Det var en mörk natt i Los Angeles. Catherine Ryan Hyde körde med sin bil igenom ett ruffigt område och plötsligt dog motorn. Alla lamporna slocknade, lågor slog upp från motorhuven och snart var hela framsätet rökfyllt.
När Catherine kastade sig ur bilen, fick hon se två män som kom springande emot henne. Först fick hon panik och tänkte att de skulle attackera och råna henne. I det här nedgångna bostadsområdet skulle hon aldrig ha klivit ur bilen om hon inte varit absolut tvungen – särskilt inte mitt i natten.
Men de två männen rusade förbi henne, slet snabbt upp motorhuven och slängde en filt över lågorna. När brandkåren kom dit en stund senare var elden redan släckt. Med fara för sin egen säkerhet – bilen hade kunnat explodera vilken sekund som helst – hade de två främlingarna räddat Catherines bil och kanske även hennes liv.
När den första chocken lagt sig och hon insåg vad männen gjort för henne, var de dock redan borta. Hon fick inte ens möjlighet att tacka dem.
– Spontant utgick jag från att de ville utnyttja min sårbarhet, men när jag sedan insåg vad de gjort för mig blev jag helt överväldigad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av den godhet som de hade visat mig, berättar Catherine Ryan Hyde i en mejlintervju från San Francisco.
– Men efter en tid lade jag märke till en förändring hos mig själv. När jag var ute och körde, satt jag hela tiden och sökte med blicken längs vägkanten för att se om det var någon annan som fått problem med bilen och som behövde min hjälp. Jag hade gått från att vara en person som aldrig skulle ha stannat för att hjälpa en främling till att bli en person som aktivt letade efter någon att hjälpa. Det är en stor förändring.

Några månader gick och Catherine Ryan Hyde kände sig fortfarande otillfredsställd över att inte på något sätt ha kunnat återgälda de två männen. Men till slut kom hon på att i stället för att göra något för dem personligen, skulle hon hjälpa två andra människor och på så sätt ”skicka vidare” deras vänlighet.
– En dag fick jag syn på en kvinna som stod med sin trasiga bil utmed motorvägen. Det var mörkt och jag förstod att hon var rädd – för att ingen skulle stanna eller för att ”fel” person skulle stanna. Efter att jag hade hjälpt henne med bilen erbjöd hon mig pengar, men då sade jag bara: ”Återgälda inte mig, utan gör något gott för någon annan i stället”. Skicka vidare!
Huruvida kvinnan verkligen följde uppmaningen är okänt, men 20 år senare bestämde sig Catherine Ryan Hyde för att skriva en bok som byggde på den här idén om ett slags kedjebrev av goda gärningar, där en person som blir hjälpt ”skickar vidare” den omsorgen genom att göra tre andra personer en tjänst vardera.
Boken Pay it Forward (Skicka vidare, Wahlström & Widstrand, 2000) blev genast en succé i hemlandet USA och filmrättigheterna köptes redan innan boken ens kommit ut på marknaden.

Filmen Skicka vidare, med Kevin Spacey i huvudrollen, gick även på svenska biografer våren 2001. I den ger en historielärare sina elever samma hemuppgift år efter år, nämligen att komma på en idé som kan förändra världen och göra den bättre. Han förväntar sig inga stordåd från sina elever, men så kommer elvaårige Trevor med ett fenomenalt förslag. Han föreslår att varje människa som drar nytta av någon annans goda gärning ska ”skicka vidare” den godheten och göra tre människor en tjänst.
– Att boken och filmen blev sådana framgångar beror nog på att berättelsen rör vid något som alla människor har inom sig. Jag tror att vi föds som snälla och omtänksamma personer, men sedan tappar vi bort det. Under uppväxten lär vi oss att bli rädda för andra människor och vågar därför inte riktigt närma oss varandra.
– Dessutom tror jag att många kämpar hårt med sina egna liv. De känner att de måste lägga all energi och omsorg på sig själva och sina närmaste för att få ihop det. Men det är en paradox. När man ger av sin energi till andra, får man ofta mer tillbaka än man själv har gett. Det kan därför bli lönsamt även för en själv.
Men vad är egentligen poängen med att göra gott för en massa främlingar? Skulle det inte räcka om alla faktiskt hjälpte sina nära och kära? Eller blir den goda gärningen mindre värd om det är ens moster man är snäll mot i stället för en främling med motorstopp?
– Skillnaden är att vi förväntas vara snälla och hjälpa dem som står oss nära. Det är helt okej att ”skicka vidare” till familj och vänner också, men då får man göra något extra snällt så att de känner att det är något speciellt man ger dem. Poängen med att göra goda gärningar för främlingar är annars att det bryter ned barriärer mellan människor och skapar en samhörighetskänsla.

Men vill verkligen alla bli hjälpta och utsatta för den här godheten? Finns det inte en risk att mottagarna snarast känner sig kränkta om främmande personer plötsligt ingriper i deras liv utan att de har bett om det?
– Innerst inne tror jag att alla som har problem vill ha hjälp. Däremot är det vanligt att folk blir misstänksamma när en främling plötsligt stiger fram och erbjuder sina tjänster. Man blir rädd för att hamna i skuld och känner sig osäker på hur man ska återgälda den goda gärningen. Det är därför jag tror att budskapet om att ”skicka vidare” fungerar så bra. Mottagaren behöver inte betala något för tjänsten och kan återgälda den på vilket sätt och när han eller hon vill. Det får människor att känna sig mer bekväma med att ta emot hjälp.

Efter att boken kom ut och filmen gick upp på bio, spreds berättelsens budskap vidare ut till verkliga livet. I USA uppstod en spontan ”Pay it forward-rörelse” bestående av människor som ville göra gott och som på eget initiativ drog igång kedjor av goda gärningar. Det startades också en särskild ”Pay it forward-fond” som ger bidrag till elever som exempelvis hjälper hemlösa eller gamla människor i deras närområde.
Budskapet om att ”skicka vidare” har även spridits vidare till en rad andra länder. På hemsidan (payitforwardmovement.com) berättar exempelvis Edgardo från Puerto Rico om hur han stöttade en vän som fastnat i missbruk efter att dennes pappa gått bort. Och Sara från England skriver att hon blev så inspirerad av boken att hon bestämde sig för att sitta barnvakt åt en kvinna som nyligen förlorat sin man och att läsa högt för en äldre granne som tappat synen.
– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle uppstå en sådan här rörelse i verkliga livet – även om jag förstås fantiserade om det ibland när jag skrev boken. Ofta får jag frågan om jag verkligen tror att systemet med att skicka vidare goda gärningar kan förändra världen och det tror jag faktiskt. Åtminstone lite grann, menar Catherine Ryan Hyde.

– Många människor känner sig maktlösa när de tänker på hur stort behovet av hjälp är i världen och på vad de kan göra som enskilda individer. Då är det lätt att fastna i en uppgivenhet och känna att det inte är någon idé att engagera sig alls. Men fördelen med att en person skickar vidare till tre personer är att de goda gärningarna snabbt växer i antal – samtidigt som det förhoppningsvis inte känns oöverstigligt för den enskilda individen.