När de italienska journalisterna Sergio Rizzo och Gian Antonio Stella i maj förra året gav ut ­boken ”La Casta” (Kasten) sålde första upplagan slut på bara några dagar. Den skulle komma att tryckas om mer än tjugo gånger; i sensationella 1,2 miljoner exemplar.

Titeln anspelar på ett uttalande av vänsterpolitikern Walter Velt­roni: ”I samma takt som partierna blir en kast av professionella, tar de själva ledningen i kampanjen för ökat politiker­förakt.”

Rizzo och Stella beskriver vilka skamlösa divalater – på medborgarnas bekostnad – som den italienska makteliten lagt sig till med. Tyvärr kände italienarna igen sig mycket väl. Författarna liknar politikerna vid omättliga brahminer, blodsugare på statliga medel. Genom ”La Casta” fick nu vanligt folk en gemensam vokabulär för sina erfarenheter av maktmissbruk, korruption och politiskt översitteri.

Riktigt så långt har det inte gått i Sverige. Men också svensk politik har förändrats i liknande riktning. Sam­tidigt som näringslivet och facket förhandlar om ett nytt avtal som ska ersätta Saltsjöbadsavtalet från 1938 (stilbildande avtal om regler för bland annat stridsåtgärder i arbetsmarknadskonflikter), håller den svenska traditionen med medlemsdrivna föreningar i allt snabbare takt på att ersättas av något annat: var och varannan ideell ­organisation har numera en ­välavlönad vd och ett kansli med anställda tjänstemän som driver verksamheten.

För att inte tala om politiken, som har blivit ett yrke, en karriär­väg.

–Det är både på gott och ont, konstaterar nationalekonomen Stefan de Vylder. Ekonomer och specialister har stor makt över den demokratiskt valda styrelsen och medlemmarna riskerar att få allt mind­re att säga till om. Men det är förstås bra om själva verksamheten blir effektivare.

I bästa fall kan man alltså göra mer nytta med medlemmarnas pengar. Å andra sidan blir allt fler föreningar allt mer beroende av allmänna bidrag. Och staten kan ju när som helst stänga av kranarna – även om trenden snarare är den motsatta. Nyligen visade en undersökning som SVT:s Rapport gjort, att det statliga ­partistödet ökat med 40 procent under 2000-talet. Samtidigt som antalet medlemmar minskat drastiskt.

–Det är ju nästan ingen som går på partiernas medlemsmöten längre. Och de som gör det är så gamla att till och med jag ibland skulle sänka medelåldern i församlingen, säger Stefan de Vylder, som själv är 60+.

–Hur kul kan det vara för den som är 22 och vill förändra världen?

Är inte det ett problem för ­demokratin?

–Jo, visst. Och vi har ju massor av exempel på att föreningsstyrelser – i stort och i smått – har skott sig på medlemmarnas bekostnad. Alltifrån bostadsrättsföreningens ordförande som skaffade sig mäklarlicens och själv sålde ett antal lägenheter i den egna föreningen med god förtjänst, till fackliga organisationer där man faktiskt har försnillat medlemmarnas pengar. Många kanske tänker: Vad är det väl mot Skandiadirektörerna? När storskurkarna börjar förse sig, rycker folk på axlarna åt ­mindre överträdelser. Och så försvagas rättskänslan.

Vi kan inte bara lasta individerna, menar han:

–Vi måste också våga ifråga­sätta föreningslivets rutiner, som ju har gått i stå lite grann. Kommer man för första gången på ett föreningsmöte så blir man lätt utmanövrerad av föreningsrävarna, de väl­taliga som har varit med förr.

Det är inte bara frustrerande utan också långtråkigt med procedurer, konstaterar han.

–Så ansvaret för förenings­livets nedgång måste fördelas. Dels handlar det om en nyindividualistisk trend, och så har vi ju nätet och tv:n. Dels handlar det om ett starkt behov av förnyelse av föreningsapparaten. Demokratin måste få ta tid, men den kan vitaliseras med hjälp av nya ­mötesformer.

Stefan de Vylder tycker ändå att Sverige står bättre rustat än många andra länder. Vårt tillitskapital är stort (se artikeln här intill) och så har det varit länge.

–Men, säger han, det finns all anledning att vårda det vi har.

Eventuella underskott i statens finanser är, anser han, mycket mindre oroande än hoten mot det så kallade sociala kapitalet:

–Ta bara de här anonyma hemskheterna på nätet. Gubbar som utger sig för att vara fjortonåriga flickor och stämmer träff. Förtal, skitsnack, uthängning av klasskamrater. En allt vulgärare bloggmobbning. Sånt som man inte normalt gör på öppna möten, öga mot öga. De här fenomenen banar väg för ett brutalare samhällsklimat över huvud taget, samtidigt som folkrörelsereglerna för umgänget mellan männi­skor försvagas.

Fotnot: Brahminer kallas medlemmarna av den högsta nivån i det indiska kastväsendet; ett system för rangordning av grupper av människor.