För de flesta är namnet en viktig del av identiteten: Man är vad man heter. Och man heter vad man är. Att förbjuda människor att bära vissa namn är därför ett effektivt sätt att frånta dem deras identitet.

Det vet Uso Kurdman, vars föräldrar tvingades folkbokföra honom under ett påtvingat turkiskt namn när han föddes i dåvarande hemlandet Turkiet. Med hjälp av svenska namnlagar har han nu återtagit sitt kurdiska namn.

– Det är en trend bland exilkurder i hela Europa. Allt fler tar tillbaka de kurdiska namn – som de alltid har använt bland familj och vänner – men som de turkiska myndigheterna har förbjudit, säger han.

Uso Kurdman föddes 1963 i en by i Kurdistan i Turkiet. Föräldrarna gav honom namnet Uso, men eftersom de turkiska myndigheterna inte accepterade kurdiska namn, blev han registrerad under den turkiska varianten av samma namn – Yusuf.

– Jag har stött på personer som tycker det är oviktigt vad som står i identitetshandlingarna – Uso eller Yusuf – eftersom det i grunden är samma namn. Men varför är det då så viktigt för den turkiska staten? Jo, därför att namnet är nära sammankopplat med identiteten. Förbudet mot kurdiska namn är en del av förtrycket av kurder, säger han.

Under sin tidiga barndom hade Uso ingen relation till sitt turkiska namn. Både familjen och kompisarna hemma i byn kallade honom alltid för Uso. Första gången han på allvar konfronterades med namnet Yusuf – som han alltså hette på papperet – var när han som sjuåring skrevs in i skolan. Från en dag till en annan förväntades han då övergå till att enbart tala turkiska under skol­dagen, samtidigt som han och de 700 övriga kurdiska eleverna bara fick använda turkiska namn när de tilltalade varandra.

– Jag kunde inte ett ord turkiska när jag började skolan. Efter första dagen gick jag hem till mamma och frågade: ”Är kurdiska ett barnspråk?” Jag förstod att det var turkiska som gällde i skolan, men inte varför.

– Lärarna var också på oss som hökar och övervakade att vi använde det turkiska språket och turkiska namn under lektioner och raster. Det var väldigt förvirrande och svårt att komma ihåg vad ens kompisar hette på turkiska. En kille som alltid hade hetat Ramo skulle plötsligt kallas Ramazan och Fato skulle heta Fatma eller Fadime.

Även om Uso som sjuåring inte förstod vidden av det förtryck han utsattes för, satte upplevelserna djupa spår. Han fick tidigt en starkt negativ känsla inför sitt turkiska namn och när familjen så småningom flyttade till Sverige, växte en längtan att återta det kurdiska namnet fram. Som 35-åring gjorde han slag i saken. Då hade han själv hunnit bli förälder.

– Att byta namn var ett stort – men självklart – steg för mig att ta. Varför skulle jag behålla ett turkiskt namn som jag var missnöjd med, när det fanns möjlighet att byta? Jag såg också namnbytet som en viktig demonstration inför mina barn: Vi har rätt till vår kurdiska identitet.

När det gällde bytet av förnamn fanns det inte så mycket att fundera över. Uso var det namn som alltid hade använts bland nära och kära.

Valet av nytt efternamn var lite knepigare. 1934 infördes en lag i Turkiet som innebar att alla var tvungna att ha ett efternamn. Eftersom många saknade efternamn fick de ansvariga myndigheterna hitta på en mängd nya i rasande fart. Ofta utgick man från vad familjen sysslade med eller hur de såg ut. Som en del av assimileringspolitiken skulle alla namn dessutom vara turkiska.

– En kvinna i min släkt var tydligen jättevacker. Vår familj fick därför heta Güzel som betyder ”vacker” på turkiska. Våra grannar hade många kameler och deras familj fick heta Deveci, som betyder ”kameldrivaren”.

Eftersom Uso kände att han ville ha ett kurdiskt namn, bestämde han sig för att slopa Güzel – trots att hans familj då hade hunnit bära det namnet i ett par generationer.

– Några släktingar har protesterat i det tysta och en kusin tyckte att jag väl bara kunde översätta Güzel till kurdiska. Men jag är en person som går min egen väg och i dag respekterar släktingarna min önskan om att slippa alla varianter av påtvingade namn.

För att protestera mot den turkiska namnpolitiken bestämde sig Uso för att ta med ordet ”kurd” i efternamnet. Samtidigt ville han gärna ha ett namn som fungerade i Sverige. Uso har bott här i nästan 40 år och är övertygad om att han kommer att stanna livet ut eftersom han ”älskar Sverige och mentaliteten här”.

– Efter mycket funderande kom jag på namnet Kurdman. Det är enkelt och tydligt på svenska. Samtidigt finns det en djupare dimension av efternamnet: ”man” betyder ”alltjämt” på kurdiska. Kurdman betyder alltså ”alltjämt kurd”. Jag är väldigt nöjd och stolt över mitt efternamn där jag har lyckats kombinera min svenska och kurdiska identitet, säger han.

Lika nöjda var inte de turkiska myndigheterna. Första gången Uso Kurdman åkte på semester till Turkiet med sina nya identitetshandlingar, kallades han in på förhör och låstes in i två dygn i väntan på att myndigheterna kontrollerat vem han egentligen var.

– Jag kände mig både rädd och kränkt. De ställde en massa frågor och försökte övertala mig att ta tillbaka mitt turkiska för- och efternamn. Tack vare mitt svenska pass och svenska medborgarskap släppte de mig till slut.

Uso och hans exfru har även gett sina barn namn som tydligt visar deras kurdiska ursprung. Till sonen lyckades de hitta ett förnamn, som på samma sätt som Kurdman, återspeglar familjens dubbla identiteter.

– Många trodde att vi hade anpassat oss helt till det svenska när vi gav honom namnet Robin. Men det är även ett vanligt kurdiskt namn. ”Ro” betyder ”sol” och ”bin” betyder ”bringar”. På kurdiska betyder alltså Robin ”solbringaren”. Till vår dotter hittade vi inget sådant dubbelbottnat namn, så det fick bli Hévin, som betyder ungefär ”förhoppningen” på kurdiska.

Men att Uso Kurdman numera enbart använder sitt kurdiska namn är faktiskt en sanning med modifikation. Han arbetar med integrationsfrågor inom skolvärlden, men är också skribent. Och som sådan undertecknar han sina texter med ytterligare en variant av Uso, nämligen svenska Josef.

– Det har blivit en del av min yrkesidentitet och jag har därför fortsatt att signera mina texter med Josef. Men i alla andra sammanhang är jag väldigt nöjd med att heta Uso – Uso Kurdman.