Hur hård mediegranskning ska offentliga personer tåla? Mitt svar är: i princip hård – men saklig. Opinionsbildning och förebilder är viktiga, ofrånkomliga och nödvändiga fenomen i samhällslivet. Kravet på att vara en god förebild är i princip inte högre på en offentlig person än till exempel en förälder, men just offentligheten ökar i praktiken uppmärksamheten och effekterna av en persons handlingar. Så gärna ”hård” mediegranskning – men saklig.
Anders

Ingen ska behöva tåla ett medie­drev. Granskning är nog nödvändig men den ska vara seriös. Jag har många gånger frågat mig hur en del journalister överhuvud­taget kan sova på nätterna. Vi behöver journalister som är ärliga, hederliga och som vågar ”gräva i skiten” – men det ska som sagt vara seriöst.
Britten Berggren


Artikeln om Ireen von Wachenfeldt väckte stort gensvar, inte minst på svd.se. Tyvärr blev ­debatten så vildvuxen, att webbredaktionen tvingades stänga av kommenteringen. von Wachenfeldts uttalande, ”män är djur”, i tv-programmet Könskriget upprör fortfarande.
Här är några av kommentarerna:
Att jämställa män med vandrande dildos var väl den värsta kränkning mot halva befolkningen som tänkas kan – tala om objektifiering och förakt. En man som gjort motsvarande uttalande, hade blivit hudflängd i alla med ier. Den som i en rep­resentativ roll gör sådana uttalanden är antingen omdömeslös eller ute efter en riktig skräll, vilket hon också uppnådde men inte stod pall för. ”Högmod går före fall” är väl en rätt träffande karakteristik. Att sedan galningar förföljer henne personligen är naturligtvis avskyvärt och tragiskt.
Leo

Faktum kvarstår att hon sa det. Gick hon senare ut och ville ändra sig? Enligt artikeln hade hon all möjlighet att rätta till det. Men visst är det så att om du träffar någon som har blivit intervjuad så tycker han i 99 fall av 100 att journalisten vinklat det. Journalister kanske inte är de smartaste?Grond

Debatten handlar om bisaken och inte huvudsaken. Vi lever i en demokrati där yttrandefriheten är viktig. Tyvärr visar detta att vi inte har rätt att ha vilken åsikt som helst. Värre är att media anser sig kunna skriva vad som helst samtidigt som de dömer och fördömer vad gäller andras åsikter utan något som helst ansvar.
Justice

Jag har aldrig blivit störd av att människor diskuteras utifrån ”djuriska” aspekter. Kvinnors och mäns DNA samt aggressi­vitet, sexualitet med mera kan i mycket bli begripligt. Kanske är det samma människor som upprörs över ”kristofobi” med mera, ”människan är Guds avbild”, ”mannen är huvudet”, ”kvinnan tige i församlingen”. Konservatismen visar sin fulaste sida, ­sedan må vi vantrivas i kulturen.
Sven H

Mindre kategoriska uttalanden än så ger oss dödliga fängelsestraff ifall vi uttalar dem vid fel tillfälle. Ireen von Wachenfeldt har väl också visst ansvar att sila sina mest låga åsikter då kameran är på, eller?
Smith and Jones

Jag har inte speciellt mycket sympati för vare sig Ireen von Wachenfeldt eller vänster­feminismen i allmänhet, men har någon faktiskt sett den tre minuter långa oklippta snutten från könskrigetintervjun som nämns i arktikeln?
Journalisten frågar gång efter gång, om hon verkligen tycker att män är djur, och det syns hur Wachenfeldt blir både trött och arg på frågan och till slut utbrister ”män är djur”. Sedan gjorde man en Janne Josefsson-klippning och programmet blev en av årets största nyheter.
Jojje

Ireen von Wachenfeldt sade några korkade och obetänkta ­saker under press. I dag hävdar hon att hon inte anser det hon påstått stå för, och jag har ingen anledning att betvivla det. Hon tog konsekvenserna av sitt uttalande och fick dessutom oförtjänt skit för det.
Kan vi nu lämna det här bakom oss och styra över på den viktiga frågan där allt började: jämställdheten? Kvinnojourer, feminism och genusforskning behövs. De måste kunna kritiseras när det är befogat, men de behövs.
Mattias

Förre kommunpolitikern (s) Leif Cederqvist dömdes till villkorligt och skadestånd för sin roll i den så kallade Motalaaffären. I intervjun i torsdags berättade han om livet efter avslöjandet. Så här skriver en läsare:
Under den senaste tiden har granskande journalistik diskuterats och ifrågasatts både i SvD och i SVT. I artikeln om Leif Cederqvist i Motala skriver Lennart Lundquist: ”Jag undrar hur jag själv skulle ha gjort. Hade jag insett att man inte får göra så och stanna hemma? När jag blir bjuden av mina överordnade för att jag arbetat mycket och gjort ett bra jobb? Det är jag inte alls säker på”. För en gångs skull en journalist som för ett ögonblick reflekterar över hur han/hon skulle ha agerat i samma situation som intervjuobjektet/villebrådet.
Under de senaste åren har vi matats med beskäftiga synpunkter från journalister som agerat som afrikanska vildhundar. Jag tänker på ”intervjun” med Laila Freivalds när hon står i dörren till sin lägenhet, på Janne Josefssons många vinklade subjektiva reportage där människor kläs av och kastas för mobben. Den granskande journalistiken är många gånger vår tids version av gladiatorspel. Journalisten sitter som kejsaren och vänder tummen upp eller ner, oftast ner, och låter offret slaktas medan pöbeln jublar. Det handlar alltid om hjälplösa och försvarslösa personer. Om det skulle det handla om utövare av någon kriminell våldsverksamhet så avstår man helt från förföljelse.
Dagens artikel (om Motala­skandalen, red:s anm) och inte minst Lars Adaktussons inlägg förra veckan är ljus i mörkret. Ändå tror jag inte att de kommer att leda till någon förbätting. Advokater kan granskas av Advokatsamfundet och vid felsteg fråntas sin titel. Vem granskar journalister?
Jan-Olof Berg

Förre landshövdingen Sigvard Marjasin, som intervjuades i måndags, friades i rätten för sin redovisningsteknik. Det fanns inget olagligt med att klippa i representationskvittona. Ändå förföljer den historien honom fortfarande, tio år efteråt. Han får stöd och sympati av dessa två läsare:
En av de mest förföljda svenskarna verkar ha överlevt mentalt och socialt. Under månader tömde pressen slaskhinkar över hans rygg, sopor som det visade sig att de själva producerat. Givetvis betydde Marjasins partifärg och fackliga bakgrund mycket när drevets orsaker ska härledas. Inför lagen må vi vara lika men inte inför medias lynchjustis.
Ove

Marjasin var ett tacksamt offer, för journalisterna hatade ­honom. De förstörde hans och hans hustrus liv, förteg fakta och bar sig åt som lågt stående kräk. Tyvärr kan sådant hota demokratin i ett land.
Henrik