På Bohus-Malmön är bebyggelsen tät, liksom grannkontakterna. Karl Axel Sköld (t v) flyttade tillbaka till ön vid pensioneringen och blev granne med Bengt Henningsson. Nu stöter de på varandra dagligen och utväxlar synpunkter om stort och smått.
Det går att höra tystnaden. Den bryts så märkbart när en insekt flyger förbi eller en fågel kvittrar. Om man sitter stilla hör man vad förbipasserande pratar om i detalj. Även grannsämjan hörs, den finns överallt. Man kommer inte undan, på de dryga fem kvadratkilometerna som Bohus-Malmön utgör är husen tätt packade.
På 1700-talet, när många av öns hus byggdes tänkte man inte i termer av trevnad och att man skulle konstruera en idyll. Husen byggdes nära varandra för att ge skydd för vinden, den snåla blåsten som blir så påtaglig under vinterhalvåret. Men i dag, en försommardag är Bohus-Malmön ett paradis. Ett paradis för de 260 bofasta, och för de närmare 4 000 sommargäster som varje år besöker ön.
Enkelt beskrivet kretsar öns liv kring den lokala Konsumbutiken i centrum. Även om inte handlaren, Rosalie Larsson skulle medge att hon är huvudperson i invånarnas liv, har hon en överblick som är få förunnad. Genom att planera varuinköp, vara ombud för både apoteket och systembolaget får hon veta både det ena och det andra. Vem som är sjuk, vem som tar ett glas för mycket och varför folk beter sig som de gör. Samtidigt som storebror ser dig, har detta blivit en trygghet och grund för en god grannsämja.
–Det är en svår balansgång det där, att bry sig om men ändå inte lägga sig i. Om jag får reda på något som inte står rätt till brukar jag väcka tanken hos fler. Det är svårt att konfrontera sin granne rakt upp och ner, men det brukar lösa sig, säger Rosalie Larsson som varit föreståndare för butiken i snart tio år.
Ute i butiken har de första kunderna handlat mat för dagen. Rosalie vet vad alla heter, och pratar om dem som om de vore del av någon sorts familj. Själv bor hon på butikens övervåning. Hon är välkänd av alla, och ganska påpassad. Det är upp till henne att beräkna hur mycket grannarna äter och beställa rätt mängd varor. Alla vet när hon jobbar, eller är hemma. Det syns på lamporna i fönstret.
–Jag skyndar mig att tända dem när jag kommit hem, annars frågar min granne var jag håller hus, säger Rosalie Larsson.
De 4 000 sommargästerna består till största delen av folk från olika delar av Västsverige men många kommer också från Stockholm. De flesta har någon anknytning till ön. Antingen har de lekt här som barn eller så är de tillsammans med någon som har det. När sommargästerna anländer i juli kan man tala om en invasion.
–I butiken är det svårt att beräkna hur mycket mat som behövs. Det är sådan skillnad mellan sommar och vinter. Sommargästerna frågar efter andra saker än de bofasta. För några år sedan skulle alla ha wok, säger Rosalie Larsson.
Men invasionen fungerar förvånansvärt bra, det håller de flesta med om. Om man bortser från den enorma parkeringsbristen. Och att huspriserna drivs upp. De små husen från 1700-talet är i dag värda uppåt fyra miljoner. Det ställs krav på de nya grannarna.
–Man kommer inte långt om man är snorkig. Man måste förstå sättet att leva här och ta det till sig. Vissa människor som saknar anknytning till ön kan bli lite utanför. Men det beror på hur man är som person. Om man kommer med ett öppet sinne går det alltid mycket bättre, säger Rosalie Larsson.
Tidspress är något som inte passar på ön. Man kan nästan prata om en kulturkrock då vissa av sommargästerna anländer. Konsum på Bohus-Malmön går nämligen inte att jämföra med Seven Eleven på Vasagatan i Stockholm. De som är vana vid det snabbare tempot får snällt vänta.
–Kassörskan som arbetat här längst bryr sig inte så mycket om att kön växer, hon pratar med alla som hon brukar. Men det brukar fungera bra, folk har för det mesta överseende med tempot, säger Rosalie.
