Rolf Nilsén, kulturjournalist, i sitt hem i Luleå.
”Tänk om fler gjorde som du!” var polisens kommentar när Rolf Nilsén, nöjes- och kulturreporter på NorrbottensKuriren och känd Luleåprofil, ingrep i ett pågående handgemäng. Men priset Rolf fick betala är högt.
Han var inte ensam den där kvällen, men medan kollegan har valt att förbli anonym, skrev Rolf av sig mycket av sitt svårmod och sin frustration i olika krönikor i Kuriren den första tiden. Nu har mer än ett år förflutit, och en vacker dag i Luleå, där allt våld synes fjärran, träffas vi för att tala om det som hände den kvällen och hur fortsättningen blev.
Vad är skillnaden mellan ”normalt beteende” och civilkurage? Och skillnaden mellan vad som kan betecknas som våld och ”sånt man får räkna med”.
En kväll i mars förra året var de båda kollegorna på väg hem efter en sen middag med Journalistförbundet i centrala Luleå. I en gångtunnel fick de plötsligt se hur en storvuxen man angrep en kvinna. Han slog henne gång på gång. En annan kvinna befann sig i närheten.
Rolf rusade fram, tog tag i mannens axel och sade: ”Inte ska du slåss med tjejer!” I nästa sekund fick han en knuff i bröstet och föll raklång på rygg.
–Jag kände ren och skär dödsångest. Han hoppade på mig – rakt i ansiktet. Sedan landade han på mitt högra knä. Jag svimmade.
Det visade sig senare att mannen vägde 110 kg.
Rolf, som är kortfattad och saklig i sin resumé, fortsätter efter en liten paus:
–Min kollega ingrep och fick sig också en omgång, dock inte lika häftig. Från en närbelägen krog hade vakterna bevittnat övergreppet och kallat på en polispatrull som befann sig i området.
Den unge våldsverkaren hade redan sprungit från platsen men han identifierades av vakterna och kunde snart tas in till förhör.
Efter den dagen är ingenting sig likt för den 53-årige Rolf, känd som trygg och lugn. Psykiskt och fysiskt har upplevelserna satt sina spår. Privat lever han idag ensam, den 6-åriga katten Malin utgör den närmaste familjen. Men därtill finns ett antal mycket nära vänner.
–Utan dem hade jag inte klarat mig, de har ställt upp för mig på ett sätt jag aldrig hade kunnat drömma om, konstaterar Rolf med värme.
Natten han blev nedslagen och påhoppad ringde han kollegan Katarina, hans allra bästa vän, som tog honom till Stadsvikens vårdcentral, där skadorna dokumenterades.
Läkaren konstaterade att Rolf hade haft osannolik tur; några millimeter till och klacken som träffade ansiktet hade tryckt in ögat som i sin tur hade gått in i hjärnan och… Hans röst stockar sig vid blotta minnet. Den enda fysiska skada som återstår i dag är det onda knäet som aldrig blir bra, trots långvarig sjukgymnastik. Rolf haltar fortfarande, så några maratonlopp blir det knappast tal om. Skrattet fastnar i halsen.
Två veckors sjukskrivning följde. Han talade med vänner, berättade om sin upplevelse för folk på gatan som kom fram och ville prata. Eftersom han är en känd person i Luleå engagerade sig många människor i hans öde. Närmare 700 personer hörde av sig med brev och blommor. ”Vi hoppas du skall bli frisk igen!” löd de uppmuntrande orden.
–Men någonting hände inom mig. Jag berättade och berättade – men på andras villkor, inte mina egna, sammanfattar Rolf. Utan att döma någon tror jag att många hade förutfattade meningar om vad som hände, att jag på något sätt tillfredsställde ett visst mått av lystmäte.
På jobbet, dagen före midsommar, den 21 juni, förlorade han talförmågan och fick svårt att svälja. Rolf drabbades av panik och trodde att han hade fått en stroke – men det var han oförmögen att förmedla. Kollegan Katarina såg att något hade hänt och tog honom till Sunderby sjukhus, där talet så sakteliga återkom.
