”Dammluckorna har öppnats” konstaterar man på Riksförbundet FUB, för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning.

Glada Hudik-teatern med utvecklingsstörda skådespelare har gjort succé med Elvis-musikalen och till och med spelat i New York. Filmen ”Hur många lingon finns det i världen?”, som bygger på historien om Glada Hudik-teatern, har hittills setts av 160 000 personer på SF-biografer.

I TV4:s Talang spelar gruppen Informations life ”99 procent inte helt 100”, Mats Melin, som har Downs syndrom, gör ”Ica-Jerry” i reklamfilmer. I dokusåpan ”Världens bästa hotell” får fem personer med funktionsnedsättning praktisera på hotell. Även i dokusåpor som ”Dansbanan i Täfteå” får personer med funktionsnedsättning framträdande roller.

TV4:s ”I en annan del av Köping”, som handlar om livet på en gruppbostad blev utsedd till årets dokumentärprogram på TV-galan 2007.

– Samhället har kanske mognat. Det finns en öppenhet för olikhet. Jag har funderat mycket på varför programmen är så populära. Det finns en sorts äkthet i uttrycket. Det är något som går rakt igenom rutan och rätt in i hjärtat. Personerna bryr sig inte så mycket om sitt kändisskap utan gör sin grej. Själv skulle man kanske också vilja våga lite mer och ta ut svängarna, säger Jesper Tottie som arbetar med kommunikation på FUB, och varit rådgivare vid produktionen av tv-reklamen Ica-Jerry och dokusåpan ”Världens bästa hotell”.

I Aftonbladet skrev krönikören Petter Lindgren i samband med premiären av ”Hur många lingon finns i världen?” att ”Det ska vara en gulligt levnadsglad mongoloid i år” och att exponeringen ger ”en besk eftersmak i munnen, eftersom den så tydligt styrs av ekonomiska intressen”.

Men på FUB är man positiv.

– Vi tycker att det är en bra utveckling att den här gruppen har tagit för sig. Det är en väldigt viktig början för att komma ut i samhället. Det är inte så länge sedan det var en gömd och glömd grupp, säger Alf Lundin, förste vice ordförande i FUB.

Han framhåller att för 40 år sedan var den här gruppen inspärrad på institutioner och nu är det några individer som ”gör sitt livs resa, får tjäna pengar och bli kända”.

Jesper Tottie tycker att man börjar ge en lite mer nyanserad bild av personer med utvecklingsstörning. Ica-Jerry är inte bara glad och kul utan får vara lite lömsk och lura till sig spelkonsolen Xbox genom att utnyttja sitt handikapp. Leif i ”Världens bästa hotell” sätter sig på tvären när det inte passar.

– Man skulle kunna ha klippt in mer av det, men vi är kanske inte riktigt mogna för de uttrycken. Men jag ser fram emot det, säger Jesper Tottie.

Örjan Brinkman, generalsekreterare i Handikappförbunden, påpekar att även om personer med utvecklingsstörning har synts tack vare Glada Hudik-teatern, har övriga grupper av personer med funktionsnedsättning inte varit särkilt synliga på film.

– Man kan dra paralleller till den klassiska frågan vilka organisationer som kan samla in pengar. Det går inte att samla in pengar till mag- och tarmsjuka, medan det är betydligt enklare med hjärtsjuka barn. Man har inte sett någon film om allergiker, det skulle bli medialt ointressant. Det måste vara något lite mystiskt eller hjälteaktigt.

Om trenden en tid har varit att hitta människor med annan etnicitet till film och tv, så har kanske turen nu kommit till människor med funktionsnedsättning. Just nu söker SVT en programledare med synligt funktionshinder till Bolibompa. Ica har i samband med tv-reklamen med Ica-Jerry ett projekt där man anställer 1 000 personer med funktionshinder.

– Om du plockar in vissa grupper för att visa att du tar ett socialt ansvar är det viktigt att det finns anpassningar och hjälpmedel på arbetsplatsen och att det finns en uthållighet även när vardagen kommer, säger Örjan Brinkman.

Hanna Flodin är doktorand i filmvetenskap vid Lunds universitet. Hon har själv en funktionsnedsättning, spinal muskelatrofi typ 2, och har intresserat sig för hur människor med funktionsnedsättning skildras i film och tv.

– När man ser ”I en annan del av Köping” och Glada Hudik så upplever jag att det är feel good-program som lyfts fram. Man ska betrygga den icke funktionsnedsatta åskådaren att det som behövs görs, de funktionsnedsatta har det bra, säger hon.

Hanna Flodin ska i en avhandling studera representationen av fysiska funktionsnedsättningar i svenska spelfilmer och tv-dramatik, ett ämne det hittills inte forskats mycket om. Än så länge har hon bara hunnit inventera den utländska forskning som finns.

– Det är en generell förändring från väldigt platta, ensidiga och nedvärderande porträtt till mer nyanserade. Men många stereotyper finns kvar.

Exempel på stereotyper är ”den komiske drummeln”, till exempel blinda och döva som hamnar i svårigheter på grund av sina funktionsnedsättningar eller ”Superkrymplingen” som övervinner alla hinder med sin envishet och framåtanda. Ett exempel är ”The King’s Speech”, där huvudpersonen besegrar sin stamning.

– Det är vanligt att man lägger problemet hos individen. Samhällets otillgänglighet, negativa attityder och diskriminering tonas ned och i  stället lyfter man fram hur individen kämpar. Det kan vara problematiskt för då får den enskilda personen allt ansvar, säger Hanna Flodin.

Inom filmens värld ska det helst vara funktionsnedsättningar som är lite lagom avvikande. Om man återger något som kan upplevas som alltför avvikande och obehagligt är man rädd för att stöta bort publiken, i alla fall i Hollywoodproduktioner, konstaterar Hanna Flodin.

–Ibland inkluderas funktionsnedsättning som en metafor. Shakespeares Richard III är puckelryggig och halt för att markera hans ondska. James Bond-filmerna är modernare exempel, där alla Bond-skurkar har någon ”defekt”.

Cirka 10 procent av befolkningen har någon form av funktionsnedsättning. Studier som gjorts i USA och Storbritannien har visat att ungefär 1 procent som är med i amerikanska och brittiska dramaserieproduktioner har någon funktionsnedsättning.

– Det viktiga är kanske inte exakt hur många procent som är med utan att man börjar reflektera över vilka bilder som presenteras, säger Hanna Flodin.

Det kryllar av stereotyper som ”hjälten” och ”offret” i filmens värld även när vita vackra icke funktionshindrade människor skildras. Men Hanna Flodin menar att stereotyperna när funktionshindrade skildras är extra problematiska.

– Många människor saknar erfarenhet, antingen egen, via närstående eller arbetskamrater, av människor med funktionsnedsättning. Det gör att gemene man har svårare att bedöma om det är en enkelspårig bild som ges.