– Att vara norrbottning är ett starkt arv. Jag är det på grund av att min mamma och min släkt är det. Den viktigaste frågan i Tornedalen är ”Vems är du?”. Och när jag kan svara att jag är Elsas dotter så öppnar det dörrar, säger pjäsförfattaren Tove Alsterdal.
Rötter och rotlöshet. Begreppen fascinerar Tove Alsterdal. Hon är dramatiker och har skrivit pjäsen Packa Packa i vilken en kringflackande kvinnlig läkare möter Fredrika som är sjunde generationen norrbottning.
– Vad är rötter egentligen? Jag vet inte själv. Men det är något självklart för den som alltid har bott på samma plats, säger Tove Alsterdal uppkrupen i en fåtölj i sitt kontor i Gamla Stan i Stockholm.
Pjäsens Fredrika bor på den gård hennes släkt haft i generationer. Hon känner sig kvävd av sina rötter och den starka sociala kontrollen i bygden. Helst vill hon flytta därifrån, klippa alla band och bli fri. Men vem ska då ta hand om gården? På vårdcentralen träffar hon den nya läkaren, en av alla i raden stafettläkare som löser av varandra i Norrbotten. Läkaren drömmer om att stanna upp och hoppa av sitt kringflackande liv i ett Sverige där alla är sjuka och ingen vet varför. Hon lockas av de starka rötter hon möter i Norrbotten och vill gärna höra till. Kanske är det här paradiset finns? Kan inte läkaren få köpa Fredrikas gamla släktgård?
Varför skrev du pjäsen Packa Packa?
– Jag bodde i Norrbotten i 13 år och jag ville skriva om det. Även om ingen av karaktärerna är jag, så finns båda i mig. Både den som jämt är i rörelse och längtar efter att stanna upp och odla sin trädgård och motsatsen: att tycka att hembygden är ett jävla fängelse som man sitter fast i. Men det är ju även ett stort tema i Norrbotten – ska man flytta eller inte flytta?
Ofta är det kvinnorna som flyttar ifrån Norrbotten och männen som blir kvar.
– Norrbotten är ett starkt manssamhälle där traditionellt manliga sysslor som jakt och fiske alltid har varit centrala. Jag tror att många kvinnor har flyttat för att det inte har funnits plats för deras drömmar, säger Tove.
Hennes egen mamma hör till de kvinnor som gav sig av.
– Mamma drog från Tornedalen när hon var 17 år. Hon träffade pappa i Sigtuna. Han kom från Värmland. Tillsammans flyttade de till Malmö. Där föddes jag – så långt från Norrbotten man kan komma.
Det enda som påminner om tiden i Malmö är Toves skorrande R. Hon växte upp i Umeå, men framförallt i Stockholm. Som vuxen flyttade hon till Kalix för att utbilda sig till journalist och bodde sedan i Luleå i många år. Där började hon även skriva dramatik. För sju år sedan flyttade hon tillbaka till Stockholm. Totalt har hon flyttat 27 gånger i sitt liv har hon räknat ut. Men alla barndomens somrar tillbringade hon i Tornedalen. Har hon några rötter så finns de där.
– Att vara norrbottning är ett starkt arv. Jag är det på grund av att min mamma och min släkt är det. Den viktigaste frågan i Tornedalen är ”Vems är du?”. Och när jag kan svara att jag är Elsas dotter så öppnar det dörrar.
Rötter har många bottnar, tycker hon. De står för trygghet och tillhörighet. Men de kan också kväva.
– Fredrika i pjäsen är definierad av sin omgivning. Alla i bygden tror att de vet vem hon är. Om man är född och uppvuxen på en plats kan det vara svårt att bli sig själv där. Ibland måste man flytta för att ha en chans att ta reda på vem man är, säger Tove.
Det var nog ett skäl till att hennes mamma flyttade ifrån Norrbotten, tror hon. Och det var därför hon själv lämnade familj och vänner för Kalix, då för tjugo år sedan. Att vara i Norrbotten på nytt, som ung vuxen kändes bra, så hon bestämde sig för att stanna kvar.
