Michel Papa Ndong, Souleymane Diouf och Ouare flyttade från Senegal för mellan sju och tjugo år sedan, efter att ha gift sig med en partner från Sverige. Sina familjer i Senegal pratar de med i telefon flera gånger per vecka och varje eller vartannat år reser de dit.
Dessutom skickar de hem ungefär 2 000 kronor vardera per månad, motsvarande två månadslöner i Senegal. Transaktionen innebär en viss uppoffring i det dagliga livet i Sverige. Vid sjukdom, dödsfall eller särskilda behov kan de bistå med extra hjälp. Fysiskt befinner de sig alla tre i Sverige, men mentalt uppehåller de sig på olika nivåer av resande mellan sitt nya och gamla hemland.
Det är drömmen om försörjning och investering som driver de flesta att ge sig i kast med visumansökningar. Merparten av dem som lyckas lämna Senegal för västvärlden gör det med tanken att under en period arbeta ihop en förmögenhet för att sedan kunna återvända och investera i framförallt byggnader men även affärsprojekt.
Souleymane Diouf säger att han visserligen i första hand ser till att ha tillräckligt mycket pengar för att klara av vardagen i Sverige, men samtidigt placerar han allt kapital han kan avvara i hemlandet.
- Jag tänker ofta att om jag hade en miljon svenska kronor då skulle man känna till mitt namn där borta. Mina pengar går direkt till projekt i Senegal, det är ingenting jag döljer.
Souleymane Diouf berättar att många afrikaner bosatta i Europa uppoffrar sig hela livet för hemlandet. Genom att bo 15-20 personer i samma lägenhet och ha flera arbeten kan de skicka hem uppemot 20 000 kronor per månad.
- De kommer hit utan behov av att bli något här. De utbildar sig inte, det har de inte tid för. Många skaffar inte fru eller familj, det kostar för mycket. De kommer bara för att tjäna pengar så att de kan investera i sina hemländer. Efter tre år kan en enda person bygga en gigantisk fastighet.
- Det är den synliga sidan av de senegalesiska emigranterna. När de reser tillbaka blir de mottagna som kungar, men det är ingen som vet hur de har det här, säger han.
Mentaliteten att ge sig av för att lyckas är så inbyggd i det senegalesiska samhället att de flesta familjer enligt Souleymane Diouf har i åtanke att åtminstone något barn ska ge sig iväg.
- Den allmänna uppfattningen är att om man inte har någon familjemedlem i Europa så har man ingenting. Jag tror det är naturligt i ett land som Senegal där det bara är människor utomlands som förverkligar något.
Ouare håller med:
- När man bor där nere och en sjuksköterska tjänar 600 kronor i månaden samtidigt som en säck ris kostar 200, då kan man inte försörja en familj. Om man tänker så är det alltid bra att kunna uppfostra sina barn så att de kan åka till Europa.
På samma sätt som vi här i västvärlden i allmänhet förknippar Afrika med krig, hungersvält och aids, har många i Senegal en föreställning om ett Europa dränkt i pengar, där man kan plocka sedlar från träden och mobiltelefoner på gatorna. Men det är inte längre bara medierna och rika turister som målar upp ett sådant bländverk utan framför allt senegaleser bosatta i utlandet som kommer hem med stora rikedomar.
- Den ekonomiska aspekten dominerar över allt annat. En äldre bror kan ha vilka universitetsexamen som helst, men det är den som tjänar pengar i Europa som bestämmer.
- Man betraktas inte i första hand som äldre eller yngre, man eller kvinna, inte heller svensk-senegales eller fransk-senegales utan framförallt som senegales utomlands. Det ligger en aura kring det. När man återvänder nekas man ingenting.
Men Ouare berättar att det också kan vara betungande att leva och återvända i skuggan av utvandrade landskamrater som skickar enorma summor pengar varje månad. Rykten går, myten om det paradisiska Europa får näring och förväntningarna skruvas upp.
- Folk säger att min dotter har bott i Spanien i ett år och hon har byggt en jättevilla. Vad har du gjort i Europa så länge?
Livet väger hela tiden mellan hur
mycket man ska satsa på sig själv i Sverige och de andra i Senegal. En av Ouares senegalesiska vänner brukar ha synpunkter på hennes nyrenoverade lägenhet. Han kan inte förstå hur hon kan lägga så mycket pengar på sig själv när de båda vet hur människor har det i Senegal. Men Ouare menar att det är hennes barn som sätter gränsen för hur mycket hon kan skicka hem.
