Den danska skinnsoffan med de enormt breda och djupa dynorna i familjen Sohlman Pakzads vardagsrum är symtomatisk. Den behövs för att rymma myllret av nationaliteter som ingår i klanen.

I dag började det ringa tidigt här. Första samtalet var från mellersta Japan. Omgiven av stora risfält och industriområden bor 20-åriga Thommas pappa.

Sista samtalen kommer från Sao Paulo i Brasilien där Thommas föddes och växte upp med sin mamma Elisa Sohlman. Däremellan har det ringt bland annat från Iran och Italien – länder som bonuspappan Sharif Pakzad har anknytning till.

Sharifs son Theodor, som är 14 år, har en svensk mamma. Treåriga Victor, som då och då virvlar förbi, är Elisas och Sharifs gemensamma barn.

– Vi brukar skämtsamt kallas FN-familjen, säger Elisa Sohlman.

Vi har just avnjutit en utsökt caipirinha och medan Thommas dukar av och Sharif fixar te hinner hon berätta att det inte är så ofta som hon tar sig tid att sitta och ned och prata så här.

Elisa Sohlman jobbar heltid på Stockholms handelskammare, hon är vd för brasilianska handelskammaren i Sverige och har även ett politiskt konsultuppdrag.

Den som lämnar och hämtar Victor på dagis är oftast Sharif. Han är även kocken i familjen.

– När jag berättade för familjen hemma att jag blivit tillsammans med en iranier blev de förskräckta. De såg den fördomsfulla bilden framför sig, men Sharif uppfyller verkligen inte den, säger Elisa och kastar en kärleksfull blick på sin man.

Sharif Pakzad jobbar som näringslivschef på Sundbybergs kommun. Han växte upp vid Kaspiska havet med sin pappa, sina fem systrar och sin mamma från Azerbajdzjan. Hemma talades det azeri och persiska. Först när han var 14 år fick han veta att pappan egentligen härstammade från Ryssland. Pappan hade flytt från dåvarande Sovjetunionen, undan Stalins förföljelser, men i hemlighet förblivit kommunist – något man inte fick vara i Iran.

När han var 16, och gått ut den iranska motsvarigheten till gymnasium, flyttade Sharif helt solo till Italien. Han tyckte att livet i Iran var för begränsat. I Italien utbildade han sig till publicist och jobbade som journalist på en större dagstidning i Rom. Ja, han skrev på italienska!

Han trivdes i Italien, men på grund av revolutionen i Iran 1979 kunde han inte förnya sitt iranska pass och blev därigenom så kallad papperslös flykting. Den italienska staten lät honom bo kvar i Italien, men utan pass kunde han inte åka därifrån.

– Det kändes som om jag satt i fängelse. Till slut blev jag så trött på situationen att jag skaffade ett falskt pass och reste runt i Europa.

I Turkiet gick passet sönder och han blev fast igen. Han vände sig till ett FN-kontor och sökte asyl. Väntan blev lång. Under tiden lärde han sig turkiska. Så småningom beviljades han asyl enligt FN-konventionen – till Sverige. Sandviken blev första adressen i Sverige. Van som han hade blivit med moderiktiga kläder på Roms gator, politiska diskussioner på sin tidning och finkultur på fritiden upplevde Sharif kulturen i Sandviken som minst sagt exotisk.

I Stockholm, som har varit hans hemmiljö i snart 18 år, känner han sig mer hemma. Det var här han träffade Elisa, sin ”vackra prinsessa”, som han uttrycker det. Fast först var han alltså gift med en svensk kvinna och blev pappa till Theodor.

Elisa Sohlman har gjort en liknande resa. Hon var bara 16 år när hon födde Thommas. Pappan gick på samma skola som Elisa.

Som 19-åring åkte hon till London som utbytesstudent. Språk har länge varit hennes huvudämne. Utöver att hon talar portugisiska, spanska, engelska och svenska flytande har hon också studerat arabiska och klarar sig både på franska och italienska.

Till Sverige var det kärleken – en svensk student – som förde henne. Här har hon bland annat hunnit studera ekonomi och skilja sig innan hon träffade Sharif.

– Jag tror att det var vår liknande bakgrund och personlighet som gjorde att vi tyckte att vi passade ihop, säger Sharif Pakzad. Vi lämnade både vårt hemland och vår familj i tidig ålder och sökte oss ut i världen. Genom att utnyttja de goda egenskaperna från olika kulturer har vi lärt oss att överleva.

Men målet har inte varit att bilda familj för att den skulle vara global; det bara blev så. Med de olika bakgrunder var och en fört med sig i boet var det heller inte så lätt i början.

– Det blev kaos, som Sharif uttrycker det.

Ett exempel är att Elisa, med sin erfarenhet av den stora och våldsdrabbade staden Sao Paulo, alltid var på sin vakt och hela tiden ville skydda barnen. Det gick ut över Sharifs son Theodor som inte förstod vad det var frågan om.

Familjen bestämde sig för att lösa kaoset på ett sätt som visade sig vara svenskt, säger Sharif och förklarar:

– Vi hade blivit metodiska, analyserade problemen och diskuterade vad vi skulle göra åt det.

Elisa lägger till att hon och Sharif är ateister, vilket minskar risken för konflikter.

– Fast vi håller ändå på våra respektive traditioner. Vi firar exempelvis nyår mer än en gång om året.

Elisa och Sharif identifierar sig som ”internationella”. Som ”invandrare” känner de sig bara när de bemöts som sådana.

Nyårsafton är en dag då det inte bara ringer i telefon. Familjen Sohlman Pakzad har också många gäster. Utöver mat och prat blir det mycket sång och dans. Vännerna har sitt ursprung i olika delar av världen – Iran, Ryssland, Sydamerika och Sverige.

– Det viktiga är inte var de kommer ifrån, utan hur de är och vilka intressen de har, säger Sharif.

Barnen är förstås också med. Thommas, som är lika språkkunnig som sin mamma och bonuspappa, siktar på att bli diplomat och behöver öva sig på att mingla. Theodor läser franska i skolan och är också på väg att bli världsvan. Och lilla Viktor är familjens ”språkpolis”. Han kan redan tolka mellan flera olika språk, säger föräldrarna, inte utan en viss stolthet i rösten.

När det blivit dags försöker vi med ”ciao” och ”salam”. På det svarar Victor:

– Hej då.