GÖTEBORG – Har ni fest eller?
Vakten på Saab Microwave i Mölndal tittar fram bakom stängslet. Utanför fabrikens skydds­område sitter Jonas Johnsson tillsammans med två personer. De förbereder en vinbusk- och fikonträdsplantering inne på området. Det är Jonas första olydnadsaktion någonsin så han är lite nervös. Han har ju aldrig blivit gripen förut, så han har svårt att veta vad som ska ske.

Men han tycker det är fel att Sverige exporterar vapen till diktaturer och länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Åtminstone kunde man väl fråga dem som drabbas först, menar han. Därför vill han visa ett alternativ. Han sträcker fram en ask med fikon och vindruvor till vakten och berättar att han tänker klättra över stängslet. Han tycker att fabriken som tillverkar radar- och eldledningssystem ska användas till något bättre, inspirerad av bibelns ord om att smida svärd till plogbillar (alltså ett slags jordbruksredskap).

– Jaha du, akta så att ni inte skadar er bara, säger vakten på ­göteborska.
Jonas Johnsson och vakten går på varsin sida om stängslet fram till en liten avsats. Jonas lägger ett pappskydd på taggtråden och klättrar över stängslet. Vakten gör inget för att stoppa honom. Väl inne sätter han spaden i gräset och planterar två växter. Han följs av Per Herngren och engelsmannen Les Gibbons.

Per Herngren är veteran i sammanhanget. Första gången han var med på en civil olydnadsaktion var 1984. Då dömdes han till åtta års fängelse i USA (men satt bara av 15 månader och utvisades sedan). Sedan dess har de svenska plogbillarna avrustat mer sprängkraft än hela det svenska försvaret från stenåldern fram tills idag, hävdar han. Andra skulle säga förstöra, men han ser det inte så. Han understryker att han aldrig blivit fälld för sabotage.

Han vill inte använda ordet protestera utan kallar det positiv förändring. Att plantera några kvadratmeter vinbuskar och fikonträd är själva målet i sig. Om alla gjorde det fanns det till slut ingen vapenfabrik kvar. Problemet är att folk är rädda för straff och hellre lyder lagen, menar Per Herngren.
Vakten ringer polisen och efter några minuter dyker två polis­bilar upp från Mölndals närpolis.
– Jag antar att ni vet att detta är ett skyddsområde, säger en polisman.
– Ja, säger Jonas Johnsson.
– Ja, då måste vi gripa er, fortsätter polisen.
– Vi har planterat ett fikonträd och en vinstock, säger Jonas och pekar på växterna.
– Så fint, säger polisen.
Per Herngren erbjuder poliserna vindruvor. De avböjer. Den 6 augusti klockan 18.06 grips han misstänkt för olaga intrång. Jonas Johnsson förhörs på plats men hans engelska vän Les Gibbons grips och anhålls. Han släpps tre dagar senare.

Vi backar bandet några timmar och hamnar i Lövgärdets missionskyrka där en retreat pågår, arrangerad av bland andra Kristna Freds i Göteborg och motståndskommuniteten Fikonträdet. Natten före har det varit oroligt i stadsdelen, men det är inget som deltagarna på retreaten har märkt.

”Välkommen att planera vinstockar och fikonträd inne på vapen­fabriken” står det i programbladet som deltagarna utgår från. Här förklaras vad civil olydnad innebär: Öppenhet och ickevåld, där man är beredd att ta konsekvenserna. Deltagarna förbereds på böter, skadestånd eller ett kortare fängelsestraff för sin aktion. På detta offrar de sin sommarledighet. Hur kommer det sig?
– För mig var valet inte så svårt. Min pappa var vapenvägrare i lumpen och deltog i olika aktioner. För mig började det när jag var 22 år och har sedan fortsatt, säger Per Herngren, som tillsammans med sex andra grundade plogbillsrörelsen i Europa.

I det amerikanska fängelset skrev han sin bok ”Handbok i civil olydnad”. Per Herngren är en flitigt anlitad kursledare på området. Men han är noga med hur den civila olydnaden tar sig uttryck.
– Det räcker inte med en privat övertygelse för att ha rätt att bryta mot lagen. Då kan alla bryta mot lagar de inte gillar själva. Men om lagen i sig bryter mot internationell rätt och FN:s stadgar om de mänskliga rättigheterna, så måste den utmanas, säger han.

