Hon minns hur hon inte alls ville stå där vid Ho Chi Minhs mausoleum och vifta med sin high school-hatt. Hon ville hem och ta en klassisk student, stå på ett flak runt Sergels torg och skråla med kompisarna från gymnasiet.

Väl inskriven på Stockholms universitet den hösten visste Sara Wallén inte vem hon var eller var hon hörde hemma. Det var ju

i Hanoi hon hade sitt hjärta. Och hon kände sig mer bekväm på huk med en nudelsoppa än att hänga på café.

Flera år efteråt förstod hon vad som blev typiskt med återresan till Sverige den gången: ”Jag sa inte ordentligt hej då till Vietnam heller.”

– Det värsta är att man inte har ritualer för att lämna ett land man bott i. Bangladesh, USA, Vietnam – när jag kom hem var det egentligen en del av mig som dog, för jag lämnade ett liv jag aldrig mer skulle komma att få. Men istället för att sörja stängde jag bara av.

Sara Wallén är en ”Third Culture Kid”. En tredje-kultur-unge. TCK-are är barn som vuxit upp med föräldrar som haft olika jobb­perioder i utlandet, och i den tillvaron uppstår en tredje kultur: Den första är mammas och pappas ursprungliga nationalitet. Den andra är den kultur som råder i landet man flyttat till. Den tredje är allt det som uppstår mittemellan, där utlandsfamiljerna söker sig till varandra, rör sig över kulturgränser och sätter sina barn i internationell skola.

– Även om jag inte är den som flyttar, gör andra det. Hela tiden. Man vet bara inte när. Man lär sig att kompisar plötsligt inte är kvar efter sommarlovet. Att det tar slut med pojkvännen för att hans familj ska nån annanstans. Eller ens egen.

Det finns mycket som är värdefullt med att växa upp som TCK, framhåller Sara: Man kan skifta mellan flera språk, blir anpassningsbar och har lätt att få nya vänner. Man förstår de oförstådda och kan vara en brobyggare mellan olika kulturer. Och, inte minst, man blir väldigt intolerant mot rasism.

– Främlingsfientliga åsikter gör mig galen.

Men sedan finns baksidorna som de här familjerna hittills inte kunnat prata om, för att det saknats en samlad kunskap. Inte heller Sara hade ord för sitt identitetssökande när hon skulle skriva en C-uppsats i socialantropologi om hur det var för barn som flyttar utomlands. Så hittade hon Third Culture Kids, boken hon så småningom läste sönder, med kaffefläckar och märken efter tårar överallt.

– Det var fantastiska tårar, en befriande gråt. Jag var inte ­ensam om att känna mig rotlös. Och jag var inte konstig som jämt ville resa för att jag blir så uttråkad av att inte vara på väg.

Third Culture Kids är skriven av Ruth Van Reken, en 64-årig ­amerikansk missionärsdotter som upptäckte att hennes oförklarliga depression som vuxen var en oförlöst sorg över allt hon tvingats lämna som barn när hon flyttade tillbaka till USA efter en uppväxt i Nigeria.

– Vartenda hus man bott i, vartenda träd man klättrat i, varenda kompis – allt försvann, säger hon på telefon från Norge där hon var huvudtalare på en konferens om TCK i slutet av november.

Ruth Van Reken upplevde 1960 precis det som många hemflyttande barn gör också i dag: Kände sig som en idiot i sitt eget land. De andra 14-åringarna förstod lika litet av hennes erfarenheter från Afrika som hon av Elvis Presley: Vem är det? Så klasskamraterna fick inte veta att Ruth Van Reken bott i Nigeria. Det är den formen av stängd dörr som skapar efterreaktioner, menar hon.

Sara var också 14 år när hon flyttade hem från Bangladesh och började åttan i Stockholm. I den amerikanska skolan i Dhaka hade eleverna rest på sig när de skulle säga något, haft respekt för lärarna och inte börjat med alkohol. Men inte bara skolan var annorlunda, Sara insåg dessutom att man helst skulle sitta för sig själv på bussen. Man hälsade inte på varandra på gatan som i Bangladesh och man småpratade inte med säljaren på SevenEleven.

– Jag fick lära mig hur det är att vara svensk en gång till som 14-åring. Eftersom det jag hade lärt mig utomlands inte var värt något glömde jag bort vad som hade gällt i Bangladesh.

Året mellan nian och gymnasiet åkte Sara på eget initiativ till USA på fotbollsstipendium. Det blev ett år på flickinternat med tydliga kulturella koder och sträng regelbok, som ombyte till sjömansklänning tre middagar

i veckan och påpekanden om bordsskick – ”mind your fork!” Hon tror det var då hon lärde sig att bli kameleont, att passa in var hon än var. I det beteendet ingår att se till att få nya kompisar snabbt.

Men hon lärde sig också att aldrig säga ordentligt hej då till nån, det var för smärtsamt. Hon tror det var då hon också började ”stänga av”. Så när föräldrarna halvvägs genom hennes gymnasietid skulle till Vietnam total­vägrade Sara. Sedan packade hon en vecka innan flyttlasset gick vid jullovet.

– Den där tiden är väldigt luddig, som det brukar bli i ”transition periods”. Man vet att man ska vidare. Samtidigt blev det helt magiskt att bo i Hanoi med mamma, pappa och lillebror – och att plugga. Men jag var så trött på flyttandet att inget blev ordentligt. Jag hade inte packat upp väskan, inte spikat upp tavlorna som mamma sagt till mig om, inte spelat i något bra fotbollslag. Det är klassiskt. Jag skulle ju bara ta studenten och åka hem.

För ett par månader sedan köpte Sara sin första egna bostad – ”jag måste skapa rötter innan jag flyttar ut igen, annars är det inte hållbart”. Resväskan som står kvar på golvet efter konferensen om TCK i Norge är uppackad, vilket numera är det första hon gör när hon kommer hem för att bryta mönstret av att jämt vara på väg.

Som många andra hon träffade i Norge har Sara reagerat i efterhand på sin barndom. I 20-årsåldern börjar TCK-are upptäcka att de behöver bearbeta saker som rotlöshet, rastlöshet, kulturell tillhörighet och känsla av identitet. Att passa in överallt och vara öppen för allt skapar nästa fråga: Vem är man då?

– Folk vill gärna ha hela ens person i en särskild box, och då försöker man trycka in sig där. Men man kan ju inte det eftersom man består av så många olika.

Sara vet att man till och med kan känna sig annorlunda gentemot sina egna föräldrar, även om familjen knyts ihop starkare när man bor utomlands. Mammorna och papporna till TCK-are flyttade oftast ut först som vuxna.

– Vi har en rastlöshet och rotlöshet som de inte delar, vi hattar runt och är identitetssökande. Föräldrarna kan inte heller relatera till det här. I vissa fall har vi mer likheter med flyktingar och invandrare som vuxit upp i olika kulturer.