I Senegal är emigration det ständiga samtalsämnet. Önskan att ge sig väg, historier om de som har rest. Rykten sprids i takt med ljudet av grytlocken som öppnas och stängs. En viskning, en längtan, en nyhet smiter ut med det kryddstarka matoset. Vem har lyckats, vem har inte, vem tänker på sin familj, vem har blivit västerländsk och egoistisk?
Ouares mamma berättar stolt att det är tack vare hennes två döttrar i Sverige som huset är så fint inrett. Det enda hon önskar sig är att huset skulle ha en våning till. I Senegal mäts framgång i hur högt hus man lyckats bygga.
När någon i kvarteret bygger till en våning hör man ofta att det är dottern, sonen eller maken i Italien eller Frankrike som har bekostat det. Många avundsjuka blickar kastas och de unga skyndar att gå samma väg.
– Om någon man känner har rest iväg och efter två–tre år bygger ett stort hus här hemma, köper en bil och gör vad han vill tack vare sin förmögenhet, ja då är det klart att man också vill ge sig iväg, säger Michel Papa Ndongs yngre bror Louis Ndong.
Majoriteten i Senegal är oförbehållsamt positiv till att människor i allt högre grad emigrerar. De yngre ser det som en möjlighet, de äldre en nödvändighet. Adama, Ouares svåger, är i sextiofemårsåldern och lutar sig hellre mot ekonomisk hjälp utifrån än inifrån landet.
– Inkomsterna för en familj här i Dakar kan omöjligt täcka hushållets behov. Utan hjälp utifrån kan det för många vara en katastrof. Priset på vissa varor har tiodubblats på bara några tiotal år och det är nästan hopplöst att överhuvudtaget få anställning. De som arbetar får ofta inget eller väldigt lite betalt. Trots universitetsexamen kan man bo här i 45 år utan att en enda månad ta emot en lönecheck.
Verkligheten ter sig alltså svår att sammanlänka med president Wades uppmaning som pryder skyltar över hela huvudstaden: Det finns ingen hemlighet, man måste jobba, jobba mycket, jobba ännu mer, alltid jobba!
Många unga nyutexaminerade vill stanna i hemlandet men efter att ha sökt anställning dag ut och dag in i flera år ger många upp utsikten om att försörja sig i hemlandet.
– Det viktigaste är att arbeta, om det så är i Senegal eller utomlands. Här är det svårt så då blir vi senegaleser tvungna att söka jobb på annat håll. Det handlar inte om att åka iväg, plocka pengar och leva ett liv i lyx. Det är en resa för att arbeta hårt och sedan komma tillbaka. Pengarna som skickas från Europa kommer ur möjligheten att ha flera jobb samtidigt och arbeta från morgon till sen kväll, säger Adama.
Ett antal år efter det att Ouare lämnat Senegal fick även hennes yngre syster visum och flyttade till Sverige. Men modern bekymrar sig inte över att hennes döttrar en efter en packar väskorna. Hon säger att hon tackar Gud för att hon får det bekvämt och om alla kunde resa så vore det bra. Adama håller med:
– Självklart är vi intresserade av att fler ger sig iväg! Vad mer kan man önska än att ha sina svägerskor, barn eller systerbarn utomlands? Personer som tänker på dig och skickar pengar som täcker dina behov, det kan inte bli bättre.
Elastiska familjeband har blivit en vana i vart och vartannat hus i förorten Niary Tallys trånga kvarter där Ouare är uppvuxen. Närhet ersätts av täta telefonsamtal, omtanke visas genom penningtransaktioner. Adama säger att familjen inte förväntar sig något av den som reser, ingen är tvungen att skicka hem pengar. Kritiken är däremot besk mot dem som inte håller fast vid sitt underförstådda uppdrag.
– Det är upp till var och en om de vill fullgöra sin familjära plikt. Om någon vill åsidosätta sina föräldrar, som stöttat och gjort personen till vad den är idag, så kommer det att straffa sig förr eller senare. Jag skulle vilja uppmana alla afrikaner i Sverige att tänka på vad de har lämnat bakom sig, säger Adama.
I Senegal fungerar en stor del av pengarna som skickas hem som pensioner. Föräldrar som inte har någon försörjning efter sina yrkesverksamma år får hjälp från sina barn eller syskonbarn utomlands. I Ouares familj är månadsbidraget framförallt en social trygghet som får hushållet att stå på stabilare ben. Det hjälper att täcka upp för mat- och sjukvårdskostnader samt säkerställer den åldrande moderns behov. Även
i Michel Papa Ndongs familj fungerar pengarna från Sverige framförallt som en ekonomisk garanti, både för det dagliga livet och i krissituationer.
– Michel försörjer vår mamma till 100 procent och är ett socialt skyddsnät för stora delar av den övriga familjen, särskilt de yngre. Det känns tryggt att veta att om något händer, som en sjukdom eller ett dödsfall, så hjälper han till omedelbart, säger Louis Ndong.
