Arian Hamzehloo ligger halvnaken på en brits med ansiktet förvridet av smärta. Två stora skyddsänglar ska perforeras in i huden längs ena kroppssidan.

En bit ifrån sitter Daniel Gaal. Han har stigit upp tidigt och rest 44 mil hemifrån småländska Ljungby för att ännu en pinuppa ska kunna slingra sig runt väns­ter arm när dagen är slut.

Tatueringsmaskinerna surrar envetet. Det låter som ett mellanting av ett gäng tvärilskna bålgetingar och en samling tandläkarborrar på maxdecibel.

Trots att det är sommar är det högsäsong i tatueringsstudion Circle Tattoo i Sundbyberg. Men högsäsong är det numera så gott som året om i landets uppskattningsvis 350 studior. På Circle är de fem tatuerarna fullbokade flera månader framöver, vare sig det är vinter eller sommar.

– Våra kunder är alltifrån bankdirektörer till dagisfröknar i alla åldrar, säger Håkan Åkerman som jobbat på studion i nio år.

Han rakar och desinficerar den del av Daniels arm där tatueringen ska placeras. Därefter fäster Håkan en mall av motivet på huden. Principen är densamma som för en tatueringsgnuggis. När mallen tas bort sitter konturerna kvar. Sedan fylls de i med en tatueringsnål.

Att dekorera huden har utvecklats till en egensinnig kroppskonst som spänner över alla samhällsklasser och åldrar. En företeelse som bara för 15 år sedan förknippades med kriminella gängmedlemmar, prostituerade, sjömän och kåkfarare har nu blivit snudd på mainstream. Men inte riktigt.

Tatueringar väcker fortfarande känslor – såväl beundran som avsmak.

Ett tecken på att detta utbredda samhällsfenomen ännu inte betraktas som rumsrent är att det hittills bara finns ett enda större svenskt verk med akademisk inriktning: ”Tatuering – ett sinnligt äventyr”, skrivet av Birgitta Svensson, professor i etnologi vid Stockholms universitet.

Boken utkom för tolv år sedan och idag saknas det, enligt Birgitta Svensson, vidare akademisk forskning i ämnet.

– Märkligt, det borde vara en guldgruva för konsthistoriker och antropologer att forska på kroppskonst, säger hon.

Vad är det då som får allt fler människor att offra blod, svett och tid – samt inte minst ansenliga summor pengar – på att dekorera sina kroppar med permanenta motiv?

– Vi lever i en extremt egofixerad tid och tatueringar är ett sätt att förstärka den egna identiteten och kommunicera med omvärlden, menar Birgitta Svensson.

Tatueraren Håkan Åkerman är inne på samma spår:

– Det är som en individuell logotyp, ett personligt visitkort som inbjuder till dialog.

Dessutom är tatueringar ett sätt att fånga något bestående och varaktigt i en tid då mycket går att ”deleta”.

Att bli tatuerad är en intim situation där man bokstavligen släpper någon in på bara skinnet för att lämna ett evigt spår.

– Det är ett stort förtroende och en ära att få lämna sitt avtryck på en annan människa. Att vara tatuerare är lite som att vara hjärnkirurg, du får inte ha en dålig dag, säger Håkan Åkerman.

Själv har han och de andra tatuerarna på Circle Tattoo så många kroppsdekorationer att själva motiven mist sina betydelser.

För dem är tatueringarna i stället ett slags dagböcker, samlande på händelser och möten. Minnen som för evigt syns på huden.

Sedan urminnes tider har själva smärtan varit ett tatueringens syften. Att stoiskt uthärda lidande, och att därmed vara duglig och stark, är centralt än i dag.

– Det ska kännas att gadda sig. Att det gör ont är en del av ritualen, konstaterar tatueraren ”Zacki” och torkar bort blod och de sista överskottsresterna av färg på Arian Hamzehloos vänstra kroppssida, där konturerna av två skyddsänglar tagit tydlig form.

– Om det gjorde ont? Självklart! Men det var det värt, konstaterar Arian Hamzehloo och granskar sin spegelbild med nöjd uppsyn.