Inför de olympiska spelen avlägger alla tävlande en ed, där de lovar att följa reglerna och iaktta sann sportsmannaanda. Från och med OS i Sidney år 2000 lovar de också att inte dopa sig eller ta några droger.
Tillägget infördes på förekommen anledning. ”Var sport sin egen dopningsskandal” tycks vara mottot för dagen. Utövare har ertappats dopade i allt från friidrott och cricket till orientering och tennis. För att inte nämna amerikansk fotboll, triathlon och cykling. Och ishockey. Rugby icke att förglömma.
Men faktum är att dopningsjakten tagit ett stort kliv framåt under de senaste åren. Vid hot om att annars inte få delta i Aten-OS, har alla internationella idrottsförbund skrivit under ett gemensamt anti-dopningsprogram. Det innebär bland annat att alla har samma lista över förbjudna preparat och att alla tillämpar samma straffskala.
Framför allt har de internationella förbunden insett att idrottens trovärdighet står på spel, säger Mats Garle, chef för dopningslaboratoriet på Huddinge
universitetssjukhus.
- Under 90-talet var det många internationella förbund som inte ville lägga en spänn på dopningskontroller, men det har svängt. Det har blivit svårare att dopa sig och komma undan med det, förr eller senare åker man dit. Under OS kommer man att ta över 3 000 dopningsprover.
OS-uttagningarna i USA drunkande i dopningsfall. Men det är snarare ett resultat av att amerikanerna äntligen tagit problemet på allvar än av att dopningen skulle ha ökat, menar Mats Garle.
- Under 90-talet gjorde de 800 tester på fem år. Sedan de fick en självständig antidopningsbyrå för tre år sen har de gjort 10 000 - 15 000 tester. Och nu åker de dit, de som dopat sig.
Det stämmer inte att dopningen grasserar vilt, hävdar han. Av de 4 000 prover som togs i Sverige förra året var en halv procent - ett tjugotal - positiva.
Och han menar att faran för gendopning är kraftigt överdriven. Hittills har man bara lyckats kartlägga gener som ger upphov till vissa sjukdomar, men försöken att behandla dem har inte haft
någon vidare effekt, snarare tvärtom.
- Det är inte självklart att genterapibehandling hjälper, det är inte så enkelt att man bara byter ut en trasig gen mot en hel, säger han.
Om de här generna verkligen har någon prestationshöjande effekt, vet man heller inte i dag. Vid experiment på möss har man visserligen sett en snabbare tillväxt, men de har samtidigt åldrats snabbare.
- Gendopning innebär oerhört stora risker för idrottaren. Om du dopar dig med steroider eller stimulantia kan du sluta med det. Men sätter man in en ny gen är det inte bara att plocka ut den efter tävlingen.
