– Sverige har varit det svåraste landet att flytta till. Här släpper man inte in. Det var en stor besvikelse. Jag trodde att det skulle vara lättare.
Det säger Annika Salomonsson som flyttade tillbaka till Sverige för drygt fyra år sedan. Då hade hon flyttat runt i världen i nästan hela sitt 36-åriga liv. Först tillsammans med sina föräldrar, sedan på egen hand.
I passet står det att hon är svensk. Hon ser svensk ut, har ett svenskt namn, svenska föräldrar och talar svenska – men hon känner sig inte svensk. Kulturellt och språkligt är hon mer hemma i USA och hjärtat finns i Honduras där hon bodde några år som barn.
Men framförallt är hon rotlös. Annika vet inte riktigt hur många gånger hon har flyttat, hur många länder hon har bott i eller när hon bodde var. När jag ber henne, gör hon en ungefärlig lista med årtal och platser.
– Fast här står inte alla resor med. Jag har bott på många golv. Några månader här och några månader där. Och ofta har jag flyttat flera gånger i samma stad, säger hon.
Det var först när Annika Salomonsson passerat tjugofemårsåldern som rotlösheten hann i fatt henne i form av en identitetskris.
– Jag visste inte längre vart jag skulle flytta, var jag skulle bo. Jag insåg att jag inte var förankrad någonstans. Det fanns ingen plats där jag hörde hemma, där jag behövdes.

Annika säger att hon blev trött – i flera år. Hennes medvetande var mättat av nya intryck, platser och människor.
– Man har inte tid att hitta sig själv när man flyttar hela tiden. All tid och energi går åt att hitta någonstans att bo, närmaste post, söka ett jobb, öppna bankkonto.
Trots att hon visste att Sverige inte skulle kännas som ”hemma” tvingade hon sig att flytta hit.
– Jag behövde det lugn som finns här och ville slippa slåss för uppehållstillstånd hela tiden.
Annika gjorde upp med sig själv att hon skulle stanna i Sverige i tre år. Men innerst inne trodde hon inte att hon skulle bli kvar längre än ett år.

Annikas pappa är jägmästare och har i alla år arbetat med skogsfrågor för FN. Det året Annika skulle fylla fyra år flyttade hela familjen till Chile för pappans första utlandspostering. De landade på flygplatsen i Santiago dagen före militärkuppen den 11 september 1973 och tog in på hotell precis bredvid presidentpalatset.
– Jag minns bara att vi fick ligga på golvet med madrasserna över oss. Min syster som är två år äldre kommer ihåg beskjutningen. Min mamma kunde nästan ingen spanska, men fick försöka hitta mat till oss. Hon ställde sig i olika köer på gatan i hopp om att det skulle finnas något ätbart när hon kom fram.
Efter en tid flyttade de från Santiago till staden Concepcion där Annika började i en chilensk förskola.
– Jag minns känslan av att inte förstå vad någon säger och att inte veta vad som pågår. Att stå utanför och titta in. Den känslan har dykt upp igen vid flera andra tillfällen, som när jag flyttade till Frankrike i vuxen ålder och inte kunde franska.

När hon var fem började hon i en tysk-spansk skola i Chile. Ganska snart därefter flyttade familjen hem till Sverige. Annika gick i första klass i Linköping i några månader innan hennes pappa fick ett nytt arbete i Honduras. I den lilla orten Siguatepeque fick Annika börja i en amerikansk missionärsskola utan att kunna ett ord engelska.
– Jag gick ettan i tre länder på fyra språk. Jag tror inte att mina föräldrar hade någon långsiktig plan. Det ena utlandsjobbet ledde till det andra. Jag och min syster visste aldrig när eller vart vi skulle flytta.
Det svåraste var att lämna husdjuren. Men det var också spännande att flytta. Ibland bodde de i byar inne i skogen där de var de enda västerlänningarna. På andra platser gick hon och hennes syster i skolor med andra barn som också flyttade ofta. Det kunde komma nya elever varje vecka.
– Det gör att man blir väldigt snabb på att hitta nya vänner.
I Honduras bodde familjen i två omgångar tills Annika blev elva år, då de flyttade till Filippinerna.
– Honduras är mitt barndomsland, mitt kärleksland. Där skapade jag mig min bild av världen. Värmen, ljuden, lukterna, maten och naturen. Allt jag varit med om efter det blir en jämförelse med Honduras.