– Det är rakt och enkelt i Norrbotten. Det är lätt att göra sig en plats där. Men samtidigt får man inte sticka ut. Man får absolut inte göra sig märkvärdig. I Luleå, när jag bodde närmare mina rot-trakter var jag mer benägen att anpassa mig till de koderna, säger Tove.
Vad är det att göra sig märkvärdig?
– Oj, det är svårt att förklara. Jag bara vet vad det är ända in i märgen. Att inte anse sig förmer, då begår man en synd. Bara att komma från Stockholm gör isen tunn, är man dramatiker dessutom, då hamnar man farligt nära ”förmer”. Jag pratar inte om mitt liv här när jag är däruppe. Jag kommer inte hem och …
Så hejdar hon sig.
– … eller hem, jag brukar inte kalla Norrbotten för hem. Hemma är där jag bor nu, i Stockholm, rättar hon sig.
– Jag har alltid anpassat mig när jag är där uppe. Men jag vet inte hur mycket som sitter i mitt eget huvud. Jag kanske hämmar mig själv?
Hon tycker att det vore kul om folk flyttade åt båda hållen, även till Norrbotten.
– Det finns jättemycket plats där uppe. I Norrbotten bor bara 250 000 personer. Jag förstår inte att vi inte kan ta emot fler invandrare i det här landet. Men det väcker också frågor. Vilka ska anpassa sig? Vilka normer ska gälla? Är det självklart att de som kom först har rätt att avgöra det? Jag tycker att det är oerhört intressant att titta på hur vi tar emot människor som kommer, säger Tove.
För starka rötter kan också exkludera.
– Jag blir provocerad av det nationalistiska, ”vi svenskar” eller ”vi norrbottningar”. Vad är svenskhet egentligen? Jag har aldrig förstått det där att känna stolthet över det svenska. I förlängningen hamnar vi i kriget i Bosnien. I det perspektivet är inte rötter så gulligt längre. Och en rotlös person behöver inte vara lös och sakna något.
Hon tycker att det är intressant att rota i begreppen och vill att hennes pjäs ska väcka tankar och skapa diskussioner.
– Man får gärna vara osams både med andra och sig själv när man lämnar föreställningen. Det här med rötter och globalisering krockar i oss varje dag. Vi flyttar och flackar så mycket i våra liv samtidigt som många av oss bär på drömmen att stanna upp. Egentligen handlar det inte om att hitta sig själv, utan det gäller att komma överens med sina olika jag.
Tove Alsterdal vill gärna fortsätta att skriva om rötter och rotlöshet. Hon är inte färdig med ämnet även om hon själv tror att hon har flyttat färdigt. Hon vill inte se en enda flyttkartong mer i hela sitt liv.
När hon efter alla år i Luleå fortfarande inte hade några skidor ”vinter är snömoddiga stadsgator för mig”, så bestämde hon och hennes man sig för att flytta tillbaka till Stockholm. Nu bor de på Söder med sina tre barn.
– Men jag har inget totalt hem. Jag skulle aldrig säga ”nu har jag hittat hem”. Jag är hemma lite grann på många olika ställen.
Det hon gillar med Stockholm är friheten att varje dag kunna bestämma vem hon vill vara.
– Visst finns det även en rotlöshet i det. Vart hör man till? Du går ut genom dörren och ingen vet vem du är, det är upp till dig att visa det. Och samtidigt finns det något häftigt i att kunna bestämma ”vem är jag idag?”. Ingen kan kolla mig, definiera mig. Säger jag att det här är jag, så är det så, säger Tove.
– Det finns många olika sorters Tove. Jag tror faktiskt att jag har förmåga att anpassa mig till vilka världar som helst.
Men samtidigt tycker hon att både gamla vänner och släkten är viktiga. De som har känt henne länge. En stor del av Toves norrbottniska släkt bor i Stockholm och de har en stark sammanhållning och umgås mycket.
– Det skulle vara otroligt stressande att inte ha det alls. När jag är med människor som känt mig länge så är allt så självklart. Jag vet att de finns där för mig. Rötter är egentligen inget som bokstavligen binder oss till jorden, utan det är snarare människorna, släkt och vänner, som är vårt rotsystem. Via dem och gemensamma minnen berättar vi vilka vi är.
