Det är så här det kommer att se ut framöver, menar Erik Amnå, professor i statskunskap i Örebro: Grundliga studier visar att till och med till synes apatiska medborgare är beredda att rycka ut – om det behövs. Medborgarna ligger så att säga alla i stand by-läge, så länge demokratin fungerar bra. Men om något inträffar – som nyligen när regeringen genomdrev FRA-lagen – kan en opinion mobiliseras praktiskt ­taget över en natt.

Erik Amnå är en av landets främsta experter på engagemang. På meritlistan finns flera tunga poster, bland annat huvudsekreterare i Demokratiutredningen 1999–2000, och just nu är han ­regeringens utredare i frågan om vi ska ha en svensk imamutbildning.

Nyligen gav han ut boken ”Jourhavande medborgare” (Studentlitteratur, 2008), där han för fram tesen att talet om dagens oengagerade ungdomar mest bara är – snack, just.

”Bara tillfälligtvis ges plats [i medierna] för några motbilder till en utbredd apati. Flodvågskatastofen som utsläckte 300000 människoliv julen 2004 kan stå som exempel. Journalisterna, prästerna, kungafamiljen och statsråden häpnade över svenskarnas engagemang. Drygt en miljard kronor samlades in. Vem hade kunnat ana en sådan medkänsla och en sådan offervilja? Var kom den ifrån? Var hade den hållit hus? Det ställdes frågor som om ingen sett eller hört det flöde av frivilligarbete och nätverk för medmänsklighet som genomströmmar det svenska välfärdssamhället i vardagslag. Empati och solidaritetskänslor utmålas som samtidskulturens stora bristvaror.”

Men bilden stämmer alltså inte. Åtta svenskar av tio arbetar ideellt på något vis, och så har det varit länge. Det visar vetenskapliga undersökningar som gjorts bland annat av Göteborgs universitet.

Demokratins undergångsprofetior kan tillbakavisas, menar Erik Amnå, därför att de vilar på ”en orättvis demonisering av medborgare i allmänhet och ungdomar i synnerhet”.

Att det har blivit så beror, enligt honom, på att man

• har förväxlat deltagande med engagemang,

• isolerat engagemanget till de traditionella formerna,

• likställt det politiska med det offentliga,

• inte jämfört med hur det förflutna har varit, utan med hur man vill minnas det,

• och bortsett ifrån att de institutionella ramarna för samhällsengagemanget – till exempel partierna, folkrörelserna, förvaltningarna och medierna – skapat nya förutsättningar för samhällsengagemang.

Det finns ett slags lagbundenhet, menar Erik Amnå, i folkrörelsernas uppsving-organisering-framgång-byråkratisering-förstelning och till sist kris – och det faktum att engagemanget då flyttar ­någon annanstans. Han nämner exemplet Sydafrika:

– I decennier fanns där inget hopp alls. Och så plötsligt hände något. Sen blev motståndsorganisationen mot apartheid, ANC, statsbärande – och fick svårt att hålla kontakten med gräsrötterna. Snart uppstod folkliga protester. Dialektiken är densamma också här hemma.

De nya rörelserna, som uppstår till exempel på nätet, fungerar ofta enligt andra principer än de gamla organisationernas med medlemmar, stadgar, årsmöten och diverse demokratiska skyddsnät som garanterar att ingen kan ta över, vare sig ekonomiskt eller politiskt.

– Årsmötet, man måste ha det, suckar Daniel, en av aktivisterna Erik Amnå intervjuat i sin bok. Och fortsätter:

– Men det är i princip den enda styrda aktiviteten vi har. I övrigt gör vi lite som vi vill och vem som helst kan kalla till ett möte och se vilka som dyker upp.

I strikt mening är alltså många nya gräsrotsrörelser inte demokratiska. Här får oftast den som jobbar mest störst inflytande – och vederbörande kan inte avsättas. Och här finns ingen representation; var och en för sin egen talan.

– De är oss svaret skyldiga hur de hanterar frågan om genomskinlighet och jämlikhet, säger Erik Amnå. Men samtidigt sker ett närmande från en del av de gamla rörelserna, som försöker ta in idéer från de nya. De sneglar på varandra, lär sig av varandra.

Låt oss rekapitulera: Samtidigt som de klassiska svenska möteslokalerna är allt tommare, ökar engagemanget för samhällsfrågor bland människor, fast i andra fora. På nätet, till exempel.

Dynamiken är densamma som vid förra sekelskiftet, påminner Erik Amnå. Då handlade det om kampen för allmän rösträtt.

– Den pågick i åtskilliga decennier, så det var ett väldigt seglivat och uthålligt engagemang.

Aktiva folkbildare reste land och rike kring och agiterade, spred pamfletter – det var den ­tidens informationsteknologi. Man möttes hemma hos varandra, eller i de lokaler man fick tillträde till.

– I dag skulle vi kalla det en ­social rörelse, eftersom den delvis och ganska länge fanns utanför partierna. Det jag befarar nu är att samhällsengagemanget har blivit beroende av staten. Vi svenskar har en okritisk hållning till staten, tror den om enbart gott.

Enligt vissa beräkningar skulle statens och kommunernas bidrag till ideella och idéburna organisationer årligen uppgå till tio miljarder kronor. Erik Amnå talar om föreningslivets ”inbäddning” – och den risk för styrning ”inbäddningen” för med sig.

– De nya rörelserna har ett mer globalt perspektiv och de är mer inriktade på rättigheter. Det ­beror delvis på påverkan från EU. Förr i världen var det ju kommunalpolitikern i Sverige som beslutade om din släkting hade rätt till personlig assistent eller ej. Moderna medborgare nöjer sig inte med det. De är beredda att gå till domstol för att få de där extra timmarna i bistånd. Man hänvisar till internationella fördrag. Det är klart, det är något gastkramande för en lokal politiker som har varit van att besluta det där själv.