Foto: Linda Eriksson
– Jag ser inte hiphop som svart musik i dag. I grund och botten kommer den visserligen från afroamerikanerna i USA på 70-talet som stod och bankade på soptunnor och pratade till trummandet. Men att säga att det är en musikform bara för svarta vore ungefär som att Jimi Hendrix inte skulle ha fått spela rock‘n‘roll för att det är ”vit” musik.
Det säger 20-åriga Patrik Öberg (alias Galanzy) som tillsammans med sin tvillingbror Tomas (alias Poet) bildar Block 44, ett av Umeås hetaste hiphopband. De är vita, medelklass och kommer från en mindre stad i norra Sverige, till synes såväl kulturellt som geografiskt långt ifrån navet i den transnationella hiphopgemenskapen. Eller?
– Det är just här man vill vara hiphopare för att det inte alls stämmer överens med hur hiphopen framställs. I Stockholm är man bara där i betongen och förorten, men här finns inget sånt. Däremot är det mycket storstadstänkande och försök att ”skapa” getton. Vi har också skrivit rätt många sådana förortslåtar om den östra sidan, smutsbetongen och den farliga orten.
Block 44 är inte ensamma om att i sin framtoning i viss mån ha fokuserat på sociala förhållanden som uppfattas som ”svarta”. Så mycket av musiken bygger på idéer om det svarta gettot att vissa menar att det är i det närmaste omöjligt att vara vit och kategorisera sig som hiphopare utan att samtidigt till viss del vara, just det: wigger, ”white nigger”. En sådan färgsymbios är möjlig att föreställa sig eftersom ”blackness” egentligen inte står i direkt relation till hudfärg utan snarare är ett kulturellt och politiskt ställningstagande.
De svartas plågsamma erfarenheter i USA blir i hiphopen yttringar för de problem man tvingas hantera i det moderna samhället. Block 44 började med hiphop för att det framstod som ett naturligt uttryckssätt för killarnas tonårsliv. Men Patrik och Tomas tror att utanförskapet som lanseras inom hiphopen blir attraktivt i den desperata jakten på en outsideridentitet, snarare än att vara ett sätt att hantera smärta. Följaktligen, menar Block 44, finns det en strävan mot att vara den som har haft det svårast – det vill säga ”svartast”.
– Som om det skulle vara en förutsättning för att kunna rappa! Egentligen kan man rappa om vad som helst, banala saker som att man går upp och knyter sina skor i 14 timmar. Men idealet som lanseras är att den som har haft det tyngst är bäst och så mår folk dåligt för att det är tufft. Skillnaden mot USA är att där lever de ju det hela tiden, i Sverige försöker man bara skapa det. Här är det en attityd man kan lägga av sig när man ledsnar. ”Gettona” består av bortskämda kids som försöker spela coola.
För Block 44 hänger wiggeraspekten och idealiseringen av en stigmatiserad samhällsposition samman med en mognadsprocess. Som ung behöver man vara någon och sticka ut. Den tuffa och farliga identiteten som framställs som svart ger självbekräftelse och är relativt lättillgänglig genom hiphopattribut som hängiga byxor och guldkedjor.
– De som ser upp till det svarta gettot är 14 år, har hängbrallor och försöker härma accenten. Det gjorde vi med. Vi var väl inte gangsters direkt, men vi lanserade ett förortsideal som innebar att det var hårt och jävligt. När man blir äldre och sysslar mer seriöst med hiphop blir dock musiken viktigare än imagen.
Patrik menar att det är ofrånkomligt att efter tonåren hamna i en situation där man ifrågasätter sin relation till hiphopen; kanske var det bara en stilmarkör och man tröttnar på att gå och släpa på en svart motståndsidentitet.
– Det är en svacka då man tvivlar på om man verkligen tycker hela gangsteridealet är så coolt. För många är det en tuff tid som är förbi. Svenssonkillen som försökte vara getto blir Svenssonmannen. Man kanske hittar nya intressen som egentligen var menade för en. För oss var det fortfarande hiphopen, fast vi körde mer vår originella grej. Vi försöker att inte lyssna så mycket på amerikansk hiphop för att undgå att bli påverkade.
Block 44 skriver alla sina texter på svenska, främst därför att bröderna upplever det som ett mer naturligt uttryckssätt. Men också för att inte låsa sig vid en bestämd attityd – vilket språk man rappar på har stor betydelse för ens wiggerfaktor.
– Att rappa på engelska är fruktansvärt amerikanskrelaterat. Då är man praktiskt taget från USA och lever stilen som gangster och stenhårt inbiten hiphopare. Man använder mycket afroamerikansk slang för att låta precis som de. Svenska innebär en mer naturlig roll, man kan vara sig själv.
