Låt oss slå fast från början: det är nåt fel med den gängse bilden av den moderna människan som en egoistisk individualist som sköter sig själv och skiter i alla andra. För den stämmer inte.

För en gångs skull är de flesta forskare inom området överens: antalet strebrar är betydligt överskattat i dagens Sverige. Faktum är att samhällsengagemanget ­frodas som aldrig förr.

Eller som Bo Rothstein, professor i statskunskap i Göteborg, formulerar det:

–Det är sant att individualismen har ökat. Men det har inte – som man skulle kunna tro – fört med sig en ökning av egoistiska värderingar. Man vill regissera sitt eget liv. Men man är ­också beredd att göra nåt för att andra ska kunna regissera sina liv.

Erik Amnå, professor i statskunskap i Örebro, talar i en färsk bok om den jourhavande medborgaren:

–Vi ligger så att säga i stand by-läge så länge allt fungerar. Vi är inte alltid aktiva, men vi är beredda. Och om det skulle behövas griper vi in.

Analysen kan förklara hur det kom sig att hela det politiska etablissemanget blev så fullständigt taget på sängen av den stora och starka opinion som på mycket kort tid kunde etableras mot FRA-lagen.

Man skulle också kunna ­förklara det så här: Politik har ­blivit ett yrke i Sverige, en del av statsapparaten – som tappat ­kontakt med gräsrötterna.

Vad det innebär ska vi diskutera på Idagsidan.

Dzenita Abaza föreläser ofta om den svenska politiska modellen, bland annat när hon representerar Kalmar kommun i ett Sida-projekt om demokrati i Turkiet.

–Jag har erfarenhet från enpartistaten i forna Jugoslavien. Även om den inte var en diktatur, vi kontrollerades och övervakades inte som människor i Sovjet och Rumänien, så var den inte ­demokratisk. Kanske har det gjort mig till en extra engagerad förespråkare för den demokrati vi utövar i Sverige.

Ja, Dzenita Abaza är helt och fullt engagerad i det politiska ­livet i nya hemorten Kalmar. ­Förutom att hon är social­demokratisk ledamot i kommunfullmäktige sitter hon med i ­Sam-hällsbyggnadsnämnden.

–Sverige är ett land fullt av möjligheter. Det är inte så många länder dit du kan komma som ­utblottad flykting och sedan likt mig, och flera andra, få bra jobb och kunna arbeta politiskt i ­kommunfullmäktige.

Dzenita Abaza kom från kriget i Bosnien till Sverige för tolv år sedan med sina två barn, då fyra och elva år gamla. Hon hade tänkt härda ut och stanna kvar i Bosnien men hon såg kriget komma allt närmare den sommarstuga hon hade flytt till. Att det blev just Kalmar berodde på att några släktingar redan tagit sig dit.

–Jag måste säga att jag fick ett fantastiskt välkomnande av svenska myndigheter, allt det praktiska ordnade sig för både mig och barnen. Ändå såg jag ­vistelsen i Sverige som något ­tillfälligt, det kändes självklart att jag skulle återvända så snart ­kriget var över.

Men ett återbesök i Bosnien fick Dzenita Abaza att tänka om. Landet var sönderslitet av striderna och en ensamstående mamma med två barn skulle ha föga möjligheter att försörja sig. Att rycka upp barnen från den svenska miljö de trivdes så bra i för en osäker tillvaro i Bosnien var heller inget hon ville utsätta dem för.

–Mitt hemland var helt förändrat och jag kände med ens en så stor tacksamhet för att jag kommit till Sverige. Här fanns ­lagar och regler som skapade trygghet runt omkring människor. Här hade jag min och mina barns framtid.

Det finns murar i Sverige som mer eller mindre effektivt kan spärra vägen in i samhället. Men murarna är olika höga för olika människor. Dzenita Abaza stod inte inför de högsta murarna. Inte med en civilekonomutbildning i bagaget, liksom mycket goda kunskaper i engelska.

–Språket är nyckeln in i det svenska samhället, utan det kommer du ingen vart. Jag klarade mig utmärkt med engelskan, men upptäckte att jag måste lära mig svenska ordentligt om jag ville komma någon vart på arbetsmarknaden.

Hon har arbetat vid Svenska Kyrkans studieförbund, som projektledare på Kalmar kommun och som utredare på Försäkringskassan. Hela tiden med anknytning till sin bakgrund. Dzenita Abaza har informerat och utbildat sina svenska kolleger om situationen på Balkan och de människor som kommit hit.

–En annan viktig väg för mig har varit att delta i exempelvis föräldraföreningar där jag lärt känna andra svenskar och samtidigt fått lära mig hur föreningar fungerar.

För omkring åtta år sedan ­arrangerade Dzenita Abaza en studieresa till Bosnien för svenska politiker och tjänstemän. Det blev början till hennes egna politiska arbete.

–Politikerna som var med på resan uppmanade mig att börja med politik. De sa att jag hade ­något viktigt att tillföra. Så jag började läsa på. Det svenska ­ partisystemet är faktiskt mycket förvirrande och det är svårt för en utomstående att begripa de stora ideologiska ­skillnaderna mellan exempelvis socialdemokrater och moderater.

Socialdemokratin var ändå den politiska ideologi Dzenita Abaza kunde identifiera sig med och hon kandiderade till kommunfullmäktige.

–I Sverige kan alla välja och alla kan bli valda, åtminstone på den kommunala nivån. Du behöver inte ens vara svensk medborgare för att rösta i kommunalval. Det betyder demokrati för mig: rätt till delaktighet i samhället.

Den stora frågan för Dzenita Abaza har varit att i sin tur ­involvera fler kvinnor med olika bakgrunder i det politiska ­arbetet. Hon grundade därför Courage, s-kvinnornas internationella förening, där hon nu är ordförande. Courage ska genom föreläsningar och handfast uppsökande ­arbete nå kvinnor.

–Vi har också ett system med svenska kvinnliga politiker som blir mentorer åt kvinnor vi hoppas ska börja arbeta politiskt. Det krävs att man får uppmuntran och välkomnas att delta för att man ska vilja engagera sig. Så som jag fick uppmuntran och stöd en gång.

Det svenska politiska systemet är ändå för stelbent i hennes ögon. Politiker måste ut från sammanträdesrummen och prata med människor, hävdar Dzenita Abaza.

–Varför ska man annars bry sig om politiken annat än möjligen vart fjärde år? Då har Sverige missat poängen med demokratin, delaktigheten.

Invandrare och kvinna. Två kategorier som ofta placeras i det mest underställda facket. Men Dzenita Abaza bara skrattar åt frågan om hon känt sig utsatt för härskartekniker som exempelvis osynliggörande i de politiska diskussionerna.

–Nej, det har jag verkligen inte. Jag förutsätter helt enkelt att man lyssnar på samma sätt på mig som på mina svenska manliga politikerkolleger. För mig är det viktigt att man faktiskt ser att jag är kvinna och invandrare. Det är de grupperna jag respresenterar. Jag har ingen strävan att assimileras till en könsneutral svensk politiker, min identitet hör ihop även med de här kategorierna.