Björn Bernhardson är en man som gärna ifrågasätter ingrodda normer. Varför måste man exempelvis använda hårschampo? Mänskligheten har existerat i årmiljoner utan denna hygienprodukt och det har gått… tja… bra.

Alltså använder han inget schampo eller någon annan hårvårdsprodukt, bortsett från lite havssalt ibland. Ingen har klagat på att han skulle ha skitigt hår. Tvärtom, när han klipper sig brukar frisörerna berömma kvaliteten på hans hår. Besöken hos frisören är också de enda gånger som hans hår kommer i kontakt med schampo. När han berättar om sin ovanliga hårvårdsmetod blir frisörerna oftast stumma.

–Jag minns särskilt en gång när jag hade fått håret tvättat och ­ berättade för frisören hur jag sköter håret. Han sade inget på flera minuter, men plötsligt utbrast han: Det löddrade direkt! Hur kunde det göra det?

Om det hade varit smutsigt hade inte det löddrat. Alltså hade Björn Bernhardson fått ytter­ligare ett bevis för sin hypotes om hårschampots umbärlighet.

Hans experimenterande började med en semesterresa i Grekland där han badade i Medel­havets salta vatten. Han noterade att han inte behövde använda schampo.

Hemma i Sverige igen återgick han till att använda schampo, men i fjol inledde han sina försök i full skala. Alltså: inget schampo (annat än hos frisören) och hem­tillverkat havsvatten (se recept bredvid bilden) med vilket han sköljde håret.

–Jag höll på med det i några ­månader, men tyckte att det var lite bökigt att blanda salt­lösningen. Så då slutade jag med saltet och sköljde bara håret med ljummet vatten när jag duschade. Och det gick ju bra.

Så har han fortsatt. När han dessutom läste en engelsk tidning om en person som slutat med schampo stärktes han i sin övertygelse.

–Det känns konstigt att man ska ha en massa kemikalier i ­håret. På något vis har naturen sitt eget sätt att sköta det där. Människan har existerat i miljoner år medan schampo har funnits i kanske hundra.

Så det som började som ett experiment har blivit ett ställningstagande om miljö och konsumtion. När duschande har fått en mer terapeutisk än hygienisk funktion och städning betingas av bakterieskräck undrar han stillsamt vart vi är på väg.

Vad får du för reaktioner från din omgivning?

–Somliga säger ”Usch vad äckligt”. Men då kontrar jag med att jag använder salt, även om jag i princip har slutat med det, bara för att säga att jag använder någonting.

–Min fru tycker att jag inte ska tala så mycket om det, men häromdagen hörde jag att hon försvarade mig, att det varken luktar illa eller känns skitigt.

Förr använde han skum eller gelé i luggen och ibland mousse i håret. Nu behöver han inte dessa grejer längre.

–Håret har volym ändå, det är aldrig platt och ligger ledigt ­ungefär som jag vill, utan kemiska åthävor.

Man kan alltså hålla sig ren utan mängder med förment ­hygieniska produkter.

Hygien och renlighet är nämligen olika saker, hävdar den finländske filosofen Olli Lagerspetz i boken Smuts – en bok om världen, vårt hem (Symposion), som nyligen kom ut.

Smutsen är ofta inte ohygienisk eller hälsovådlig, till exempel en smutsrand på skjortkragen i en vanlig hemmiljö, skriver han och lägger till att vi gör betydligt ­värre saker utan att blinka: vi ­kysser varandra, vi åker buss och vi har hundar inomhus.

Han pekar på att många under historiens gång kopplat samma renlighet med kultivering och allmänt hög civilisation. Obildade barbarer var smutsiga, ­kultiverade romare var rena. Å andra sidan påminner han om asketer och nyplatonska filosofer, som gav upp allt vad kroppsvård heter för att helt och hållet ägna sig åt det andliga.

Varför skrev du en bok om smuts?

– Jag ville hitta ett tema som skulle bryta sönder den invanda distinktionen mellan fakta och värderingar och visa att vårt ­förhållande till vår fysiska ­omvärld är mycket menings­mättad.

Smuts och renlighet är mycket centrala begrepp i vår tillvaro. En bidragande orsak till att det skrivits så lite om det ämnet inom humaniora är att vi länge har haft schematiska uppfattningar om det fysiska, anser han.

–Man har velat hänvisa det ­fysiska till fysiken och kemin. Och då är det klart att man inte kan behandla smuts som ett ­vetenskapligt begrepp.

Men, kan man undra, är arbetet med att plocka isär begreppen kring smuts och renlighet ytterst varit att hitta en orsak att slippa städa?

Här skrattar professorn och försäkrar att han snarare velat reagera mot andra akademikers försök att ifrågasätta smutsig­heten som begrepp. Han anser att man visst kan avgöra vad som är smutsigt och vad som är rent. Däremot kan vi inte slå fast en renlighetens grundlag.

På frågan om smutsigheten existerar som ett objektivt faktum eller om den bara finns i betraktarens öga svarar han:

–Frågan är lika meningslös på samma sätt som frågan: ”Vilken är den rätta hastigheten – inte på den och den vägsträckan, utan över huvud taget, alltid och överallt?”

Estrid Bengtsdotter skrev boken Städa! år 2000 med förhoppningen att göra städning lite roligare. Boken har sålts i 45000 exemplar och fått flera efterföljare, så i viss mån har hon lyckats med sitt uppsåt.

Hon tycker sig se en förändring i de traditionella könsmönstren vad gäller städning. Själv är hon 46 år och i den ­generationen dröjer sig fortfarande de gamla könsmönstren kvar. Men det har hänt något i yngre generationer.

–De yngre männen tar plats i hemmet på ett mer självklart sätt. De tillåts också ta plats. Kvinnor i min generation och äldre kan ibland vara diktatorer i hemmet, de ska bestämma. Nu kräver de yngre männen mer sin rätt att vara lika viktiga för familjen.

Om det förut var kvinnans ­ansvar att hålla hemmet rent och snyggt anser Estrid Bengts­dotter att de yngre männen numera med större självklarhet går loss med dammsugaren eller moppar golvet.

Från den första juli har köpt städhjälp blivit ungefär hälften så dyr sedan riksdagen belutat om skatterabatt för hushållsnära tjänster. Estrid Bengtsdotter tror emellertid inte att vi kommer att städa mindre för det. Snarare kommer den vita, skattegynnade, städningen att öka på svartstädningens bekostnad.