När Cecilia Löfgren som barn red på ridskola såg hon upp till stalltjejerna som visste hur man sätter 600 kilo häst på plats.

– När jag fick min första häst ville jag bli en sådan tjej och jag levde väl upp till det idealet. Min frustration över att jag inte klarade av min ridning gick ut över hästen. Jag kan ibland tänka på min första häst och att jag nog var lite hård ibland. Men jag trodde att det var den enda vägen att gå.

När Cecilia är i privatstall kan hon fortfarande slås av att hon ständigt hör ”Nej!” Nej!” ”Vad har jag sagt till dig!” ”Nu får du skärpa dig!”, men nästan aldrig ”Nu tar vi det lite lugnt”, ”Vad fin du är”.

Cecilia Löfgren har haft egna hästar i 25 år och har skrivit boken ”Den inre ryttaren – Tänk rätt och rid bättre.”

Det var för tio år sedan, när Cecilia köpte hästen Tamayo, som hon fick börja tänka om. Han hade varit till salu länge när hon kom dit för provrida. Egentligen förstod hon från början att han inte skulle bli så lätt, men hon föll för den ståtliga och kraftfulla hästen.

Redan efter en kort tid började problemen. Tamayo fick panik när han skulle gå på en ridbana. I galopp blev han som tokig och for runt och körde upp huvudet, vilket gjorde att Cecilia tappade balansen och var rädd att få näsan krossad. En vinterdag kastade han av henne och hon gjorde sig riktigt illa i ryggen.

– Men jag kunde inte acceptera att jag hade blivit rädd, bara att det var ”obehagligt”. Om jag erkänt att jag var rädd skulle hela min värld falla ihop, trodde jag då.

Även på marken var Tamayo svår att hantera. Det var besvärligt att få en hovslagare som ville ställa upp eftersom Tamayo sparkade. En gång när Cecilia skulle lasta honom blev hon arg på hästen som vägrade gå in i hästtransporten. Då reste han sig på bakbenen och slog mot henne med frambenen. Hon hade tur som inte blev träffad i huvudet utan klarade sig undan med ett rejält blåmärke på bröstet.

– Det är inte sunt för en häst att bete sig så. När han var hotad gick han i försvar. Människor hade förmodligen gett sig på honom eftersom han inte hade någon tillit till människor.

I den vevan träffade Cecilia sin nuvarande sambo, Sune, och det blev han som visade vägen till ett nytt sätt att hantera Tamayo. Cecilia hade ridit sedan barnsben, haft egna hästar i över 20 år och tävlat i dressyr. Sune hade ingen hästvana alls förutom att han sett sin morfar hantera arbetshästarna på gården, men det var han som förstod Tamayo.

– Sune är stor och lugn och småpratade med hästen, precis som han sett sin morfar göra. När Tamayo stod och slog med frambenen gick jag och hämtade en påk för att bestraffa honom, men Sune tog det lugnt och sa bestämt till Tamayo: ”Nu får det vara bra”. Men han stod kvar, var snäll mot hästen och fanns där.

Cecilia kämpade på med ridningen, försökte göra nystart och bokade tid med instruktör. Hon hade ryktat Tamayo så att han glänste och var så stolt över sin fina häst. Men när hon red in i ridhustältet, så riste vinden i tältduken och Cecilia kände Tamayo spänna sig och bli till en krutdurk under henne. Cecilia hoppade av och vågade inte sitta upp igen.

Cecilia Löfgren kände att hon nått ridningens botten. Men hon tog sig samman och började läsa böcker om rädsla, bland annat Susan Jeffers ”Känn rädslan och våga ändå”. Av en tennisintresserad kompis fick hon tips om boken ”The Inner Game of Tennis” av Timothy W Gallwey och funderade hur hon kunde föra över de idéerna om hur tankarna styr oss till ridningen. Dessutom började Cecilia och Sune tömköra Tamayo före ridpassen för att rasta av honom överskottsenergi. Sakta, sakta utökade hon vad hon vågade göra när hon red. När Tamayo blev spänd och började konstra hoppade hon av och ledde honom en bit. På marken kände hon sig trygg och då slappnade även hästen av.

