Johan och Elisabeth Mogensen var nöjda när de köpt sin första bil för 1 500 kronor (fulltankad!). Sedan kom Viggo. Då kostade de på sig en större och säkrare bil. Statusprylar är annars inte något de prioriterar.
- Är det någon som tar pengarna?
Så brukar Elisabeth, 35 år, och Johan Mogensen, 34 år, ibland skämtsamt fråga varandra när pengarna på ett förunderligt vis tagit slut utan att de har handlat något märkvärdigt.
Johan måttar med händerna för att visa hur stor en snattande hustomte kan tänkas vara.
För tio år sedan hade Elisabeth och Johan en gemensam bruttoinkomst på 13 000. I dag tjänar de tillsammans cirka 62 000 kronor. Pengarna har fortfarande en tendens att gå åt.
Johan och Elisabeth har valt att hålla nere de fasta utgifterna för att ha frihet att resa utan att behöva spara alltför länge, men också som en säkerhet om någon av dem skulle bli arbetslös eller får lust att studera.
- Behöver vi en soffa så köper vi en och vi gillar att lägga pengar på mat. Friheten att inte behöva kolla på prislapparna i mataffären är väldigt skön, säger Johan Mogensen.
De har valt att bo i en bostadsrättstvåa på 56 kvadratmeter i Stureby, i södra Stockholm. Sonen Viggo, 3 år, sover i mammas och pappas sovrum. Så här
långt har det har gått bra, men de väntar sitt andra barn i april och har börjat fundera på nytt boende.
- Då kan jag känna mig lite fattig igen, säger Johan.
Han håller just på och läser ”Statusstress” av författaren Alain de Botton där det konstateras att känslan av att vara fattig mer handlar om vilka behov vi upplever att vi har än våra inkomster.
När Elisabeth och Johan Mogensen betalat de fasta kostnaderna; månadsavgift till bostadsrättsföreningen, räntor, amortering, el, försäkringar, tv-licens, pensionssparande och tidningar har de drygt 20 000 kronor netto över varje månad.
Om de behöver spara 5 000- 10 000 kronor i månaden, som till exempel till bröllopet för några år sedan eller ny bil, är det inga större problem. Men om de inte sparar så har de heller inga svårigheter att spendera pengarna.
De har gjort några ansatser att ta reda på vart pengarna tar vägen, men efter att ha fört budget ett par veckor brukar det rinna ut i sanden.
Inget i hemmet tyder på någon vildsint köplusta. Johan visar sin vinterjacka som har hängt med några år, det är hål i innerfickan och ärmarna börjar bli fransiga.
- Det är så tråkigt att köpa kläder. Jag tänker att jag kan ha den januari ut, sedan behöver jag ingen vinterjacka och då slipper jag köpa en ny. Så tänkte jag förra året också, säger Johan och skrattar.
I vardagsrummet står en tjock-tv. De har noterat att de snart är de enda i bekantskapskretsen som inte har dvd-spelare utan en gammal vhs. Johan gillar tv-spel, men har inte kommit sig för att köpa någon ny spelkonsol.
Möblemanget är en blandning av Ikea, antikaffärer och möbler som Johans farfar designat.
Nej, kläder och prylar är inte det som slukar deras pengar, däremot kostar resorna en del.
- Förra året gjorde vi en långresa och hälsade på vänner i Brasilien. Merparten av släkten bor i Skåne och det blir några resor dit varje år. Och vill någon av oss åka på weekendresa med sina vänner är det inga problem, berättar Elisabeth.
Johan påpekar att det mentala kontot för mat och resor är större än det
för prylar och kläder.
- Jag kan vara lite småsnål med kläder, men om Elisabeth kom hem med färsk hummer tror jag inte att jag skulle reagera.
De har en generös inställning gentemot varandra, kommer den ena hem med nya kläder tycker den andre att det är bra.
Elisabeth har arbetat som journalist, managementkonsult och informatör. Hon har bytt jobb många gånger och övat upp sin förmåga att löneförhandla, medan Johan avskyr det.
- Jag tycker inte att jag ska behöva tala om hur duktig jag är utan att chefen ska säga ”Jag har ser hur du jobbar, kunderna är nöjda och därför får du den här löneförhöjningen”. Man ska jobba ihop, skapa något tillsammans och så ska man plötsligt sitta där och kohandla om lönen - jag tycker inte om det!
