Man behöver ju inte tycka om deras åsikter, men man kan bättre förstå varför de har dem.

Ola Österling, Dialogpolis.

I forskarvärlden undviker man att beteckna någon som extremist.

– Som forskare distanserar jag mig från ordet. Det är ett normativt negativt laddat begrepp. Det används för att uttrycka något nedsättande, om någon som överskridit en gräns som andra satt, förklarar Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs universitet och specialiserad på sociala, däribland radikala, rörelser.

Ordet skapar schabloner och stereotyper som bara ökar den polarisering som ligger till grund för extrema fenomen, menar han.

Samtidigt finns det personer och grupper i Sverige som inte accepterar den rådande demokratiska samhällsordningen. Vissa av dem är beredda att utöva eller stödja våld för att förändra samhället i en för dem önskad riktning. De kanske inte utgör ett hot mot rikets säkerhet, men väl mot enskilda personer.

Det är dem som Säkerhetspolisen är satta att hålla koll på och därför är i behov av att ringa in och förstå. Vilka är de? I två stora utredningar, Våldsam politisk extremism och Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige, kartlägger och analyserar Säpo dessa ”extremister”.

I detta sammanhang talar Säpo också om ”radikalisering”. Då avses de faser eller steg som en person kan tänkas gå igenom för att bli antidemokratisk eller få för sig att det är okej att ta till våld i något ideologiskt syfte.

Poängen är att extremist, det är inte något man är, utan något man kan bli genom en radikaliseringsprocess.

I Säkerhetspolisens rapporter hävdas det att det finns stora likheter i radikaliseringsprocesserna, oavsett om man går åt yttersta högern, vänstern eller åt islamistiskt extremistiskt håll. Det är i huvudsak sociala och känslomässiga orsaker som gör att man söker till extremism i olika former, snarare än det ideologiska innehållet.

Baserat på erfarenheter från både politisk och religiös extremism har Säkerhetspolisen identifierat fyra typfall, eller vägar som Säpo kallar dem, för hur människor radikaliseras: utagerarens väg, grubblarens väg, familjens väg och kontaktsökarens väg (se nedan).

I rapporterna erkänns det att dessa typfall har skapats för att underlätta förståelsen för hur en person blir radikaliserad. De ger enbart en förenklad bild av skälen. Sällan tillhör de enbart en av kategorierna, utan har ofta drag av flera.

Bland forskarna råder det i själva verket en ganska stor oenighet om de avgörande orsakerna till att en person dras in i radikal, brottslig eller säkerhetshotande verksamhet. Står de att finna hos personen själv eller hos faktorer i omgivningen? Är det möjligt att identifiera en gemensam personlighetstyp, egenskap eller bakgrund för personer som radikaliseras?

Likaså finns det ingen enighet om radikaliseringsprocessens distinkta steg, hur många de är och hur de skulle kunna se ut eller vad som får en person att röra sig från den ena fasen till den and­ra.

Verkligheten är alltså som vanligt väldigt svårfångad. Är det då överhuvud taget rätt att tala om ”extremister”? Även bland polisen finns det de som undviker begreppet.

– Nej, det är inget ord vi använder oss av. Extremist är ju något man är i andras ögon. I bilden av en extremist brukar det ingå någon som inte vill ha en dialog. Jag har aldrig träffat någon sådan, säger Dialogpolisen Ola Österling.

Dialogpolisen är en särskild enhet inom polisen som ska fungera som en länk mellan polisledningen och ”opinionsbildande religiösa, etniska och politiska grupper och individer”. Beslutet att använda dialog som metod grundar sig på Polisens bittra erfarenheter från upploppen under toppmötet i Göteborg 2001.

– Vårt uppdrag är dubbelt, säger Ola Österling. Vi ska se till att alla har möjlighet att använda sin lagstadgade rätt att uttrycka sin åsikt. Men vi ska också klargöra för de här grupperna att de inte får göra sig skyldiga till brott. Då kommer polisen att ingripa.

För att det överhuvud ska bli en dialog, ett ömsesidigt lyssnande och lärande, krävs det att man försöker bygga upp ett förtroende och en tillit, förklarar Ola Österling.

– Det har inte alltid varit helt lätt, när motparten kanske från början sett polisen som fiende. Jag har pratat med dem som haft en mer eller mindre svartvit bild av verkligheten, som haft lite färre färgskalor på sin palett, men alla har någon form av nyansering. Det verkar som om dialog leder till att den nyanseringen ökar.

På samma sätt har Ola Österlings bild av motparten ofta förändrats under samtalens gång.

– Ju mer man pratar, desto bättre brukar jag tycka om personen i fråga. Det beror på att förståelsen blir större. Man behöver ju inte tycka om deras åsikter, men man kan bättre förstå varför de har dem.

Under de fem år som Ola Österling har arbetat som Dialogpolis har det skett en drastisk minskning av våld vid demonstrationer. Om det är en effekt av Dialogpolisens arbete kan han förstås inte veta, men han tror på kommunikation säger han.

– Jag vill gärna vara en polis för alla medborgare. Jag vill gärna jobba för en kultur av ökad förståelse mellan olika människor och grupper.