Wigger är ett begrepp som kan upplevas stötande i och med dess avsiktliga associationer till nigger. Men ursprungligen skapades termen av just svarta i USA som en antydan till att det finns en äkta hiphopgemenskap från vilken vita är portade. De som ändå försöker delta får finna sig i att inträdesstämpeln är ett wannabe-emblem. Patrik känner inte av någon sådan diskriminering mot dem som vita artister utan upplever att den svenska hiphopgemenskapen bygger på att man blir bedömd utifrån sin musik och inte sin hudfärg. Diskussionen om autencitet tycker han definitivt är överspelad i och med hiphopens kommersialisering.
– Inom svensk hiphop är ungefär hälften vita. Grunden kanske var svart i USA, men den har alltid byggt på att vem som helst ska kunna uttrycka sig. I dag är dock den största genren kommersiell hiphop och där är det svårt att se att det skulle finnas någon som helst kärna. Det är en dansmusik utan djupare texter där allt uteslutande handlar om fest och brudar.
Men utifrån erfarenheterna under ett kortare ”studiebesök” i ett amerikanskt getto kan han konstatera att vanföreställningarna kring vad det är att vara hiphopare kanske i själva verket är större i Sverige än i USA.
– Det är mer accepterat med hiphop i USA och därför är det inte lika mycket fördomar som i Sverige. Där är det helt normalt om man bryter eller snackar slang hela tiden. Här måste man vara en viss person för att bli accepterad och det innebär att man inte riktigt vågar gå ut hela vägen. Folk tycker att vi hiphopare ska växa upp och att det bara är löjligt. Speciellt om man är vit kan man få höra att man inte har samma talang.
Medan svart och vitt verkar ha relativt liten betydelse för dem som i likhet med Block 44 verkligen håller på med hiphop är det för omgivningen däremot ofta själva kännetecknet för musikgenren. Patrik tror att hiphopens svarta stämpel hänger samman med att det som är farligt och tufft är lättare att marknadsföra.
– Man måste ha en viss image för att sälja, helt klart. De stora bolagen tänker inte bara på musiken. Antingen är man stencool och har skjutit 20 pers eller så är man en soft balladsugarkille. Utåt sett förknippas hiphopen definitivt med svarta, illegala knarkkungar som kör snodda bilar, våld och gangbangs. Visserligen är det säkert mycket smutsiga pengar inblandade, men många som inte har hört annat än att det är svart musik fastnar vid den föreställningen.
I jämförelse med ett urblekt mainstream-liv har bilden av en sådan spännande on the edge-tillvaro en uppenbar dragningskraft.
Fredrik Strage skriver i boken Mikrofonkåt att wiggersfenomenet inte främst handlar om en strävan att bli svart, utan om en vilja att inte vara vit, medelklass och en del av det välmående etablissemanget. Men han påpekar samtidigt att wiggers inte är något revolutionerande. Inom alla så kallade svarta musikstilar: jazz, soul och reggae har en svans av white negros, black albinos eller wiggers hängt med, personer som genom sin musiksmak tagit avstånd från den rådande samhällsstrukturen. Skillnaden mellan de tidigare försöken att upphöja svart kultur och 2000-talets wiggers är bara att motivet inte längre kan vara att fly undan konsumtionssamhället eftersom hiphopen i allra högsta grad är en del av det.
Fredrik Strage menar att ett beteende där man längtar efter att vara någon annan i själva verket är så normaliserat att det praktiskt taget är en av stöttepelarna för dagens marknadsekonomi. Att lyssna på hiphop och klä sig i hängiga jeans är inte längre ett sätt att ta avstånd utan en bekräftelse på att man är som miljoner andra. Han menar att intresset för och romantiseringen av det svarta inte nödvändigtvis leder till ett mer jämlikt och tolerant samhälle. Snarare har wiggern behov av myterna om den svarte för att ha något att projicera sina egna önskningar på.
Svarta refereras till som farliga underklassindivider med starka känsloyttringar, inte som medelklassmänniskor med intresse för vardagliga saker som ”Så ska det låta” och HM:s nya herrkollektion. Vitas privilegierade lek med så kallade svarta egenskaper riskerar därför att bli ännu ett leende i rasismens ansikte. För även om det som Fredrik Strage anmärker låter lite charmigt när en 14-årig vit kille säger I wanna be black, så sätter man med lätthet skrattet i halsen när man försöker föreställa sig det motsatta. För wiggers finns det alltid en väg ut ur replokalen eller ungdomslivet. Den svarta masken ryms i bakfickan på väg hem till föräldrarnas villa. När man som 30-åring kliver in på ett välbetalt jobb är den sedan länge kastad i rännstenen.
