– Det är lika roligt för den som inte springer, som för den som är bäst. Det är roligt för alla på plan, även om man inte gör någon nytta, säger Joakim Andersson. (Foto: Bobbo Lauhage)
Göteborg Han blir så trött på fotbollstränare som bara vill ha bra spelare. En idrottsförening måste satsa också på de mindre bra, menar han och förtydligar: Det viktigaste med idrott är ju att alla ska känna sig välkomna.
Den här filosofin har Joakim Andersson skrivit insändare om i Göteborgs-Posten. Han är ordförande i Grunden Bois, den prisade idrottsföreningen för och av människor som har intellektuella funktionshinder och som står för ett idrottsideal där alla ska kunna vara med - oavsett kön, ålder och grad av handikapp.
Nu sitter vi på ett fik i Nordstan och pratar om rent spel, laganda och idrottslig fostran. 20-åriga Joakim Andersson, eller Jocke, är själv en person med ett intellektuellt funktionshinder och gick med i Grunden Bois som tioåring.
Sedan dess har både herr- och damfotboll blivit landets snabbast växande idrott för människor som Jocke. Grunden Bois-klubbarna sprider sig i landet. De får pris för sin filosofi. Och nästa höst tar föreningen ansvar för en lokal/regional idrottsinriktning inom gymnasiesärskolan i Göteborg.
- Vi har blivit så här många för att vi är bra för dem som är dåliga också, summerar Jocke.
Så här är det: Grunden Bois betonar inte de idrottsliga prestationerna alls. Om man är bra eller dålig i sin sport spelar ingen roll. Idrott ska handla om att känna sig välkommen, få vara någon och samtidigt del av en gemenskap.
- Egentligen det som idrottens fair play-ideal en gång byggde på, inflikar tränaren Thor Guttormsen.
En del anser att det är otidsenliga ideal.
- Då är vi väl kvar i 1800-talet då, avgör Thor Guttormsen. Vi vill känna den stolthet som idrotten hade i grunden.
Sedan 1983 har Thor Guttormsen jobbat med
fritid och semester för människor med intellektuella funktionshinder.
I Grunden Bois råder ett nytt synsätt genom att medlemmarna, och inte deras föräldrar, driver sin verksamhet själva.
Efter gemensam diskussion enas de om klubbens umgängesregler. Vid årets möte i Göteborg reste sig en av tjejerna och sa att hon var trött på att killarna nyps och tafsar. Så nu, berättar Thor, är det inskrivet att det ska killarna ge sjutton i ...
Hur ska ni annars vara som Boisare?
- Schyssta mot varandra, så att man kan känna sig trygg, säger Jocke. Vi ska inte retas för mycket och tränarna ska inte skälla på folk.
- Lustigt att just du säger att ni inte ska retas, säger Thor och petar honom i sidan.
Flera gånger under samtalet betonar Thor vikten av att klubbarna måste sköta gräsrotsnivån, se till att idrott är kul även i de lägsta divisionerna. För Grunden Bois handlar det om att ta emot vissa spelare i färdtjänst eller med ledsagare både till matcher och träningspass. Men sedan sorteras spelarna aldrig efter
funktionshinder, utan efter idrottskunnande.
- I mitt lag finns en som är 60 år. Det är kul att se de gamla gubbarna hålla på, säger Jocke. Ett tag var jag med i C-laget, men det blev för tufft, så jag flyttade ner i E-laget igen.
Är det roligare att spela någonstans ...
- ... där man är bra, ja, fyller Jocke i. Jag har stått mycket i mål, men jag tycker själv att jag är bättre ute. Jag skjuter hårt och dribblar bra.
- Du är ett såll i mål, retas Thor. Du släpper ju in allt.
Att spela fotboll - eller innebandy - i Grunden Bois handlar om en hel fritidssysselsättning, berättar han vidare. Var och en har sitt träningsställ med klubbmärke och packar väskan för att åka ut och spela. Att vissa sedan inte gör så mycket nytta på plan är en annan femma.
- Men de kan vara bättre på träningen, förtydligar Jocke. Under matcherna blir de rädda för att bli påsprungna.
Hur reagerar de andra på att alla inte kan bidra till resultaten i spelet?
