Illustration: Jan och Maria Berglin

För inte så länge sedan framstod Polen som en sjaskig rastgård för brunstiga och törstiga svenska män som ville leka valutasvin över en helg. Polska kvinnor kom till Sverige för att gifta sig till ett gott liv. Och så, efter två år, kunde de skilja sig med bibehållet uppehållstillstånd, vilket de förstås gjorde. Det var allmänt känt.
Barbara Törnquist-Plewa kom till Sverige som student i början av 80-talet. Efter några år gifte hon sig med en svensk man. Innan folk lärde känna henne utgick de i regel från att äktenskapet varit hennes entrébiljett till den svenska välfärden. Det var lika kränkande varje gång, berättar hon.
- Det var en väldigt stark föreställning i Sverige, särskilt här i Skåne. Det var jobbigt för min man också, för han blev ju en sådan där fuling som åkt till Polen och köpt sig en fru.

På stereotypers vis var inte heller denna föreställning gripen ur luften. Det förekom att fattiga polskor sökte ett bättre liv genom att gifta sig svenskt. Och det förekom att dessa äktenskap sprack. Men, understryker Barbara Törnquist, det berodde ju inte nödvändigtvis på att kvinnan gift sig för pengar.
- Det kunde bli rätt svåra kulturkrockar, ofta hade de här paren svårt att kommunicera med varandra. Det är svårt att klara en sån relation. Det var mer komplicerat än att hon redan från början hade planerat att skilja sig efter två år. Och det kändes inte roligt att bli betraktad på det sättet.

Barbara Törnquist-Plewa är professor i Öst- och Centraleuropastudier vid Lunds universitet. I sin forskning har hon bland annat undersökt nationella stereotyper.
En stereotyp, förklarar hon, är en generalisering där en del får stå för helheten och den är egentligen varken sann eller falsk. Den är inte falsk eftersom den bygger på en faktisk observation av en företeelse, men den är heller inte riktigt sann, eftersom delen får gälla för helheten. ”Jag såg en polack som stod och sålde vodka på ett torg i Malmö. Ja, alla polacker som kommer till Sverige säljer billig sprit.”
Våra stereotyper är till stor del ett resultat av de bilder som medierna matar oss med. När Barbara Törnquist-Plewa granskade Polenbilden i svenska medier under 90-talet fann hon flera tydliga stereotyper. Där fanns ”Polen - hotet mot vår miljö”, men också ”Polen - antisemitismens högborg”, för att inte nämna ”Polen - hemvist för katolska fanatiker”.
- Det är inte en grundlös bild, det är ett faktum att majoriteten av polackerna är döpta katoliker och att de är förhållandevis kyrksamma, men det är en annan sak att förklara allt utifrån att de är katoliker. Och det har hänt mycket under 90-talet, kyrkan har inte längre samma ställning i det polska samhället som under kommunisttiden.
- Och visst, det finns antisemitism i Polen, men stereotypen drar alla över en kam, alla polacker misstänks för att vara antisemiter. Ibland sker det mer av någon sorts tanklöshet, man är inte medveten om att man reproducerar stereotyper. Det är till exempel stor skillnad på att skriva ”polska förintelseläger” istället för ”förintelseläger i Polen”.
Problemet med stereotyper är att de ofta växer ut till fördomar, som har en tendens att fjärma sig alltmer från verkligheten. ”Påven är visst polack. Jaså, ska dom börja sälja svartsprit i Vatikanen?” Man glömmer liksom bort att det bakom etiketten ”polacker” finns 40 miljoner människor i Polen, unga och gamla, rika och fattiga. Eller att Wislawa Szymborska, Czeslaw Milosz, Isaac Bashevis Singer, Marie Sklodowska Curie och Lech Walesa är nobelpristagare. Eller att Kieslowski, Polanski och Andrzej Wajda är, eller var, polacker. Liksom Chopin.

