Radikaliserings- vågor tycks leva sitt eget liv, ha sin egen logik. Många gånger smittar de, men inte alltid.

Kjell Östberg, professor i historia.

När Säkerhetspolisen tillsammans med Brottsförebyggande rådet, Brå, för två år sedan lade fram rapporten Våldsam politisk extremism innehöll den bland annat en kartläggning av hur extremistmiljöerna är strukturerade. Kända nätverk på den yttersta vänsterkanten, som Antifascistisk aktion, Afa, lyftes fram.

Nu verkar Afa ha gått i graven. Likaså har Osynliga partiet försvunnit och aktionsnamn som Reclaim the City och Global intifada används inte mer. Luften gick ur den autonoma vänstern redan efter Göteborgskravallerna 2001, säger flera av dem SvD talat med.

På tidskriften Expo, som kontinuerligt bevakar de högerextremas verksamhet, har man noterat att extremvänsterns aktivitetsgrad sjunkit drastiskt.

– Gatukriget mellan vänstern och högern, som stod för en stor del av det extremistiska politiska våldet i Sverige, verkar att ha upphört. Det är som om det rådde en outtalad vapenvila, säger Expos chefredaktör Daniel Poohl.

Redaktören Anders Dalsbro bekräftar den bilden.

– De högerextrema grupperna får jobba ganska ostörda. När de är ute och gör någon aktivitet är det sällan som de möter på något motstånd.

Hur kan det komma sig?

– De som förut var aktiva har väl blivit gamla, bildat familj och tröttnat, samtidigt som nya inte har strömmat till.

Men även extremhögern, eller vit makt-miljön som den också benämns, har blivit allt mindre synlig. Expos egen mätning visar att antalet ”aktiviteter”, där lejonparten består av att sätta upp klistermärken och dela ut flygblad, minskade med 25 procent mellan 2008 och 2009, från 1 947 aktiviteter till 1  507. Den nedåtgående trenden fortsatte under 2010, då antalet aktiva grupper sjönk från 40 till 29.

Det är också allt färre som deltar i manifestationer som Salemmarschen eller vid evenemang på Nationaldagen eller den 30 november.

Även Brås statistik över så kallade vit makt-ideologiskt motiverade hatbrott visar på en minskning de senaste åren. Särskilt markant är nedgången i antalet anmälningar av våldsbrott och olaga hot och ofredande.

Anders Dalsbro tror att reduceringen av extremhögerns utåtriktade aktivitet och synlighet har att göra med interna stridigheter och omstruktureringar snarare än att antalet aktiva och engagerade skulle ha sjunkit.

Han berättar att den grupp som förut stod för det största antalet vit makt-ideologiskt motiverade hatbrotten knutna till en organisation, Nationalsocialistisk Front, har bytt strategi. Den var tidigare en öppet nazistisk organisation, men 2008 ombildades den till Folkfronten och plockade bort de nationalsocialistiska inslagen.

En kosmetisk förändring, menar Anders Dalsbro. Ledningen är densamma och den politiskt högerextrema profilen kvarstår. 2009 bytte samma gäng namn till Svenskarnas parti och Anders Höglund blev partiledare. De ställde upp i valet 2010 och vann ett mandat i kommunen Grästorp, och försökte få fler vid nyvalet 2011 i Västra Götaland.

Nationalsocialistisk front har alltså gått samma väg som Nationaldemokraterna och Sverige­demokraterna. Från att ha bedrivit rent utomparlamentarisk verksamhet gör även de ett försök att få en politisk plattform inom demokratins ramar. En sådan omvandling sker inte utan motstånd, säger Anders Dalsbro.

– Många inom det nazistiska ledet måste ha blivit chockade när ledningen gick ut med att man skulle sudda ut den nationalsocialistiska profilen. Det måste ha inneburit att en stor del lämnade den sammanslutningen och sökt sig till någon mer radikala grupp.

Frågan är vart de i så fall tog vägen. Kvar på den yttersta högerkanten är militanta nynazistiska Svenska motståndsrörelsen, med Klas Lund – tidigare dömd för dråp, rån och misshandel – i spetsen. Men inget tyder på att de skulle ha blivit fler.

Journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius, som sedan slutet av 1980-talet har studerat politiskt extremistiska rörelser, tror att extremismen inte längre utövar samma lockelse på unga människor.

Anna-Lena Lodenius, journalisterna på Expo samt verksamhetschefen på Fryshusets Exit, Robert Örell, ger en samfällig syn på utvecklingen under 2000-talet inom extremhögern: Den har blivit mer organiserad och polerad. De råbarkade och löst sammanknutna gängen, såsom de nazistanstrukna skinnskallarna, är borta.

Detta beror inte enbart beror på ändrade strategier, anser Anna-Lena Lodenius, utan också på att de extrema har svårt att locka till sig nya aktiva rekryter. Förut var det nytillkomna anhängarna som utgjorde fotfolket. De stod längst ned i hierarkin och fick göra grovjobbet. Nu finns det helt enkelt allt för få som är beredda att göra det.

