Göran och Ingrid Tonström i Solna har enbart saker de behöver. Så var det inte förr, även om Ingrid alltid varit en rensare.

– Min pappa var sådan. Det var aldrig skuldbelagt att göra sig av med saker.

Tills för några år sedan bodde familjen Tonström i en villa i Tyresö. Föräldrarna och två söner hade ett trevåningshus på 220 kvadratmeter som de fyllde upp. Görans mamma ville att han skulle ta hand om sina saker från barndomshemmet i Östergötland. Även sitt vuxna liv arkiverade han i lådor och kartonger.

Göran beskriver sig som en omedveten samlare.

– Jag såg inte vilket kaos jag byggde upp genom att spara allt. Det bara blir så om man låter bli att hålla efter.

Ingrid retade sig på Görans alla prylar. Hennes rensande var dock inget problem för honom.

– Du slängde aldrig mina saker, förklarar han.

– Inte kunde jag slänga dina gamla jympaskor från sextiotalet, replikerar Ingrid.

2001 hände något som blev början till slutet på Görans förhållningssätt. Husets varmvattenberedare gick sönder. Hundratals liter vatten rann ner i källaren. Det mesta som förvarats där förstördes. Nu gällde det att rädda vad som räddas kunde.

Det var sommar och Göran satt i trädgården med sina kartonger.

– Jag upptäckte hur mycket skräp jag sparat. Mycket hade legat i 25 år utan att jag tittat på det. Jag kände att ”jag orkar bara inte”, och hivade iväg massor.

Tre kartonger Bildjournalen med idolbilder från 1960-talet skickades till de sälla jaktmarkerna i sällskap med ännu fler fototidningar. Som gammal fotograf hade Göran tusentals diabilder, som ingen någonsin tittade på.

– Solnedgångar och Eiffeltorn åkte i sopsäcken. Jag köpte en bra scanner, som svalde tolv bilder åt gången. De människoporträtt jag ville behålla scannade jag in. Nu ryms de på en liten extern hårddisk.

Sedan kördes alla diabilderna till tippen.

– Inte kan man slänga original! utbrast omgivningen och misstänkte att Göran blivit tokig.

De tusen LP-skivorna såldes via Blocket. Göran, som gillar teknik, förde över musiken digitalt, först till datorn, därifrån till Ipod.

– Det hade jag aldrig trott skulle kunna hända, erkänner Ingrid. LP-skivorna var heliga för Göran.

– Vattenskadan fick mig att vakna. Jag upptäckte tillfredsställelsen i att kasta. Känslomässigt var det svårt i början, men inte särskilt länge. Jag har inte ångrat en enda grej, berättar Göran.

Med ord som ”kasta” och ”slänga” menar makarna Tonström sällan soptippen. De säljer eller skänker bort sakerna. Inför flytten till Solna hyrde de ett bord på loppmarknaden i Vårberg, dit den jättelika loppmarknaden från Skärholmen flyttat. Det mesta går att sälja på nätet – bara priset är lågt. Annat helt och rent skänktes till Pingstkyrkans loppmarknad i Tyresö.

I nya lägenheten vore det praktiskt omöjligt att spara allt som kan vara bra att ha.

– Skåpen är fyllda. Det finns inte mer väggplats. När bokhyllan är full så är den, konstaterar Ingrid.

Göran brukar ta med pocketböcker till jobbet, så att andra kan läsa dem.

Ingrid och han är numera på samma våglängd när det gäller prylar. De försöker hålla undanplockat men understryker att de inte är pedanter. Men börjar man drälla bildas lätt högar.

– Jag är nog sådan som plockar automatiskt när en sak ligger på fel plats, säger Ingrid.

Idealet är att inget annat än dagens tidning ligger framme. Tonströms prenumererar på både SvD och DN. Göran kan mycket väl slänga tidningarna även om han inte hunnit ögna båda. Ingrid däremot vill titta igenom allt, vilket hon i allmänhet hinner först på lördagen. Till dess brukar veckans tidningar ligga på golvet bredvid hennes säng.

