Mor- och farföräldrar kan på olika sätt vara oerhört betydelsefulla för sina barnbarn. Den värme och den trygghet som en älskad farmor eller morfar lyckas förmedla till sitt barnbarn, kan han eller hon bära med sig och hämta kraft från långt efter att den äldre generationen gått bort.

– Bara farfars kärleksfulla blick… Jag kan fortfarande vila i den. Det är svårt att sätta ord på, men för farfar räckte det med att jag fanns och att jag var där, säger 45-åriga Ulrika Nilsson.

När hon var 19 år gick hennes farmor bort. Fram till dess hade farfar mest gått undan med sin tidning när Ulrika kom på besök och hon hade mest umgåtts med sin farmor.

– I början var jag lite blyg och osäker med farfar. Men jag brukade städa hos honom och farmor – som extrajobb – och det fortsatte jag med. I början var det skönt för både farfar och mig att jag hade något konkret att göra när jag kom dit.

Efter städningen brukade de äta lunch tillsammans och småprata om fåglarna utanför fönstren, världsläget eller gamla tider. Farfadern var ingen som ordade om stora känslor, men han var ”kärleksfull i sitt väsen”.

– Det var en annan slags kärlek än den jag var van vid hemifrån. Vid ett tillfälle pratade vi till exempel om att jag aldrig hade ätit hummer. Nästa gång vi sågs hade han köpt en hummer och dukat fint åt oss.

Efter några år drabbades farfadern av cancer. När han blev sämre turades familjen om att ta hand om honom i hemmet.

– När slutet närmade sig gjorde jag ett studieuppehåll eftersom jag ville vara där och kunna hjälpa honom.

Några veckor senare dog han, 85 år gammal. Trots att Ulrikas och hans relation utvecklades sent och egentligen bara varade i sex år, har den satt djupa spår.

– Föräldrar har ju vanligtvis en mer uppfostrande roll och vill ofta i all välvilja korrigera sina barn. Med farfar var jag bra som jag var. Ibland kan jag bli lugn bara av att tänka på honom, säger hon.

 Det var en annan slags kärlek än den jag var van vid hemifrån.

Ulrika Nilsson, barnbarn

Den ovillkorliga kärleken utgör även grunden i 35-åriga Lina Kihlmarks relation till sin farmor. Hon är inte alls den bullbakande sorten, konstaterar Lina, utan mer som en väldigt nära väninna. När det har hänt något stort i Linas liv – nytt jobb, ny relation eller ett positivt graviditetstest – är det farmor hon har ringt till allra först.

– Även när det gäller jobbiga saker vänder jag mig helst till henne. I tonåren pratade vi om mina killproblem och när jag som vuxen hade svårt att bli gravid, var farmor ett stort stöd under de påfrestande behandlingarna. Hon står så självklart på min sida, lyssnar utan att döma och ger sedan kloka råd.

Under uppväxten fungerade farmodern också som en länk till Linas pappa, som hon inte träffade så ofta. Föräldrarna skilde sig när Lina var liten och först bodde pappa i en annan del av landet.

Sedan flyttade han utomlands.

– Pappa och jag har inte haft så nära relation, men farmor har alltid varit en central person i mitt liv. Efter skilsmässan fortsatte hon att ha tät kontakt med mig, min bror och min mamma och i dag är hon en av de personer som står mig allra närmast, säger Lina.

34-åriga Henrik Edelberg, som också haft en nära relation till sin farmor, tror delvis att det speciella band som kan uppstå mellan den äldsta och yngsta generationen har att göra med att mor- och farföräldrar har mer tid. De kan förmedla ett efterlängtat lugn och ta sig tid att verkligen lyssna på och samtala med barnbarnen.

När Henrik själv kände sig lite nedstämd ibland under studie­åren var ett besök hos farmor ”det bästa botemedlet”. Han brukade ringa och fråga om det passade att han kom över – och det gjorde det nästan alltid.

Efter att ha pratat över en kopp kaffe och kanske spelat lite kort, var nedstämdheten ofta som bortblåst.

– Farmor hade en harmonisk personlighet och en förmåga att kunna avläsa människors sinnesstämningar. Men kanske handlade vår speciella kontakt också om att hon hade tiden att umgås och engagera sig så mycket i mitt och min systers liv. Farmor stod för den kontinuerliga tryggheten och har gett mig en stadig grund att stå på i livet när det stormar omkring mig.