Men är det rätt att bryta sig in på någon annans egendom, Saab Microwaves i det här fallet?
– Poängen är att det som är olagligt aldrig kan vara någons egendom. Ett fält där man odlar droger är olagligt, trots att innehavaren kanske hävdar att det är dennes egendom. På samma sätt är det med vapenfabriken. Den kan inte vara laglig eftersom syftet med dess produkter är att döda människor i till exempel Irak, säger han.

Per Herngren sträcker sig till att säga att vapen som ska exporteras till krig är värre än droger. Det enda sättet att pröva lagarna är att utmana dem, menar han. Så har det varit med mycket. Slaveri och apartheid var i vissa delar av världen lagliga en gång i tiden. Plötsligt blev dessa företeelser olagliga, eftersom de stred mot en gemensam moral om allas lika värde.
– I Sverige var det på 1800-talet olagligt att strejka. Plötsligt blev det lagligt, för att folk vågade bryta mot den lag de ansåg vara felaktig, säger han och använder även religionsfriheten för att illustrera sin vision. Den kom till för att folk vågade bryta mot den lag som förbjöd annan samfundstillhörighet än statskyrkan.

Därför planterar man alltså träd för att vi ska sluta sälja vapen till länder som krigar. Fast medlemmarna i motståndskommuniteten Fikonträdet gillar inte att använda protestord som sluta.
– Vi ser det snarare som att vi bygger om. Vi skapar liv och ­vapenfabriken behöver inte rivas. De har många skickliga ingenjörer och deras kompetens kan användas till något konstruktivt. I lokalerna kan man tillverka bussar eller vindkraftverk, säger ­Jonas Johnsson.

Per Herngren är inte emot jakt eller att polisen är beväpnad. Det är framför allt tillverkning och försäljning av krigsvapen som är problematisk för honom.
– Jag tycker att man ska byta ut värnplikten mot utbildning i icke­våld. Allt förtryck utgår från lydnad och kan man lära sig att inte vara rädd för den eventuella påföljden kan man blir mer modig och stark.

Han är hittills nöjd med sin gärning som plogbillsaktivist.
– Vissa domstolar har dömt till plogbillarnas fördel och har konstaterat att vissa vapen faktiskt är olagliga. Jag trodde att det skulle ta mycket längre tid än de 23 år jag hittills hållit på, säger han.
Några timmar före aktionen är det dags för ett bad i Surtesjön. Det är tyst både i det natursköna området och bland Jonas Johnsson och hans sällskap. Han byter om till badkläder och sätter sig på en klippa. Han är medveten om att det han kommer att göra senare på dagen påverkar hans framtid.

– Min familj undrar om det inte finns andra sätt att förändra det man tycker är fel. Men det som lockar mig är att jag kan vara kärleksfull hela vägen, att hela tiden älska Gud och mina medmänniskor. Och så får jag faktiskt påbörja förändringen istället för att vädja till andra. Jag har valt bort ett liv i bekvämlighet men det jag vinner är att få leva i det samhälle jag vill se, säger han.

Så han är inte speciellt rädd för konsekvenserna av den civila olydnanden. Snarare mer orolig för journalisterna som han tycker vänder och vrider på hans svar. Sedan är själva situationen att bli gripen också lite ny för honom.
– Jag vet ju inte hur jag reagerar när jag blir gripen, kanske bryter jag ihop. Men vi har övat i olika rollspel hur det går till när man blir förhörd och gripen. Det är viktigt att inte göra motstånd mot polisen, säger han.

En timme innan aktionen startar sätter de sig i en bil och åker iväg. Jonas Johnsson är sammanbiten där han sitter med sin planta i knät.
– Får man mat i häktet, frågar han de andra.
– Inte säkert, svarar någon. Du kan få med dig ett matpaket.
– Ja, gärna det.
Men i dag blir det inget häkte för Jonas. Han släpps efter förhör på plats. Hans fredsengagemang har bara börjat. Den här gången i ett industriområde bakom E6:an i Mölndal.