Vad säger det egentligen om vår tid att allt fler människor tatuerar sig? Och vad berättar det om oss själva?

De frågorna grunnade författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink över när hon skrev på sin och fotografen Björn Abelins, kommande bok, ”Bläck – tatueringar, hud och minnen”.

För henne var det en självklarhet att ha en kropp utan tatueringar. Men ju mer hon funderade, desto mer ifrågasättande blev hon. Elisabeth vände på resonemanget och började i stället undra varför hon inte är tatuerad.

Hon kom fram till att det bottnade i inställningen till den egna kroppen, närmare bestämt till det yttre skalet – skinnet.

Och det väckte i sin tur ytterligare frågor: Vad är huden? En del av mig? En del av världen? Ett klotterplank fritt att använda? Eller något heligt som inte får vanhelgas?

Elisabeth Åsbrink menar att den tatueringsvåg som nu sköljer över världen till stor del kan förklaras med att vi fått ett förändrat sätt att se på kroppen och därmed också en annan syn på själva huden. Delvis har det att göra med ett sekulariserat samhälle där vår lekamen inte längre betraktas som okränkbar.

– I dag byter vi ”skin” på datorer, mobiltelefoner och figurer i dataspel. Och vi betraktar även vårt eget skinn som något föränderligt. Huden är en del av en människa och samtidigt en bild av henne. Det är ju den som skiljer mig själv från världen, säger Elisabeth Åsbrink.

Bilder på huden, tatueringar, är ett medvetet sätt att kommunicera till omgivningen. Ibland ett sätt för en alldaglig och lite halvtrist person att göra sig mer intressant. Det är lite samma princip som ”hundtricket”. En cool tatuering eller en fin hund gör det lättare att väcka intresse och skapa kontakt med andra människor.

– Jag tycker att den nuvarande trenden förstärker det drag av narcissism som präglar vår tid. Vi sysslar med våra kroppar, vår yta och våra egna liv i stället för att vända oss utåt till andra, säger Elisabeth.

Dagens tatueringstrend har sina rötter i den kroppskulturrörelse som föddes i efterkrigstidens USA.

Under 80-talet tog den sig uttryck i bodybuilding och solarier, på 90-talet kom piercing och nu blommar tatueringstrenden för fullt.

– Kroppskulturrörelsen bygger på övertygelsen att du inte är slav under det förutbestämda. I stället kan du skapa ditt eget öde, ändra dig själv och till och med ”modda” – modifiera – din egen kropp. Du är inte fånge i kroppen utan kan bli en annan och på samma gång mer dig själv, säger Elisabeth.

Och hur har det gått med henne själv? Nej, Elisabeth Åsbrink är inte tatuerad. Ännu. Till viss del beror det på att hon inte kunnat bestämma sig för vilken bild hon ville fästa på kroppen och bära runt resten av livet.

Men en annan och mer avgörande förklaring är att Elisabeth har ett annat förhållande till kroppen än många yngre människor.

– Synen på tatueringar är till stor del en generationsfråga. Det går en brytpunkt vid människor som är födda på 60-talet. Är man född innan dess råder ett allmänt ideal att kroppen inte ska vara förkonstlad, att den är vackrast som den är. Den naturliga kroppen hyllas, säger hon.

Det är vanligt att människor födda före 60-talet förknippar tatueringar med trash och utanförskap, medan unga människor i stället ser dem som konst och ett sätt att göra kroppen vackrare.

Delvis beror det på att tatueringar utmanar den gamla koloniala synen att ljus hud är finare än mörk. Ren, vit och skön är ett skönhetsideal som fortfarande lever. Visserligen var Michael Jackson extrem med sina hudblekningsexperiment, men användandet av skönhetsmedel för att bleka huden är utbrett i stora delar av världen.

– Men genom tatueringar är vi på väg mot en sorts lattenyans där svarta, bruna och vita möts någonstans på mitten, säger Elisabeth Åsbrink.

”Min senaste är en svart ros”

Namn: Ulla Lindqvist.

Ålder: 56.

Yrke: LO:s vice ordförande.

Tatueringar: En röd ros på vänster axel, en trollslända i färg på höger axel samt en svart ros på bröstet.

Tatuerare: Karin på Flashfighters.

– Jag gjorde min första tatuering samtidigt som en massa saker förändrades i livet för tio år sedan. Då började jag jobba på LO, jag skilde mig och ändrade på lite annat.

Det verkar vara vanligt att tatuera sig i samband med omvälvande händelser?

– Jag har inte tänkt i de banorna men det stämmer ju på mig.

Hur har omgivningen reagerat?

– Ingen på jobbet säger något, de kanske inte vågar. Det är inte så vanligt att kvinnor i min ålder som har ett uppdrag som mitt är tatuerade. Till en början var mina tre barn negativa. De menade att tatueringarna skulle bli fula när jag blev ännu rynkigare. Men de har ändrat uppfattning. Nu är två av dem själva tatuerade.

Berätta om motiven.

– Den första är en röd ros. Jag har alltid gillat rosor och dessutom är det en symbol för socialdemokratin. Min andra tatuering är en trollslända. Jag skulle vilja känna mig som en sån. Leva för dagen, kunna flyga i väg och vara lite mystisk. Min senaste är en svart ros på bröstet som jag gav mig själv i 55-årspresent. Den är lite mer ekivok och privat så den visar jag inte särskilt ofta.

Gjorde det ont?

– Lite men det är en skön smärta, ungefär som att ligga på en spikmatta.

Blir det fler?

– Nja, det skulle möjligtvis vara tjuren Ferdinand. Fast det kanske är lite väl barnsligt. Jag har vissa likheter med tjuren Ferdinand eftersom jag oftast är snäll och beskedlig men kan bli väldigt arg om jag blir retad. Det är samma sak med LO, den vänliga organisationen blir mäktig och stark om den blir stungen. Kanske får jag en ny tatuering av mig själv i 60-årspresent, vem vet.

”Jag vill visa mina rötter”

Namn: Rebeca Rodriguez.

Ålder: 26 år.

Yrke: Arbetssökande, skriver på självbiografisk bok.

Tatueringar: 13 stycken, bland annat två egenhändigt ritade inkamasker.

Tatuerare: Olika, bland annat Drew Horner i Skara, Barkman i Jönköping, Mikka i Mullsjö, Sture på Doc Baytattoo och East Street i Stockholm.

– Jag föddes i Bolivia och adopterades av ett par från Jönköping. De var aktiva i Pingstkyrkan där jag också gick med trots att jag egentligen inte ville.

Varför är du tatuerad?

– Som tonåring var jag den enda punkaren i Pingstkyrkan och innerst inne hatade jag allt och alla. Mina tatueringar är ett sätt att visa var jag kommer ifrån, vem jag egentligen är och att jag är sann mot mig själv.

Vad betyder motiven?

– Motiven är hövdingamasker från inkaindianerna. Tatueringarna har fått mig att känna mig stolt över mitt ursprung, det är som att hitta hem. Sedan har jag en kolibri som påminner om en händelse i Brasilien då en fågel flög in i ett fönster. Den verkade död men vaknade till liv efter ett tag. Det var starkt.

– Jag har nyligen gjort två dödskallar som symboliserar mig själv och min lillebror. Han kommer från Argentina och passade inte heller in i kyrkan eftersom han är bög. Det känns tryggt att alltid bära honom med mig genom en tatuering.