Under alla år utomlands återvände Annikas familj inte regelbundet till Sverige. Annika talade en mix av spanska, engelska och svenska. Hon gick visserligen gymnasiet i Sigtuna i Sverige, men det var den internationella linjen på engelska där hon läste svenska som andraspråk. Efter gymnasiet valde hon att gå på universitet i London. Hon ville bli skådespelerska och kände sig mer hemma med engelskan.
– På svenska är jag definitivt tystare och tråkigare. Jag hittar inte orden, har svårt att uttrycka känslor och förstår ofta inte skämt och referenser, säger Annika som ibland har önskat sig en mörk hud och ett utländskt namn för att ha en ursäkt för att inte veta.
Människor som har flyttat mycket pratar helt utan referenser, förklarar hon. De talar aldrig om ett tv-program, en plats eller ett år utan går direkt på djupet och pratar om människan, filosofi eller andra ämnen där alla kan delta. Och de hittar varandra direkt. Svenskar har det varit svårare att få kontakt med, tycker Annika.
– Jag hade en enorm entusiasm i början när jag flyttade hit. Jag gick ut och drack kaffe på morgnarna och trodde att jag skulle lära känna människor, säger hon med ett snett leende.

När hon först kom till Sverige försörjde hon sig som engelsklärare. Det är olika jobb inom teater, pedagogik och restaurangbranschen som har bekostat alla hennes resor och flyttar på senare tid. Nu, efter fyra och ett halvt år har hon kommit in i det svenska systemet och den teatervärld där hon vill vara. En projektledarutbildning på Stockholms universitet gav en praktikplats och sedan ett första jobb. Nu har hon en projektanställning som regiassistent åt Suzanne Osten på Unga Klara på Stadsteatern i Stockholm.
Ser du några fördelar med att ha flyttat mycket?
– Jag har lärt mig att inte ta något för givet och att inte ha så många förutfattade meningar. Jag har nog blivit en mer öppen, ödmjuk och accepterande person. Jag är enormt flexibel och har lätt att passa in. Och visst finns det en frihet i att flytta. På en ny plats har man möjlighet att bli en ny person, säger hon.
– Men man kan också sticka ifrån problem i stället för att lösa dem. Jag kände alltid en rädsla att folk skulle upptäcka mina fel och brister. Baksidan är att ingen har känt mig en längre tid, och till slut känner man inte sig själv heller.
Det är bara två personer som har känt henne väl, säger hon, förutom hennes familj. Hennes mormor i Nynäshamn och hennes bästa väninna Adriana.
– Mormor var jätteviktig för mig. Det var en kris när hon dog 1997. Jag blev återigen påmind om min rotlöshet. Och Adriana … vi lärde känna varandra när vi var barn i Honduras. Hon var som en syster och vi har följt varandra genom livet. Vi var livsviktiga för varandra.
För ett och ett halvt år sedan fick Adriana cancer. Det var en aggressiv sort och på bara några månader var hon död.
– Att hon dog förändrade mitt liv. Hon var min rot. Vi sa alltid att vi var varandras ”home and background”, säger Annika och hennes ögon blir blanka.
För ett år sedan köpte Annika, med stor vånda, en liten lägenhet i Stockholm. Först nu, när hon stannat upp på en plats, kan hon börja, säger hon. Börja skapa relationer.
– Förhållanden är svåra att ha när man flyttar runt. Jag har ibland undvikit nära relationer för att jag inte orkar bryta upp och skiljas från fler personer i mitt liv. Även om jag är van att lämna människor, eller kanske just därför, så tycker jag att det är extra tungt och svårt att göra det.

Kommer du att flytta igen?
– Jag har ingen tanke på att stanna här, säger hon snabbt och tvärsäkert.
– Så känns det, lägger hon till, men jag kommer inte flytta igen utan ett bra skäl. Som ett jobb, eller kanske ett förhållande. Och fortfarande, så fort något går fel, tänker jag ”jag drar”. Men jag tilllåter inte mig själv att göra det längre.