När författaren Kerstin Ekman talar om rovdjur gör hon det med bitter erfarenhet av hur en av hennes vänner dödades av en björn.

–Det kan du säkert förstå att när en man, som vi har känt i mycket lång tid, dör på det här viset kan man inte resonera så principiellt, säger hon en gråmulen dag i centrala Stockholm, fjärran från den allt rovdjurstätare landsbygden.

Arnulf Ranung hette mannen som dödades av en uthungrad björn på gårdsplanen utanför jaktstugan i jämtländska Valsjöbyn, tidigare Kerstin Ekmans bostadsort. Han var en gammal vän till Kerstin Ekman och hennes man Börje. Inga vittnen finns till den makabra händelsen i oktober i fjol, men tecken tyder på att Arnulf Ranung hade släppt ut hunden, som stött på björnen ute på gården. Först bet björnen ihjäl hunden och när Arnulf Ranung kom ut för att se vad som stod på gick björnen även till attack mot honom.

Björnen sköts dagen efter, då det också konstaterades att den var orimligt mager. Kerstin Ekman har hört förklaringen att fjolårets brist på bär i skogarna hade drivit björnen in till byn.

Händelsen har skakat om Kerstin Ekman ordentligt. Något rovdjurshat har hon inte utvecklat, men respekten för barrskogens stora predatorer har ökat högst betydligt. Någon enkel lösning på rovdjursfrågan ser hon inte.

–Min inställning före och efter Arnulf Ranungs död är ju inte omprövad, men… vi blev oerhört chockade. Särskilt första tiden efter händelsen tänkte jag mycket på vad som skulle ha kunnat hända mig, jag som har gått så mycket i de markerna. I det här fallet, en erfaren jägare på sin egen gårdsplan och som inte gjorde något ogenomtänkt, då blir det otäckt.

Respekten för björn har hon haft länge, långt före tragedin med Arnulf Ranung.

–Jag har mycket liten förståelse för dem som matar björnar med korv för att de ska kunna titta på dem. Björnen är ett farligt djur och om man förvrider ett rovdjursbeteende på det viset kan det uppstå situationer som ingen människa vet varthän de barkar.

Däremot har hon aldrig känt någon personlig rädsla för varg och tycker att det är en överreaktion att inte våga låta barnen på landet gå själva till skolbussen. Varg är ett oerhört skyggt djur, slår hon fast. Varghatet är för henne ett mysterium som inte har något med förnuftet att göra.

Trots allt tycker hon att det är ganska naturligt och bra att man försöker bevara de rovdjur som hör till den naturliga faunan i Sverige.

–Problemet är bara att framför allt varg dras till ställen där det finns byte. Renhjordar och annan boskap, får till exempel, är byten.

Tycker du vi ska ha varg i Sverige?

–Ja, jag tror att jag tycker det. Eftersom det är ett ursprungligt djur verkar det befängt att utrota det. Men jag är mindre benägen att ha en absolut åsikt om det här, jag är mer intresserad av hur man ska kunna hitta lösningar, så att åtminstone den barbariska illegala jakten upphör.

Kerstin Ekman har grundlig kunskap om livet i Sveriges raggiga päls, skogen. I essäsamlingen Herrarna i skogen skriver hon skogens kulturhistoria. I åtskilliga av sina prisbelönade romaner behandlar hon människans relation till det vilda. Flera av romanerna utspelar sig i Svartvattnet, verklighetens Valsjöbyn där Kerstin Ekman bodde under många år. Numera bor hon och maken på en gård i Roslagen.

På båda ställena har hon mött rovdjursproblematiken i sin egen vardag. Men hon har aldrig stött på vare sig björn eller varg på sina promenader i skogen och på fjället.

–Nej, gud bevare mig. Jag sjunger när jag går i skogen med hunden för att björnen ska veta att vi är där.

I dagarna är hon dessutom aktuell med en biograffilm som har rovdjursfrågan som tema. Varg heter den och har premiär på fredag. Manus: Kerstin Ekman. Regi: Daniel Alfredson. Hollywoodskådisen Peter Stormare och unge debutanten Robin Lundberg spelar renägare som ser sin försörjning och livsstil hotade av varg.

Snarare än ett inlägg i rovdjursdebatten vill Kerstin Ekman med filmen berätta om hur hårt trängda människor på glesbygden kan bli av livets villkor och av det moderna samhället. Det kan vara lite si och så med centralbyråkratins förståelse för människor i glesbygd, anser hon.

–Det måste bli en opinionsmässig balans så att människor känner att man lyssnar på dem, att myndigheter och andra förstår hur renägare och andra boskapsägare har det.

Kerstin Ekmans medkänsla med rovdjusansatta boskapsägare har också en historisk botten. Den sameby som idag driver renskötsel i trakten av Valsjöbyn flyttade dit eftersom marken var ledig. Den gamla samebyn hade tvingats lägga ned sedan vargar rivit alltför många renar.

I Herrarna i skogen berättar hon om sin egen oro för att vargen ska ta boskap. Om somrarna brukar hon ha en liten fårflock på bete vid gården i Roslagen. Då och då har det funnits varg i området och mer än en gång har får i trakten rivits. Här i lägenheten på Östermalm avslöjar hon att hon undrade om inte hennes man kunde ta bössan och försvara fåren genom att skjuta vargen om så skulle behövas. Men han vägrade, eftersom det då fortfarande var olagligt att skjuta ett rovdjur när det attackerade boskapen. Numera har djurägare den rätten och det tycker Kerstin Ekman är bra.

”Man får andra tankar om varg när man vaknar och hör tackorna bräka om natten än man har när man sitter i månsken och lyssnar till vargyl i Gillhovsskogen”, skriver hon i boken.

Jägarnas vargmotstånd har hon viss förståelse för, inte minst när hundar tas av varg under jakten. Blotta tanken att hennes norrbottenspets, som är både jakthund och familjemedlem, skulle möta en varg får henne att rysa.

–Men det är ju också en rivalitet mellan jägare och varg. Det gäller ju bytet. Och när jag läser somliga jakttidningar tycker jag att de ibland är väl militanta. Det finns ju ett så tydligt egenintresse.

Fascistoida jaktmotståndare har hon ingen förståelse för, inte heller för skoterburna tjuvjägare som hetsar vargar till döds.

–Det är inget bra sätt att döda rovdjur illegalt och utifrån sina egna fruktansvärda hämnd- och hatkänslor. Men vi måste få en lagstiftning som följer med.

Nej, rovdjursfrågan är inget för demagoger och hetsporrar, enligt Kerstin Ekman.

–De här debatterna behöver snarare filosofer än miljövänner och andra, alltså folk som tar itu med de här frågorna på ett filosofiskt basplan och att det sedan blir politik. Frågan är: har vi människor bara rättigheter här på jorden och andra medvarelser inga rättigheter eller bara vissa rättigheter och är det vi som ger dem dessa?

Hon har själv inga färdiga svar.

Ett samtal med Kerstin Ekman om rovdjur innehåller också en del jakthistorier. Hon jagar inte själv men deltar ändå, inte minst med att ta hand om det skjutna viltet. En gång när hon var ute med sin man, Börje, på fågeljakt trodde hon att det var klippt för hennes del. Tillfälligt ensam i skogen noterade hon att deras norrbottenspets tvärt slutade att skälla någonstans bland träden. En stund senare hörde hon något stort som rörde sig mot henne i buskarna och hon förberedde sig på ett björnmöte.

–Men det var ju bara min snälle Börje som vände tillbaka sedan hunden fått tappt och blivit tyst. Men då fick jag ju veta hur det känns när man tror att björnen kommer.