Maria, en annan mycket nära vän, anslöt. På sjukhuset röntgades hela hans kropp. Inga tecken på någon hjärnblödning fanns, men blodtrycket var oroväckande högt. En massiv panikångestattack konstaterades och Rolf ordinerades vila och minst fyra veckors semester. Så lång sammanhängande semester hade han inte haft under alla år på Kuriren.
Han rekommenderades också att läsa böcker som han inte skulle recensera, träffa goda vänner och inte dricka en droppe alkohol. I ordinationen ingick även kognitiv terapi, något som han i dag är tacksam för.
–Jag fick dödsångest, hade svåra mardrömmar som gjorde att jag vaknade av mina egna skrik, suckar Rolf. Dessutom drabbades jag av svår melankoli. Terapin har betytt oerhört mycket för mig.
–Rättegångar är aldrig trevliga, fortsätter Rolf med sin lite svarta humor. Dessutom ljög förövaren och påstod att han hade ”snubblat” mot mig. Kvinnan som blev slagen vågade inte säga något mer än att ”han ruskade bara om mig”, väninnan vågade inte heller uttala sig; hon ”hade glömt”.
–Dessutom påstod han att ”sånt där får man räkna med en kväll ute”. Den totala hänsynslösheten! Rättegången, där hans uppenbara likgiltighet med ”sånt händer”-attityd, mina stressyndrom och dödsångesten är det värsta med denna erfarenhet, säger en sammanbiten Rolf.
I tingsrätten dömdes våldsverkaren till 125 dagar samhällstjänst, 80 000 kronor i skadestånd till Rolf och 9 000 kronor till hans kollega. Domen överklagades av den unge mannen, men några dagar före hovrättsförhandlingarna meddelades Nilsén och hans kollega att motparten dragit tillbaka sitt överklagande och därmed gäller tingsrättens dom.
–Men å andra sidan; det bästa som hände är kontakten med de vänner som ställt upp för mig och dessutom, att tv gjorde ett inslag om händelsen. Jag hade ju många tjurar att stångas mot; mitt eget sjukdomstillstånd, försämrad ekonomi, som Försäkringskassan var skuld till, tillägger han med viss bitterhet. De vägrade betala ut sjukersättning till mig trots läkarintyg och annat. Efter tv-inslaget ringde självaste överläkaren på nämnda kassa till mig och berättade att de hade ändrat sin inställning, så till slut kom pengarna.
–Inslaget medförde också det goda att fler än jag fick upprättelse. Det finns många liknande fall, jag hade ju fördel av att vara ”känd”, och tack vare det blev det ringar på vattnet. Det känns bra att indirekt ha kunnat hjälpa andra!
Alltsedan panikångestattacken är Rolf sjukriven till 50 procent. Efter 27 år på samma tidning älskar han fortfarande sitt jobb som kulturjournalist och är allätare vad det gäller musik, litteratur, film. Bland de storheter han har träffat utomlands kan nämnas Miles Davis, Ella Fitzgerald, John le Carré, Jackie Collins, Norman Mailer och Sean Connery. I Sverige har han intervjuat Allan Edwall, Frej Lindqvist och Sven Wollter för att nämna några. Bokmässan i Göteborg har han bevakat på plats 14 år i sträck och av purt intresse slukar han böcker som barn dricker mjölk. Hans minne och kunskaper inom många olika fack är enorm; en levande uppslagsbok med otaliga historier inbyggda.
Det låter som du har uppslag till en spännande biografi?
–Kanske det… Jag har ju tid. Och namnet har jag redan: ”När jag drack te med Dalai lama i Karesuando”.
Han skrattar sitt lite blyga skratt och sätter på sig sin rutiga keps, hans signum.
En sista fråga, Rolf, trots det pris du har betalat; du och din vän visade verkligt civilkurage – precis som polisen gärna vill att fler skall ge prov på. Skulle du göra om samma sak? Har du något råd till andra som som ser samma sak hända?
–Ingen kan lobotomera mig! utbrister han spontant. Jag kan inte ändra på den person jag är. Ser jag någon slå en kvinna så ingriper jag, det är en självklarhet, kalla det vad du vill. Men om det blir någon fler gång… kanske bara om jag har någon i sällskap… Och de andra råder jag: Ring polisen först!