- Jag kan åsidosätta mina egna behov för att hjälpa min mamma, min syster, min moster eller vem som nu behöver. Däremot kan jag inte göra avkall på mina barns behov, till exempel genom att säga att vi ska bo jättetrångt för att de där borta ska ha det bra, eller påstå att vi inte har råd att äta ordentligt för att det finns släktingar som saknar något.
Souleymane Diouf håller med om att man visst har en skyldighet att hjälpa, men att det är viktigt att se till att förväntningarna inte får livet att välta över.
- Det gäller att kunna hantera det och inte göra reklam för sig själv. Jag kan inte ge något som jag inte har. Om jag börjar ifrågasätta
saker på det sätt som människor gör i Afrika och tänka att jag borde tjäna så och så mycket och skicka så och så mycket, då kommer jag att hamna i droghandel och det kommer bara att straffa mig själv.
- Det är ett typ av bidragssystem. Här betalar man mera skatt för att försöka hjälpa de andra, vi måste också jobba extra för att kunna bistå våra familjer, säger Ouare som tillsammans med sin syster i Sverige bland annat betalar skolgången för samtliga syskon och syskonbarn.
En sådan samhällsordning gällde även när hon bodde i Senegal. Eftersom det knappt alls finns några pensioner, barnbidrag, studiebidrag eller sjukförsäkringar så går en del av lönen för dem som arbetar automatiskt till familj och släktingar. Men den moraliska skyldigheten att bidra ekonomiskt stiger i takt med breddgraderna.
- Jag brukar säga att det inte är den senegalesiska staten utan de senegalesiska emigranterna som håller landet på fötter, säger Michel Papa Ndong.
Samtidigt menar han att det är viktigt att inte glömma att det också är en finansiell möjlighet att leva i Europa.
- Visst är det en personlig chans för mig att vara här. För mamma däremot innebär det att hon har förlorat ett barn eftersom jag rent fysiskt inte längre är där. Det minsta jag kan göra är att skicka pengar så att hon fortfarande känner att jag bryr mig om henne.
- Jag tror inte många svenskar kan förstå känslan den första månaden när jag hade skickat hem pengar och man ringde för att säga att de hade kommit fram. Det var en sådan lättnad!
Den familjära gruppen är för Michel Papa Ndong den viktigaste tillhörigheten, av större betydelse än allt prat om nationaliteter. Att leva separerad från familjen kräver enligt honom en investering från den som emigrerat.
- Antingen är du del i den familjära gruppen eller så är du det inte. Om man inte ringer, skickar pengar eller på annat sätt närmar sig dem då blir man marginaliserad. De bryr sig inte om en längre. Man kan resa hem men de lyssnar mer på ens bror som är 12 år än på en själv.
Michel Papa Ndong menar att det viktigaste för honom när han återvänder är att bli accepterad som han var innan han lämnade Senegal. Men det är svårt, han hör till ett annat land, ett annat liv och framförallt en annan social nivå. Från senegalesiskt håll är han en av de utomlandsbosatta, förväntat stormrik. I Sverige placeras så kallade invandrare längst ner på den samhälleliga stegen. Det transnationella livet innebär en ständig rörelse mellan två sociala klasser.
Michel Papa Ndong tror att många svenskar inte känner till det dubbelliv det innebär att ständigt leva i nära samspel med sin familj i Senegal och dessutom försöka passa in i det svenska samhället.
- Idealet för svenskarna vore naturligtvis att vi som kommer utifrån snabbt blir riktiga svensson. Jag förstår dem, det underlättar naturligtvis det praktiska. Men man måste också acceptera att för oss fungerar det inte så.
- En av de vanligaste anledningarna till att äktenskap mellan afrikaner och svenskar spricker är att det är svårt för den svenska partnern
att gå med på att våra liv är på två håll.
- För henne är familjen hon och jag. Om jag säger att jag har förväntningar hemifrån och att jag måste skicka pengar till min pappa i Senegal varje månad så tycker hon att det är bullshit, förtydligar Michel Papa Ndong.
Fotnot: Ouare vill inte ha sitt fullständiga namn i tidningen.
