Per Erik Åström.
Foto: Mona-Lisa Djerf
I början på åttiotalet bodde Per-Erik Åström ihop med Marika under ett år. Det var en ungdomsförälskelse som inte höll i längden, men under de följande 25 åren har de ändå hållit en sporadisk kontakt. Av en slump möttes de för två år sedan. Marika var då svårt njursjuk och i trängande behov av en donator. Hon var ensamstående mor till tre barn och Per-Erik, som lever familjeliv med hustru och tillika tre barn, bestämde sig nästan omgående för att avstå sin ena njure. Ett beslut som han fortfarande betraktar som ”grumligt”.
–Det bara flög ur mig: ”Vi testar mig!”. Jag vet fortfarande inte varför jag sa det, men jag har alltid tänkt på Marika som en bra människa som är en del av min livsresa. Jag såg hur jobbigt det var för henne att leva på gränsen, säger han.
Per-Erik kände till att Marika som ung hade blivit felbehandlad på grund av en långvarig och alltför stor dos av magnecyltabletter som slagit ut njurarna och att hon sedan gått i behandling hela livet. Nu hade hon bara hade 14 procents njurkapacitet kvar.
–Det är mycket bättre med en levande donator och jag fick veta att man inte behövde vara släkt. Ändå hade jag glömt bort mitt löfte när Marika en tid senare skickade ett mejl och frågade om jag menade allvar. Sedan kom ett mejl från hennes läkare på njurkliniken i Sundsvall, som bad att jag skulle höra av mig.
–Helvete! kände jag.
Per-Erik hade inte vågat berätta någonting för sin familj och hustrun Ulrika blev förstummad när han första gången nämnde vad som var på gång. Samtidigt försäkrade han henne att det säkert ändå inte skulle bli någonting av.
Men processen hade kommit igång med omfattande provtagningar och tester. Per-Erik ängslades mest för vad lungröntgen skulle visa eftersom han tidigare varit inbiten rökare i 35 år, men han befanns vara fullt frisk och slutligen kvalificerad sig för att ge bort sin ena njure.
–Det jag hade slängt ur mig hade blivit verklighet. När det kom ett mejl där vi skulle bestämma dag för transplantation gick jag i en vecka utan att svara. Det är mitt taskiga sätt att hantera konflikter ibland; jag glider på det hela, säger han eftertänksamt och lite självironiskt.
–Det blev en lättnad för mig när Marika sa att det går inte att tacka för det här. Vi kom överens om att se det som ett blad i en livsbok där vägarna korsas och då måste man vara fri från att någon står i skuld, fortsätter Per-Erik och understryker hur viktigt han tycker att det är att en donator varken själv känner sig tvingad eller ställer några krav på mottagaren (recipienten).
Per-Erik fortsatte att pendla i sitt inre. I slutet av maj skulle allt vara klappat och klart, men han gick hemma och bet sig i tungan. I efterhand tror han att det berodde på att vi vill skydda våra närmaste när det handlar om allvarliga, livsavgörande händelser.
–Tio dagar innan det skulle ske, när ungarna lagt sig, satte jag mig i soffan och berättade om operationen och att jag skulle vara sjukskriven hela sommaren. ”Oj, herregud!”, svarade Ulrika.
Det blev en sen kväll, ett långt samtal om livets kärnfrågor, om flyktigheten och det stora allvaret. ”Jag förstår hur viktigt det är att du gör det här. Även om jag är orolig så är jag också stolt och jag är med dig hela vägen”, sa Ulrika.
Trots att Marikas njurar slutat att fungera, arbetade hon fortfarande. Hon gick i dialys och hade plastslangar i den gravt uppsvällda buken. Slangarna måste fyllas med tiotals liter vätska flera gånger om dagen för att sedan tappas på slagg. Inför transplantationen träffades Per-Erik och Marika i Stockholm och sträckkörde till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Medan de i skräckblandad förtjusning satt och skämtade om allting växte också skräcken.
–Men som tur var blev vi blev otroligt proffsigt bemötta. Vi fick raka besked utan falsk medömkan. Läkaren gav mig saklig information om riskerna och jag fick en sista chans att backa ur, varpå jag fick ett underbart avslappningspiller så att alla omkring mig blev snälla. Sedan somnade jag, berättar Per-Erik.
Den sex och en halv timme långa operationen kändes bara som en sekund för Per-Erik Åström, men smärtan efteråt beskriver han som ”en stor smäll. Man blir ordentligt däckad”. Efter fem dagar fick han lämna sjukbädden i ett tillstånd han upplevde som ”bakfull gånger tre” med en kropp där snabba rörelser gjorde ont i en dryg månad efteråt.
–Men ett mirakel uppstod. Marika hade blivit en annan människa med klara ögon, säger han. Det miraklet är jag tacksam över att ha upplevt. Det är stort.
Idag är Per-Erik fullt återställd och tillbaka i arbete. Han vill gärna uppmana de som funderar på att bli donatorer att inte tveka.