– Man har alltid fått lära sig att det är ett nederlag att sitta av, då har hästen vunnit. Men det stämmer inte, för hästen spelar det ingen roll om man sitter på eller går bredvid.

Men det viktigaste var att hon erkände för sig själv att hon var rädd. Det tog två-tre år innan hon tyckte att hon och Tamayo kände full tillit till varandra.

Cecilia Löfgren ville förmedla vad hon lärt sig och började med föreläsningar och kurser. I sitt arbete som projektledare och utvecklingsledare i Stockholms stad hade hon fått gå kurser i coachning vilket hon också hade glädje av i ridningen.

Inför en av sina första kurser behövde hon elever. Cecilia gick fram till en tjej som hon uppfattade som jätterädd för sin häst. Tjejen hade satt ett skarpt bett på hästen och red exakt samma runda varje dag – den enda hon vågade rida.

– När jag frågade om hon ville vara med på en kurs om ridning och rädsla blev hon skitförbannad och sade ”Vad i helvete menar du?”. Då lärde jag mig något. Det här är något du måste erkänna för dig själv, även om hela världen ser det.

Men Cecilias coachning av ryttare handlar inte bara om rädsla utan också om att tänka på ett annat sätt för att rida bättre.

Efter andra världskriget började ridskoleverksamheten i Sverige att byggas upp. Det var ofta ryttmästare som började undervisa på ridskolor efter att de avslutat sin militära karriär. Många fortsatte in på 70-talet. Men den militära traditionen har levt kvar långt efter att ryttmästarna gått i pension.

– Tränare och ridlärare är ofta auktoriteter. Deras ord är lag. Eleverna kan vara människor som har jättepondus på sina jobb, men blir mähän på ridbanan. Det finns tränare som sitter upp på privatryttares hästar och piskar upp dem för att sätta dem på plats, utan att ens först fråga om lov. I hästvärlden är sådant beteende fortfarande okej på många håll.

Cecilia Löfgren tycker också att man ständigt letar fel i ridundervisningen, i  stället för att titta på det som faktiskt är bra.

– Som coach jobbar jag åt motsatta hållet och frågar ”Vad vill du träna på?”.

Om personen vill träna på att få hästen i höger galopp börjar Cecilia med att låta ekipaget göra ett försök att fatta galopp, vilket ofta misslyckas.

Hon kommenterar inte utan låter ryttaren göra om galoppfattningen och ber henne att känna hur hon har sina händer. Kanske håller hon dem olika högt och stör hästen. Meningen är inte att ryttaren ska korrigera sina händer utan bara registrera. Nästa fattning får ryttaren känna efter hur hon sitter i sadeln och märker kanske att hon sitter lite snett. Därefter får hon känna efter hur skänklarna, benen, arbetar.

– När vi har gjort en sådan undersökning på en halvtimme har det ofta löst sig. När ryttaren själv får komma fram till vad som är fel fungerar det bättre.

Hemligheten, menar Cecilia Löfgren, är att när man är avslappnad har man större möjlighet att faktiskt känna själv vad man gör för fel och då är det mycket lättare att rätta till. Övningen är lånad från ”The Inner Game of Tennis” och kan förmodligen vara till nytta i andra sporter också.

– Vi är ofta så fokuserade på instruktören att vi inte hinner utveckla en egen känsla. Om man bara öser på instruktioner blir det ingen tid för eftertanke. Det gäller att bli medveten om problemen utan att döma sig själv, ibland måste man tänka: ”Just nu i livet, den 27 januari 2010, får jag slängtrav när jag ska fatta galopp och jag får acceptera det. Jag är där i min utveckling”.

– Ju mer du okejar det här, ju mer avslappnad blir du. Du blir fri i själen. Men det betyder inte att jag ska rida slängtrav hela livet när jag försöker fatta galopp. .

Med sitt nya sätt att se på ridningen har Cecilia jämnat ut dalarna. Hon blir inte nedstämd eller känner sig värdelös om framdelsvändningarna går uselt en dag. Men hon har också kapat topparna, hon blir inte lika euforisk som förr när ett ridpass går som en dans.

– Förr kunde jag vara hög i två dagar om det gått bra. Men det handlar om självkänsla. Har jag en sund självkänsla är jag inte så beroende av framgångarna.