- Det är lika roligt för den som inte springer, som för den som är bäst,
förklarar Jocke. Det är roligt för alla på plan, även om man inte gör någon nytta. Man ska ju idrotta för sin egen förmåga! Jag tycker inte tränarna ska skälla för det. Om de skäller för att vi inte springer, då vågar vi inte gå ut på plan igen.
Thor Guttormsen talar om att Grunden Bois ”luras” med idrotten. Medlemmarna tror att de bara ska spela boll eller innebandy. Sedan får de ett helt liv på köpet - de får kamrater, blir behövda, lär känna sin kropp.
- Vi ska inte bara spetsa in oss på att träna för att vinna matcher, säger Thor Guttormsen.
- Men det är ju roligt att vinna, kontrar Jocke.
- Jovisst, det är ju fotboll vi håller på med. Klart våra spelare också vill göra mål och springa med uppsträckt näve Men vi försöker hålla bättre värderingar. Och jag tycker vi lyckas hyggligt bland våra 160 idrottare. Jag tror att alla har vuxit.
Han menar att Grunden Boisare får något mycket större än sporten på köpet, ”sidovinster” som självförtroende, meningsfull vardag, psykisk och fysisk hälsa. För att
inte tala om en fostran i demokrati. Rent spel som ideal ger alla ett lika värde. Att alla får göra sig hörda, bli sedda och tagna på allvar är ju nyckeln till att bli en bra samhällsmedborgare.
- Den här gruppen har förut hamnat utanför idrottens sidovinster för att andra lösningar har tagit över, konstaterar Thor Guttormsen. Men idrottsrörelsen ger ju de funktionshindrade exakt samma grej som andra ungdomar. För många har livet förändrats totalt.
- För mig har det varit bra, berättar Jocke. Förut hade jag inte någonting. Jag fick höra att fotbollen fanns, så kom jag dit och sedan har det bara flutit på. Nu har jag alla mina kompisar i Grunden Bois.
Hur är det att vara med?
- Jag har mer vänner än innan, och så ger Grunden Bois förutsättningar så att alla kan. Man ger plats för folk, så det går att vara med.
Kan ni behålla den här filosofin, tror du?
- Precis som i ordinarie fotboll vill även Boisare bli så duktiga fotbollsspelare som möjligt, säger Thor Guttormsen.
- Men för oss gäller det att jobba extra hårt med kompisandan. En grogrund för att lyckas är att få folk motiverade, därför måste de känna sig trygga och ha kul. Vinna är inte viktigt i grundfilosofin, utan att idrotta enligt sin förmåga och för att ha kul.
Sedan tillägger han att det så klart blir en helt annan anda för dem som väljer att gå vidare till elitidrotten - de utsätter sig med öppna ögon för en utslagning. Däremot beklagar Thor Guttormsen att elittänkandet skenat iväg och helt klart gått ner i åldrarna:
- Utslagningen sker för tidigt. Det är ett generalfel. 15-16-åringar som sparkas ut för att de inte presterar tillräckligt bra tappar glädjen och klubben kanske gör sig av med en blivande tränare. Och så klagar de på att det är för litet hjärta i idrotten!
Dessutom måste klubbarna skaffa sig en helhetsbild av ungdomarnas liv, menar Thor Guttormsen. Skolan ska gå först. Och den ställer höga krav redan i åttan:
- Att träna sin sport tre gånger i veckan, spela matcher därutöver och dessutom sköta skolan - det klarar
bara ett fåtal. Om inte idrotten går fram varligare riskerar ungdomarna att bli utbrända.
Oro?
- Klart det måste finnas en elitidrott. Men när det tänkandet går ner i åldrarna blir jag orolig. Det är därför Grunden Bois säger att alla som vill får vara med, trots att vi vet att några aldrig någonsin kommer att nå A-laget.
- Jag kommer inte att komma med där, konstaterar Jocke. Och jag vill inte heller. E-laget passar mig.
Thor Guttormsen nickar och förklarar:
- Att lägga ner våra C, D, E- och F-lag hjälper aldrig Grunden Bois att få A-laget att vinna SM. Att alla ska känna sig välkomna i våra klubbar - den tanken släpper vi aldrig.
