Kiss och bajs är äckligt, ett axiom trots att vi alla inser att det är det naturligaste som finns. Man kan undra när i vår utveckling det blev så? Jag minns min knappt tvåårige brorson på besök; vi hade främmande. Så kommer han inspringande med lysande ögon och full potta i handen och ropar: dutti, dutti! Hans stolthet var oändlig och inte upplevde han något äckel. Det kom väl senare, när vi lärde oss om hygien i samband med toabesöken. Lukten upplevde han inte heller som störande. I dag kan vi faktiskt göra en del åt den: varför låter vi våra små pojkar (och karlar!) stänka ner runt om toastolen, vi vet ju alla hur det luktar. Varför inte lära dem att alltid sitta ner på toan?
Även den motbjudande bajs­lukten är onödig, nu när det finns helt luktfria toaletter. Efter år av experimenterande hittade vi den, en separationstoa, som dessutom är miljövänlig: den förorenar varken luft eller vatten. En luftström leds genom toan och ut, urinen rinner ut i en separat brunn och bajset, som torkat en del genom luftströmmen, kommer i ett kärl för sig och töms någon gång i månaden.
Birgitta Ingvar-Nilsson


Det är på tiden att även män visar hänsyn och sitter ner på toaletten när de skall kissa! Kanske kan man hoppas på att män, som tar sin del av städningen i hemmet, inser att det är det enda rimliga.
Tänk om dessutom alla föräldrar, dagis med flera lärde pojkar att det är det som gäller, så att man fick in det goda beteendet från början.
”Man som sitter”

Sedan 1959 har min familj en sommarstuga på Åland och just toatömningen har varit ett ständigt problem. Min far var ”förste tömmare” i stort sett fram till sin död 1996. Vår första tunna var ett oljefat kapat på mitten. Den blev mycket tung när den blev full. Min far var ingen atlet, så han fick ta i så att han nästan sprack för att få ut tunnan. Vid ett tillfälle fick han ryggskott och tappade hela tunnan på stortån ...
På senare år har jag fått tömma den själv, eftersom mina gossar (make och två söner) tycker att det är alldeles för äckligt. Tömma går väl an, men gräva en grop... För ett par år sedan missade jag lilla dasset och upptäckte detta på kvällen innan vi skulle resa hem. Stugan skulle lånas ut veckan efter. Sagt och gjort, jag gick ut och grävde ner eländet och fick mitt livs finaste komplimang av mina två söner, då i 8-10-årsåldern. ”Vi har nog världens häftigaste morsa, för vi känner ingen annan som har en morsa som går ut klockan 10 på kvällen och gräver ner en tunna skit.”
Årets kompromiss blev att herrarna grävde gropen och jag tömde.
Tove Kjellander, Nora

Det kanske kan vara av intresse att, som kontrast, återge August Strindbergs fascination när han för första gången i sitt liv fick se en wc i Tyskland. Från Stockholm var han van vid de snuskiga latrinerna och deras ohygieniska omhändertagande. Först 1909 blev det tillåtet att ansluta wc till stadens avloppsnät. Så här skrev Strindberg i ett brev hem till Sverige 1883:
”Den mest glänsande uppfinning träffade jag i Hamburg. Der träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade om sig så var der ingenting att se, oaktadt man kunde svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa ur den. Det var ett fullständigt trolleri.”
Anders Johnson, skriftställare

Snälla någon! SvD bör rikta sökljuset mot ett område där det faktiskt FINNS problem. Bajsa är en privatsak och skall så behandlas. Att fläka ut fekalier i tidningen är ett hån mot 97-99 procent av befolkningen. FS

Irritabel colon heter mitt problem, som förföljt mig i 40 år. Gaser och oregelbundna avföringsvanor är huvudbeståndsdelen i detta. För ca 20 år sedan sökte jag hjälp. Den bästa hjälpen får man ge sig själv genom att pröva sig fram med vilken mat man tål.
Med min diagnos mår man bäst av att vara hemma, för då kan man släppa ut gaserna just när det behövs. Vem går på jobbet och fiser? Där får man stänga in dem med uppsvälld, värkande mage som följd. Inte märker man då heller att det kanske är avföring som vill ut! Vilken ond cirkel.
”Irritabel colon”

Barns potträning är en synnerligen kulturell fråga. Tyvärr smyger det sig in en ”doft” av att vi i Sverige är det enda landet som gör rätt, med alla våra pottterapeuter och liknande.
Vi satte vår son på pottan när han kunde sitta upp någorlunda utan stöd. Där satt han alltid en stund efter maten och gjorde vad han skulle. Sedan den dagen har han aldrig haft avföring i en blöja.
Av och till kissade han i blöjan fram till två års ålder men sedan dess så gick han på pottan och senare på toa. Folk i allmänhet tyckte att det var märkligt. Tydligen är det ett mycket känsligt ämne när barnen skall sitta på pottan eller lägga sina blöjor.
Martin Kriz

Man ser ju på ungen att det är dags för ”det stora jobbet” och då kan man ju ta dem in till toaletten för att visa att det är här man gör sina behov. Även om man gör dem i blöjan, så får man vara ifred om man går in på toa! Jag har aldrig upplevt det som besvärligt, jag tycker däremot att det varit besvärande att andra mammor ska prata om detta så fort man träffas, ofta så lyssnar ju barnen. Jag skulle inte vilja att någon satt och berättade om mina toavanor och huruvida jag var duktig eller inte. Nä, låt ungen vara. Han/hon visar själv när det är dags.
Therese