–Delvis har äventyrslusten drivit mig och det har också varit ett äventyr, men samtidigt en inre rening. Nu kan jag se mig själv i spegeln och känna mig stolt. Jag är i alla fall inte en feg människa inför mig själv och mina närmaste. I en flyktig värld får man också en hållbar relation till en människa som varar livet ut på ett alldeles särskilt sätt, slutar han.
–Det bara flög ur mig: ”Vi testar mig!”. Jag vet fortfarande inte varför jag sa det, men jag har alltid tänkt på Marika som en bra människa som är en del av min livsresa. Jag såg hur jobbigt det var för henne att leva på gränsen, säger han.
Per-Erik kände till att Marika som ung hade blivit felbehandlad på grund av en långvarig och alltför stor dos av magnecyltabletter som slagit ut njurarna och att hon sedan gått i behandling hela livet. Nu hade hon bara hade 14 procents njurkapacitet kvar.
–Det är mycket bättre med en levande donator och jag fick veta att man inte behövde vara släkt. Ändå hade jag glömt bort mitt löfte när Marika en tid senare skickade ett mejl och frågade om jag menade allvar. Sedan kom ett mejl från hennes läkare på njurkliniken i Sundsvall, som bad att jag skulle höra av mig.
–Helvete! kände jag.
Per-Erik hade inte vågat berätta någonting för sin familj och hustrun Ulrika blev förstummad när han första gången nämnde vad som var på gång. Samtidigt försäkrade han henne att det säkert ändå inte skulle bli någonting av.
Men processen hade kommit igång med omfattande provtagningar och tester. Per-Erik ängslades mest för vad lungröntgen skulle visa eftersom han tidigare varit inbiten rökare i 35 år, men han befanns vara fullt frisk och slutligen kvalificerad sig för att ge bort sin ena njure.
–Det jag hade slängt ur mig hade blivit verklighet. När det kom ett mejl där vi skulle bestämma dag för transplantation gick jag i en vecka utan att svara. Det är mitt taskiga sätt att hantera konflikter ibland; jag glider på det hela, säger han eftertänksamt och lite självironiskt.
–Det blev en lättnad för mig när Marika sa att det går inte att tacka för det här. Vi kom överens om att se det som ett blad i en livsbok där vägarna korsas och då måste man vara fri från att någon står i skuld, fortsätter Per-Erik och understryker hur viktigt han tycker att det är att en donator varken själv känner sig tvingad eller ställer några krav på mottagaren (recipienten).
Per-Erik fortsatte att pendla i sitt inre. I slutet av maj skulle allt vara klappat och klart, men han gick hemma och bet sig i tungan. I efterhand tror han att det berodde på att vi vill skydda våra närmaste när det handlar om allvarliga, livsavgörande händelser.
–Tio dagar innan det skulle ske, när ungarna lagt sig, satte jag mig i soffan och berättade om operationen och att jag skulle vara sjukskriven hela sommaren. ”Oj, herregud!”, svarade Ulrika.
Det blev en sen kväll, ett långt samtal om livets kärnfrågor, om flyktigheten och det stora allvaret. ”Jag förstår hur viktigt det är att du gör det här. Även om jag är orolig så är jag också stolt och jag är med dig hela vägen”, sa Ulrika.
Trots att Marikas njurar slutat att fungera, arbetade hon fortfarande. Hon gick i dialys och hade plastslangar i den gravt uppsvällda buken. Slangarna måste fyllas med tiotals liter vätska flera gånger om dagen för att sedan tappas på slagg. Inför transplantationen träffades Per-Erik och Marika i Stockholm och sträckkörde till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Medan de i skräckblandad förtjusning satt och skämtade om allting växte också skräcken.
–Men som tur var blev vi blev otroligt proffsigt bemötta. Vi fick raka besked utan falsk medömkan. Läkaren gav mig saklig information om riskerna och jag fick en sista chans att backa ur, varpå jag fick ett underbart avslappningspiller så att alla omkring mig blev snälla. Sedan somnade jag, berättar Per-Erik.
Den sex och en halv timme långa operationen kändes bara som en sekund för Per-Erik Åström, men smärtan efteråt beskriver han som ”en stor smäll. Man blir ordentligt däckad”. Efter fem dagar fick han lämna sjukbädden i ett tillstånd han upplevde som ”bakfull gånger tre” med en kropp där snabba rörelser gjorde ont i en dryg månad efteråt.
–Men ett mirakel uppstod. Marika hade blivit en annan människa med klara ögon, säger han. Det miraklet är jag tacksam över att ha upplevt. Det är stort.
Idag är Per-Erik fullt återställd och tillbaka i arbete. Han vill gärna uppmana de som funderar på att bli donatorer att inte tveka.
–Delvis har äventyrslusten drivit mig och det har också varit ett äventyr, men samtidigt en inre rening. Nu kan jag se mig själv i spegeln och känna mig stolt. Jag är i alla fall inte en feg människa inför mig själv och mina närmaste. I en flyktig värld får man också en hållbar relation till en människa som varar livet ut på ett alldeles särskilt sätt, slutar han.