En annan skillnad är att stereotyper kan vara både positiva och negativa, medan fördomar oftast är negativa. Och man kan tycka vad man vill om stereotyper, men vi skulle ha svårt att klara oss utan dem, säger Barbara Törnquist-Plewa.
- Stereotyper är viktiga redskap som vi behöver för att kunna handskas med omgivningen. Vi försöker alltid skapa enkla bilder av verkligheten, det är oundvikligt. Vår hjärna måste sortera bland intrycken, vi skapar enkla bilder för att kunna orientera oss.
Men stereotyperna har också en annan funktion: föreställningar om vad som är typiskt för andra bär alltid en föreställning om oss själva på ryggen.
- De används för att ena gruppen, de är identitetsskapande. Våra stereotyper säger kanske mer om oss själva än om dem vi stereotypiserar, säger Barbara Törnquist-Plewa och tar bilden av det miljöförstörda Polen som exempel.
- Bakom den föreställningen ligger ju en annan idé om att Sverige är fantastiskt, att svenskar älskar naturen och har vett att skydda den - till skillnad från polackerna. Våra stereotyper ger oss en möjlighet att positionera oss mot dom andra.
Typiskt för stereotyper är att de dyker upp även när de saknar relevans. Som när journalisten i en intervju med den polska tonsättaren Gorecki berättade att denne kom från ”det hårt nedsmutsade området Katowice”.
- Vilket var helt irrelevant i sammanhanget, men det är en bild som etsats fast.
För sådana är dom, stereotyperna: sega och livskraftiga som martallar. Sylvia Liseling Nilsson, själv med polskt ursprung och doktorand vid slaviska institutionen vid Stockholms universitet, har undersökt den stereotypa bilden av polacker i Sverige. Och de bilder som förmedlas i skriftliga källor från 1830-talet och framåt sammanfaller på ett märkligt sätt med svaren i en enkätundersökning hon gjorde för ett par år sedan.

Redan på 1800-talet betraktades patriotism, religiositet, fattigdom samt fallenhet för alkohol som typiska polska egenskaper. De här egenskaperna fick höga värden även i enkätundersökningen bland studenter, berättar hon.
Men mest förvånande var den oväntat positiva bild som studenterna hade av polacker.
- Det beror ju möjligen på att enkäten är gjord bland studenter i södra Sverige och de kanske har personlig erfarenhet av Polen. Och kanske har universitetsstuderande ett lite annat sätt att se på utlänningar än Svensson.
Det finns å andra sidan inga självklara samband mellan stereotyperna och omfattningen av personliga kontakter. I Umeå, där man i princip bara hittar
polacker vid universitetet, betraktas de allmänt som högt bildade och intellektuella centraleuropéer, berättar Sylvia Liseling Nilsson.
- I Lund däremot förknippades polacker med vodkahandel, prostitution och bilstölder. Och jag har ju själv sett dem stå i sina stånd utanför Mobilia och sälja vodka och cigaretter.
Stereotyperna färgar vår tolkning av omvärlden, men de är inga absoluta kakformar. En och samma föreställning kan få olika innehåll beroende på omständigheterna. Barbara Törnquist-Plewa tar exemplet med den svenska affärsmannen som åker till Polen för att göra affärer. Han vet redan på förhand att polacker är urusla organisatörer. Det strular alltid, det har han hört.
- Om ingenting fungerar och affären spricker, ja, då får han ju sin föreställning bekräftad. Om det i stället blir en bra affär tycker han förmodligen att dom där polackerna är kanske inte världens bästa organisatörer - men de är fantastiska på att improvisera och hitta lösningar.

Vad man sen tycker om svart arbetskraft från
Polen beror förstås på ur vilket perspektiv man ser den. Det är stor skillnad mellan grupperna som drar nytta av svartjobbarna och den officiella bild som myndigheter och medier ger uttryck för, konstaterar Barbara Törnquist-Plewa.
- I Göteborg jagar polisen polska städerskor och gråter krokodiltårar över dem, men här i södra Sverige är det ett massfenomen, folk använder dem och alla är så glada över dem. Jag ser ju hur allmänt det är, och ändå håller man det hemligt. Det är lite absurt.
Vilket, återigen, kanske säger mer om oss själva, än om polackerna.