Souleymane Dioufs syster Fatou Bah tonar däremot ned betydelsen som bidragen från Sverige har för deras familj. Hon liksom hennes man och hennes bror arbetar alla och klarar själva av att försörja hushållet. Souleymanes bidrag är naturligtvis välkommet men inte avgörande för deras överlevnad. Fatou Bah tror att en stor del av dem som reser till Europa överraskas av hur hårt livet är och hur lite de får över när de har betalt alla räkningar.
– Många människor har en vriden bild av Europa. De tror att livet där är lätt, men jag har läst mycket i tidningar och vet att det inte är så. Det är mycket utgifter och svårt att lägga något vid sidan om.
Men pengar och framförallt föreställningar om pengar har en mycket central roll i det senegalesiska vardagslivet. Man pratar om dem, man drömmer om dem och man visar dem gärna. I Niary Tally hälsar många unga varandra med frasen: ”Tja, hur är det, håller du på och äter dina pengar?”. I de här kretsarna figurerar det mytomspunna Europa i spektakulära berättelser om berg av guld i fjärran och floder av lycka som porlar någonstans långt borta.
Men önskan om att ge sig iväg återfinns även på andra sociala nivåer i samhället. Bland de mer välutbildade bär ett stort antal med sig personliga planer om att åka ifrån Senegal för att sedan återvända och etablera något i sitt hemland. Journalister talar om att resa iväg för att kunna komma tillbaka och starta en tidning eller en radiokanal, bilintresserade vill få kapital för att öppna ett eget garage, dansare satsar på att lämna landet för att vid återkomsten bygga en musikskola för turister. Den gemensamma nämnaren är att de alla placerar grunden för sina projekt utanför landets gränser.
– Här i Senegal tar man för givet att om du åker till Europa så får du automatiskt arbete och tjänar mycket. De som inte lyckas kommer sällan tillbaka, ofta bryter de till och med kontakten. Om någon inte skickar pengar så tror man att det är för att han eller hon inte vill, det är svårt att förstå att någon reser och misslyckas, förklarar Louis Ndong.
Han berättar att det ofta är ett kollektivt beslut att skicka en son eller dotter utomlands. Hela familjen har sparat under en längre tid för att betala visum, flygbiljett och fickpengar. Det innebär att pressen på den som emigrerat att ge något tillbaka blir extra hård.
– Det är en investering att se till att någon kommer iväg. Då är det klart att man förväntar sig att tjäna på det.
Själv arbetar han på en bank dit många senegaleser kommer för att hämta pengar från sina släktingar utomlands. Det är ett ständigt ifyllande av papper och räknande av sedlar. Men tvärtemot vad somliga forskare hävdat tror Louis Ndong inte att det enorma pengaflödet från emigrerade släktingar minskar senegalesernas vilja att arbeta.
– Att ha en bror utomlands ger hopp. Istället för att stjäla eller sälja droger så kan man planera ett projekt och sedan be honom skicka pengar eller material så att man kommer igång. Om en reser så innebär det jobbmöjligheter också för dem som stannar. De som emigrerar återvänder för att investera, därför är det bra för hela det senegalesiska samhället.
Med pengar som Michel skickat från Sverige har de andra bröderna kunnat öppna en butik
i kvarteret där de säljer skönhetsprodukter. Rörelsen går bra och ger ett värdefullt tillskott till familjens försörjning. Familjen är, liksom de flesta hushåll i Senegal, stor och består av tio–femton personer. I många familjer är det bara en eller två som har lyckats få riktiga jobb.
– Michel och andra senegaleser emigrerar bara för att arbeta. Det är många hos er som tror att de försöker att skapa sig ett liv där men i själva verket reser de bara för att bistå sina familjer. Det är för familjen och inte för sin egen skull som de ibland till och med riskerar livet för att komma till Europa, säger Louis Ndong.
Han är för tillfället nöjd med att ha ett arbete i Senegal. Tolv timmars arbetsdag, sex dagar
i veckan på banken, ger honom 800 kronor per månad. Det är en låg, men relativt normal lön. Han har svårt att lägga något åt sidan för att stödja familjen. Drömmen är att ha möjlighet att hjälpa till
i lika stor skala som hans bror.
Men trots att han har en nära släkting i Sverige är det nästan omöjligt för Louis att få visum till ett europeiskt land. Reglerna är hårda och för unga, ogifta män mellan 20 och 30 år är gränserna i princip stängda.
– Det gör mig upprörd att ni européer hur lätt som helst kan ta er till Afrika och göra vad ni vill här, medan vi afrikaner inte alls ges tillträde till er kontinent.
Han är inte den första som tar upp ämnet. Som europé på besök i Senegal hör man många förargade röster om det ojämlika förhållandet mellan västerlänningars och afrikaners rörelsefrihet. Och visst är det så att myndighetspersonerna bara slänger en snabb blick på mitt svenska pass när jag passerar igenom kontrollerna vid flygplatsen i Dakar. Visum, pass, papper och rättigheter är stämplade i min vita hud. Så självklart, så medfött, är mitt privilegium att röra mig fritt. För senegaleserna bakom mig ringlar sig kön till Europa däremot lång.