Inga tidskrifter sparas längre. Efter läsning går de direkt till pappersinsamlingen.

Efter en resa sparas kartor och guideböcker, men inte övrigt turistmaterial. Ingrid och Göran har precis rensat ut broschyrer och biljetter efter besök i New York för en månad sedan.

Intyg och betyg från arbetsgivare sparas. Betalda fakturor behålls i ett år. Kvitton, som kan behövas för byte eller garanti, läggs i en byrålåda där total oordning råder. Däremot sparas inte månatliga lönebesked eller tankningskvitton.

– Jag litar på tekniken, säger Göran.

Kläder, som hängt oanvända i en säsong, skänks till Myrorna. Har man gjort ett felköp kan det gå ännu snabbare. Trasiga strumpor och vantar lagas inte utan slängs.

Present- och julklappspapper återanvänds inte, hur välbehållet det än är.

– Så gjorde farmor. Det är en farmorsgrej, tycker Ingrid.

Får man göra sig av med något man fått i present men inte gillar?

– Ja! svarar Göran och Ingrid enstämmigt. Men vi får mest upplevelser som gåva, sällan saker. Kanske vet andra att vi inte vill ha prylar.

Ingrid har alltid varit bra på att rensa. Det enda hon ångrar är att hon i 20-årsåldern slängde sina dagböcker.

– Dem skulle jag vilja läsa nu.

Personliga brev har hon kvar liksom fotoalbum.

– Bilder ger minnen. Jag vill minnas människor genom det vi gjort tillsammans. För mig sitter inte minnet i saker en människa ägt. Den gamla ryamattan är ju inte mormor, exemplifierar Ingrid.

Det är lätt att återfalla i gamla mönster. Eldprovet för Göran ägde rum efter att hans styvfar dött i fjol. Hans eget barndomshem skulle röjas.

– Min styvfar tillhörde en generation fostrad av krig och svåra tider. Sina saker tog man hand om. Trots att vi rensat ut mammas personliga tillhörigheter sex år tidigare fanns hur mycket som helst.

Garaget var exempelvis fyllt av färgburkar med små slattar, många intorkade.

Göran har inga syskon, vilket han tror underlättade röjningen.

– Vi slapp olika åsikter om vad som skulle sparas och inte. Våra söner, som hjälpte till, var på samma våglängd som Ingrid och jag.

Göran klarade att inte försjunka länge i känslomässiga minnen under rensningen. Detta trots att han hittade sina egna gamla mjölktänder liksom taxens mjölktänder.

Allt lades i en av tre högar:

• Sopor.

• Värdefullt – detta lämnades till auktionskammare. Där hamnade en del av möblerna samt en flygel.

• Lämpligt för loppmarknad.

– När man tömmer ett hem efter den här generationen finns väldigt många prydnadssaker, erfar Göran. Små porslinshundar och liknande är inte vi intresserade av.

Prylarna lämpliga för loppis skänktes till Stadsmissionen eller såldes på loppmarknaden i Vårberg. Göran pekar på några tavlor och en vas.

– Det är det enda vi har kvar från mitt barndomshem. Och det är sådant vi verkligen tycker om.

Separationsångesten när det gäller materiella ting har släppt för hans del.

– Jag mår mycket bättre av att slippa släpa omkring på den barlast som mycket saker innebär. Om något är heligt för mig är det bilder. Där finns min livsberättelse.

Göran och Ingrid anser absolut inte att de står för ett förhållningssätt, som är bättre och finare än att samla på sig saker.

– Men vi mår bättre så här. Numera har jag koll på vad jag har. Det känns oerhört skönt, tycker Göran. Fortfarande kan mitt arbetsrum bli överbelamrat. Varje gång jag rensat mår jag väldigt bra.

Verkar andra tycka att ni slänger för mycket?

– Ja. Vårt beteende provocerar nog en del, misstänker Göran.

– Vissa upplever oss nog som känslokalla när vi gör oss av med sådant som har koppling till personer, tror Ingrid.