”Det krävs två för en tango.”
Orden är tolken, journalisten, föreläsaren och antropologen Samme Bogads. Han driver den somaliska webbsajten ”Somaliweyn” och är redaktör för en tv- och närradiostation i Göteborg.
Trots sin nyckelroll bland invandrargruppen somalier, har han gjort en lång resa från det traditionella och konservativa tänkandet som präglar delar av den. Hans arbete går i mångt och mycket ut på informera, analysera och kritisera vissa invandrargruppers oförmåga och ovilja att ta en plats i det svenska samhället.
- Om man hela tiden romantiserar hemlandet och drömmer om att återvända är det klart att det inte är en bra förutsättning för integration.
Och de som framför allt kommer i kläm, ja, det blir med nödvändighet barnen.
- De unga lever här och nu och funderar inte över något hemland. De anpassar sig. Föräldrarna har en annan agenda, lever i övertygelsen att vistelsen i Sverige bara är tillfällig och att man inte för mycket ska bli en del av det svenska samhället. Så klart det blir
problem för barnen.
Samme Bogad menar att denna aspekt sällan tas med i integrationsdebatten som han tycker är märkligt ensidig. Fokus har hittills legat på de infödda svenskarnas förmåga eller oförmåga att välkomna alla nysvenskar. Det är här han säger orden:
- Det krävs två för en tango.
Majoriteten av alla invandrare klarar omställningen bra till sitt nya hemland. Många integreras väl, men bevarar ändå viktiga element i sin ursprungskultur och vårdar traditioner och hemspråk. Gott så.

Men det finns alltså grupper, ofta präglade av djup konservatism, traditionellt tänkande och religiös trångsynthet, vare sig de är kristna eller muslimer, som inte finner sig tillrätta i vårt land. Som inte vill. Jo, barnen vill, försöker. Men de motarbetas av föräldrarna som räds det svenska samhället.
- Om inte medvetenheten om detta motstånd finns, om vi lever i förställningen att integrationen bara kan lyckas om vi förändrar tänkande hos alla infödda svenskar, kommer ingenting att förändras.
Samme Bogads ord ligger i linje med vad socialantropologen Aje Carlbom skriver i en essä i Röda rummet (2/2005): ”Denna lösning på integrationsproblematiken har förts fram mer eller mindre ihärdigt i flera decennier. Producerar man tillräckligt mycket information om andra kulturer så förändras tänkandet och därmed inställningen till invandrare. Ökar man kunskapen om andra kulturer så kommer integrationen att fungera. Kort sagt, det avgörande hindret för integrationen ligger förborgat i det svenska kollektiva medvetandet.”

Men är det så enkelt?
- Det är inte bara en grupp som kan fixa integrationen, vi som har invandrat till Sverige måste börja ta vårt ansvar. Problemet är att många invandrare förväxlar integration med assimilation. De tror att integrationen leder till att de förlorar hela sin ursprungliga identitet och sin religiösa övertygelse om de blir en del av samhället.
Nyckeln är, menar Samme Bogad, religionen. Eller hämskon, snarare. Det hade inte behövt vara så, men den form av religiositet som i dag är
rådande i den grupp som Samme Bogad ofta konfronteras med, en sträng och isolatorisk form av islam, gynnar knappast integrationen.
- Jag längtar verkligen efter den liberala islam som vi en gång utövade i Somalia. Muslimer och ickemuslimer levde sida vid sida och toleransen mot andra var stor.
Den saudiarabiska varianten av islam - den wahhabitiska - en extremt konservativ och reaktionär islam som predikar att man ska leva på samma sätt som Profeten gjorde på 600-talet, har på senare år fått fäste i Sverige.
- Under flera år kom en saudiarabisk wahhabitisk imam till Göteborg och undervisade invandrare om hur de ska leva i Sverige. Vad vet han om Sverige? Han förbjöd muslimerna att sätta sina barn på dagis, att ta banklån eftersom det inte är tillåtet med ränta inom islam, och han påbjöd dem att hålla sig för sig själva och inte lära sig svenska språket och umgås med svenskarna, säger Samme Bogad och skakar på huvudet.
- Nu senast erbjöd sig den Saudiarabiska staten att finansiera ett moskébygge i Göteborg. Det är första gången som en stat erbjuder något sådant i Sverige. Tidigare har det varit utländska föreningar. Det syftar naturligtvis till att öka det wahhabitiska inflytandet.

Eftersom Sverige är ett starkt sekulariserat land är det många beslutsfattare och myndighetspersoner som inte har erfarenhet av religionens kraft, vilka känslomässiga hinder som måste besegras för att orka, våga bryta sig loss från religiöst motiverade traditioner. Men den som trotsar och går sin egen väg tvingas leva med känslan av att inte bara svika familjen, släkten, klanen, utan riskerar också att Gud, vänder sitt ansikte från en. Som yttersta straff hotar helvetet.
- Det finns moderna, bra imamer, men många vet ingenting om samhället. De talar bara om livet efter detta. Det här livet är bara en parentes. Och självklart blir det problem för många som ser imamerna som auktoriteter. Jag hade önskat att imamerna i stället var en länk mellan samhället och muslimerna.
Samme Bogad nämner imamen i den stora
stockholmsmoskén, en man med stor auktoritet, som stundtals har en egen kolumn i Expressen.
- Han talar om för folk hur de ska leva och tänka och han kan visserligen tala om vikten av integration, men när han själv knappt kan ett ord svenska, klingar det falskt.

Ett av de största problemen för invandrares möjlighet till integration, som Samme Bogad ser det, är socialbidragssytemet.
- Det är en fälla som passiviserar människor. Man kommer från länder där man fått klara sig bäst man kan, till ett land där man får pengar - utan motprestation. Sysslolösheten är förödande och för att fylla tiden med något ägnar sig många åt religionen som är konserverande. Och de radikala krafterna är väldigt duktiga på att fånga upp människor och få dem in i sina hägn.

Allt blir en ond cirkel, och när den svenska regeringen inte tydligt markerar vilka värderingar som gäller utan står alltför passiv inför hederskulturer, stagnerar hela integrationsprocessen.
- Det svenska samhället är alltför tolerant. Bara det att man accepterar att vissa föräldrar dumpar sina barn ja, det visar på en uppgivenhet. Och hos socialtjänsten är kunskapen om invandrargrupperna för dålig. Samtidigt är den enskilda socialtjänstsekreteraren ganska hjälplös så länge man inte har tydliga mandat uppifrån att agera mot till exempel hederskulturer där föräldrar förbjuder sina barn att välja sina egna liv.
Om vi, alla, inte kommer till rätta med de här problemen, är Samme Bogad rädd att konflikterna i samhället blir än värre i framtiden.
- Många unga vilsna killar dras till den wahhabitiska formen av islam som alltså inte tillåter några andra uppfattningar än sin egen. Fanatismen blir en utväg för dem som inte har någon plats i samhället.