Vi har en treårig son som fortfarande använder blöjor. Han vet mycket väl att man går på toaletten och brukar komma och säga till när han har bajsat.
Men när vi väl tar av blöjan är det som om han testar vad som händer ... Han går till ett hörn och ställer sig och kissar i kalsongen trots att man kanske är några meter därifrån. Vi har väl känt och märkt att han helt enkelt inte har ro och tid att sitta på toa. Det brukar vara avklarat på tio sekunder, sedan har han inte tid att sitta längre!!
Nu har vi dock bestämt oss för att han ska vara blöjfri till hösten, för trots allt är det enklare när man slipper att planera för hur många blöjor man ska ha med sig eller rent av glömmer ta med sig!!
Niklas

Separeringsidén är ett exempel på backlash! Efter att ha använt det av Tanums kommun påbjudna toalettsystemet i fem år vill jag ifrågasätta dess miljövänlighet.
Toaletten har dels en urintank vars innehåll töms av en tankbil, bensindriven. Urin är inte luktlös, kommer det dessutom in fekalier i systemet luktar det från rören. Det enda som hjälper är klor för att rena rören. Klor blandas med urinen som används som gödsel. Det luktar från Tanums uringödslade åkrar!
Fekaliernas lukt leds bort med en eldriven fläkt som ständigt måste stå på. Vid elavbrott märks lukten. Flugorna älskar den! För kvinnor är det svårt att träffa rätt hål, för barn nästan omöjligt. Männen som ju har lättare att separera måste sitta ner. Vid magsjuka är det äckligt.
Efter att ha läst artikeln kan man tro att det är någon sorts ovilja mot ”de nervösa moderna människorna från stan” som nu skall läras ta hand om sin egen skit men även bönder tvingas skaffa separerande toalett till sig själva även om de så har sjuttio kor som inte separerar!
Karin Berg Bergqvist

Vid bilsemester i England förra sommaren slogs jag av deras toalettkultur. I minsta lilla by fanns en offentlig, ordentligt skyltad, avgiftsfri toalett. Av skiftande standard givetvis, men ändå.
Träffade på några amerikanska turister utanför en varuhustoalett i Stockholm i somras. De var lite konfunderade över våra avgiftsbelagda, och ändå inte speciellt fräscha, toaletter. I USA, berättade de, går man bara in på vilket hotell, eller vilken affär eller restaurang som helst, och lånar toaletten. Gratis! Inget konstigt med det! Skäms svenska näringsidkare!
Nina

Många är de rundresor i Europa där mina intryck av resmålen har fördunklats av toalettankar. Oftast har det inte blivit någon avföring alls på en vecka. Kan ju inte påstå att man känner sig speciellt fräsch då, det kan till och med sätta sig i leder. Mest påverkas nog humöret, resan skulle bli något av en höjdpunkt och inte en önskan om att kunna bajsa rejält!
Molle

Är det någon mer än jag som skräckfylld ser på spolknappen som det absoluta centrum av snusk på den offentliga toaletten? Där finns ALLT, är jag rädd. Rengörs den någonsin?
Kranarna ska vi bara inte tala om, och dörrhandtaget – det finns många ställen att ha respekt för! Jag har fullt sjå att använda armbågar och fötter och pappershanddukar för att spola och komma ut från toaletten.
Och när man öppnar dörren gäller det att inte visa att jag öppnar den med pappershandduken – står någon utanför verkar man ju litet nojjig…
Anonym

Som kille undrar jag varför en del tjejer (jo, rätt många på jobbet) berättar ”oj, nu måste jag kissa” eller ”nu går jag och kissar” eller ”jag ska bara kissa först” om vi ska iväg på lunch eller något sådant. Ehhh ... Jag ingår inte i intressegruppen. Om du över huvudtaget måste berätta, så säg bara ”jag kommer strax” så slipper jag veta. Tack.
medelålders medeltråkig typ

Jag tycker det ger en känsla av samhörighet, om man med sina arbetskamrater vågar prata om när man går och bajsar och kissar. Inte för att det är intressant att veta alla detaljer om andras toavanor på något sätt, men det ger ändå en skön avslappnad känsla om folk vågar prata om det öppet.
Porslins-ulrik

Jag har ofta skräckdrömmar om snuskiga toaletter av olika slag. Ibland är jag borta hos någon och frågar efter toa. Då visar man mig på en dörr. Men där bakom finns bara en massa skräp, och jag letar förtvivlat efter något att pinka eller skita i. Ibland sitter jag på en brusfåtölj helt öppet med fullt med folk som rör sig runtomkring.
Vanligen råkar jag på en med massor av skit på sittringen och inget papper inom synhåll. En annan variant av detta tema är torrdasset, där lämningarna efter tidigare besökare sticker upp genom hålet.
Rinnande och framförallt rent vatten saknas alltid i dessa drömmar. Eller också springer jag runt i en främmande byggnad och letar i panik efter något som eventuellt kan tjäna som toa, men hittar ingenting innan jag vaknar.
Anonym