Pengar har aldrig varit någon drivkraft i Johans liv. Han har läst teoretisk filosofi, vuxenpedagogik och socialpsykologi, ”för att det var jätteskoj”, till en början utan en tanke på hur han skulle kunna försörja sig på det. En kurs i bok- och förlagskunskap ledde till ett jobb på ett litet förlag.
Men det var svårt att få lönsamhet och Johan blev arbetslös. Elisabeth jobbade samtidigt för en förening och hade ”världens lägsta lön”. Det var då deras gemensamma inkomst var 13 000 kronor.
- Oavsett hur lite pengar vi haft så har vi alltid klarat oss. Då bodde vi i en liten etta utan varmvatten i Malmö, säger Johan.
De minns med visst obehag inflyttningsfesten. Då blev det tydligt att studiekompisar som valt andra yrkesbanor snabbt börjat tjäna bra, medan Johan och Elisabeth fortfarande var ungefär lika fattiga som under studietiden.
- Det var en ganska jobbig fest. Vi bjöd på mat, men vi hade sagt att folk skulle ta med sig dricka själva. Det hade ingen gjort av någon anledning. Vi hade väl en eller två flaskor vin hemma, men sedan fick vi dricka kranvatten. Det kändes inte så kul. Några veckor tidigare hade vi varit på en flott inflyttningsfest hos några vänner i deras strandvilla, minns Johan.
I dag är Johan Mogensen manusförfattare på ett e-learningföretag. Han tycker att det
är ett jätteroligt och kreativt jobb, men hans inkomst är betydligt lägre än Elisabeths. Hon är chef för extern kommunikation på ett företag. Men löneskillnaden betyder ”inte ett skvatt” i deras relation.
- Ända sedan vi flyttade ihop har vi haft ett konto där båda lönerna går in och så har vi varsitt kort till det, berättar Elisabeth.
Hon har svårt att förstå par som har delad ekonomi.
- Det spelar ingen roll vad man tjänar, vi är ett par och då bör man ha samma förutsättningar. Jag har svårt att förstå när man i ett förhållande sparar olika mycket och har olika konton. Vad sparar man till då? Vi har ju en gemensam framtid.
Inte en enda gång under de tolv år de varit tillsammans har de grälat om pengar.
- Vi har nog en ganska likartad syn på pengar, säger Elisabeth.
- Ja, men du är nog mer försigkommen än jag, säger Johan som efter Elisabeths enträgna uppmaningar under tre års tid till slut släpade sig iväg till en pensionrådgivare.
De kan tycka att det är lite märkligt att de aldrig bråkat om pengar för de kommer från familjer med helt olika förhållningssätt till ekonomi.
- Jag har lite av en slösarattityd med mig hemifrån. Det fanns ingen större framförhållning. Speciellt min far gillar mycket och god mat. Var man fyra så lagades det mat till 20. När far handlade kunde han gå in i en klädaffär och peka på det han ville ha utan att prova, vilket kunde resultera i att han kom hem med en damrock med för korta ärmar, berättar Johan.
Elisabeths föräldrar är mer sparsamma. Det var hon som hade med sig en grundplåt hemifrån.
- Jag hade inte en spänn när jag flyttade hemifrån, konstaterar Johan.
- Men du hade ätit gott! säger Elisabeth.
Elisabeth och Johan sparar drygt halva barnbidraget till Viggo för att han ska ha en slant när han flyttar hemifrån en dag.
Just nu är Viggo den mest konsumtionsbenägna i familjen. När han ser något skojigt säger han ofta ”Det måste vi söpa!” och är det ett aldrig så litet hål i kalsongerna utropar han ”Söpa nya!”.
- Det är viktigt att ha respekt för pengar och anpassa sig
så att lönen inte är slut den 15:e. Jag hoppas att Viggo inte kommer att tycka att pengar är så viktigt, att han blir så trygg i sig själv att hans självförtroende inte hänger på märkeskostymer, säger Johan.
- I vårt samhälle har vi ett antal statussymboler, om du har de statussymbolerna tolkar människor dig som framgångsrik. Har du dem inte så uppfattas du som mindre kompetent. Jag tycker att det är tragiskt med människor som kopplar ihop pengar så intimt med personlig framgång och status, fortsätter Johan.
Varken Elisabeth eller Johan tror att det spelar så stor roll om de i framtiden pratar med Viggo om pengar, det är hur de själva handskas med pengar som visar vägen.