Rosalie Larsson får beröm av en av de tidiga sommargästerna, Karl-Axel Sköld. Som nybliven pensionär har han återvänt till Bohus-Malmön där han lekte som barn. Han utser sig snabbt till guide och tar oss entusiastiskt med på en ö- och grannvandring. Det blir dock en annorlunda rundtur. På Bohus-Malmön har man som sagt tid. Alldeles för mycket tid för en stressad storstadsmänniska, men alldeles tillräckligt med tid för att hinna prata med de människor som han delar ön med, grannarna. När vi promenerar med Karl-Axel kommer vi inte mer än hundra meter åt gången. Sedan stannar vi eftersom han stöter på en ny granne som han växlar några ord med. Inte en enda person låter han bli att hälsa på. För varje gång som vi stannar växer otåligheten hos mig, men snart inser jag att det är ju precis detta som är grannskap. Det är exakt det här som är unikt med en ö som Bohus-Malmön.
–Jag blev lite orolig när jag såg att du inte var ute på altanen och snickrade, säger den närmsta grannen Bengt Henningsson, vars dag består av att jobba med taket på sitt hus. Karl-Axel svarar att han haft fullt upp med att visa oss runt bland grannar och stenbrottsplatser. Bohus-Malmön hade från början en stor stenhuggarindustri som sysselsatte flera tusen människor.
–Du ljuger väl inte för dem bara, frågar Bengt Henningsson och går upp mot sitt hus. Repliken är snabb, och egentligen ganska innehållslös. Så är det hela tiden. Man pratar om allt och ingenting. Men i samtalen finns en värme och det som inte sägs med ord markerar en samhörighet. Det är vår ö, våra grannar och vår omsorg.
Hur lyckas man då komma så nära sina grannar? Först och främst är det en fråga om tid. Grannarna är inte vilka som helst. Husen har gått i arv, generation efter generation. Att flytta till en ö som Bohus-Malmön för att vara anonym är ingen bra idé. Folk vet inte bara vilka som bor i husen intill, de vet också vad personernas föräldrar, far- och morföräldrar heter, samt hur husen bytt ägare genom åren. Grannskapet är nyckeln till gemenskapen. Några har till och med fäst skyltar på fasaderna som berättar husens historia.
–En god granne är någon som finns när man behöver någon. Men det är ändå inte ett krav att man måste umgås varenda dag, säger Rosalie Larsson.
Hon vänder sig till arbetskamraten Cecilia och påminner om att då hon springer till Cecilia är dörren alltid öppen. Cecilia nickar. Men den goda kontakten mellan grannarna gör också att folk är rädda för att låta nya saker komma emellan och störa. Ett bageri till exempel.
–Där har du Malmön i ett nötskal. Man är noga med att inget ska få störa idyllen. Ett bageri vore väl trevligt, men då var grannarna oroliga för att det i förlängningen skulle leda till att allt fler vistas på uteserveringen och att det därmed skulle störa omgivningen, säger Karl-Axel Sköld.
Om det råder god grannsämja och samverkan, brukar detta också synas i brottsstatistiken. Karl-Axel menar att här inte är mycket inbrott, mycket tack vare färjans kapten som ser och hör allt. Närpolisen i Kungshamn några mil därifrån är inne på samma linje.
–På ställen med en större social kontroll, som Bohus-Malmön, brukar de rena inbrotten vara ganska få. Folk har koll och det är inte så lätt att fly därifrån om man blir ertappad. Men trafikbrotten på själva ön är ofta värre. Många kör rattfulla eftersom de vet att vi inte hinner dit, säger Torgny Jansson, närpolisbefäl.
Jo, visst medger Karl-Axel att det kan vara en del buskörning. Och visst kan solen förblinda och göra ön till mer idyllisk än vad den är. Men där finns något mycket genuint. Vi går in hos en äldre man, Edner Malm, som är i färd med att förbereda sig för dagens boulematch. Han sitter i farstun när Karl-Axel knackar på. Han får reda på något nytt och förundrar sig över att fler och fler kommer hem. Ja, just de orden väljer han. Komma hem till Bohus-Malmön. Som om det vore allas hem.