Ungdomsforskaren Hedvig Ekerwald, professor i sociologi vid Uppsala universitet, är inte förvånad över dessa förändringar.

– Det vi kallar extremism är ju i hög grad ett ungdomsfenomen, vilket innebär en enorm flyktighet. Enligt en undersökning kan 60 till 70 procent av medlemmarna i en extrem ungdomsrörelse bytas ut under en tvåårsperiod.

Engagemanget varar bara en kort tid, i snitt två år för de vänsterradikala och något längre för de högerradikala, enligt Säpos och Brås rapport Våldsam politisk extremism. Även flertalet av dem som Säpo kallar ”våldsbejakande extremistiska islamister” är unga, fast medelåldern bland dem är något högre, bland annat beroende på att flera är aktiva högre upp i åren.

Med tanke på att extremistiska grupper nästan uteslutande är mycket löst organiserade, att de bråkar mycket internt och skapar nya grupperingar, är det kanske mer förvånande att extrema företeelser överhuvud överlever alla generationsväxlingar än att antalet aktiva går upp och ned. Vad är det som egentligen överlever?

”Idéer”, svarar flera forskare jag talat med. Att det svaret är problematiskt blir tydligt när jag ber dem precisera vad extremvänstern, extremhögern eller islamistisk extremism står för. Dels visar det sig att dessa begrepp innefattar mängder av idéer och att vad som betraktas som extremt förändras med tiden, dels är det något olika idéer som får fotfäste i olika tider.

Hedvig Ekerwald påpekar att det inte är samma slags vänster som frodades på 1970-talet som den som blommade på 1990-talet.

– När Berlinmuren föll 1989 och arkiven öppnades blev det omöjligt för unga människor i västvärlden att bli radikala genom att bli kommunister. Den autonoma, fristående, vänstern som växte fram tyckte kommunismen var något dåligt och identifierade sig istället som anarkister. De ville skaka om samhället, men hade inga utopiska ideal, de ville inte organisera sig eller ha några ledare. I stället samlade sig några aktivister kring enstaka frågor.

En sådan var att ockupera hus. Det gjordes under inspiration av den militanta danska BZ-rörelsen, som blev stilbildande för svenska autonoma aktivister.

En annan fråga, som snabbt blev en huvudfråga, var att bemöta vågen av högerextrema, som brände flyktingförläggningar och på andra sätt uttryckte främlingsfientlighet, rasism och föreställningar om den vita rasens överlägsenhet.

Även om den högerextrema vågen har kopplingar till äldre svenska nationalsocialistiska rörelser, har den också inspirerats av den engelska skinheadsrörelsen och den amerikanska white power-rörelsen.

I den här bemärkelsen är extremistmiljöerna alltså som vilken ungdomssubkultur som helst. De samlar ett begränsat antal ungdomar, inte bara kring en ideologi, utan sammanhållningen bygger lika mycket på ålder, vänskap, musik och klädstil. Spridningen av subkulturerna sker både via privata nätverk och genom de nätverk som massmedierna utgör.

Frågan om vad det är som gör att en viss extremistisk subkultur får fäste vid en viss tidpunkt är mycket komplex. Teorierna är motstridiga, men en sak har de gemensamt: Det måste ha uppstått någon form av polarisering i samhället. Fast den klassiska idén om att polariseringen skulle kretsa kring ekonomiska klyftor och radikala grupper skulle få näring i tider av arbetslöshet verkar inte längre stämma på västerländska förhållanden. Snarare handlar det om en polarisering vad gäller livsstil, etik och värderingar.

Forskningen om sociala rörelser säger vidare att det måste finnas någon form av positivt bemötande för att något nytt ska börja spira. Samhällsvetaren Tore Björgo har exempelvis visat hur marginaliserade ungdomar på vissa orter har upplevt att de blivit ”lokala hjältar för delar av befolkningen” efter att ha attackerat invandrare och asylsökande. De extrema har kunnat känna att de gör något som ”andra skulle vilja men inte vågar”.

På samma sätt har både vänsterextrema och islamistiska extremister kunnat legitimera sina handlingar genom att de är frontsoldater i ett krig som har ett folkligt stöd. De har fått sympatier för att de stått upp för något som är ”rätt”, även om flertalet tycker att metoderna är för extrema.

Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola, påpekar att vad som betraktas som extremt är ett relativt begrepp. Exempelvis under 68-vågen radikaliserades stora delar av samhället. Det skedde en förskjutning åt vänster i många europeiska länder.

– Under strejkvågorna i Frankrike höll man direktörer inlåsta i veckor med ett brett stöd från allmänheten. I Sverige skulle detta i dag nog betraktas som extremism.

Något som ytterligare komplicerar det hela är att vi är en del av en global värld. Radikaliseringsvågor, som inte nödvändigtvis behöver ta sig våldsamma uttryck, smittar över gränserna, berättar Kjell Östberg. 68-vågen fick exempelvis en del av sin inspiration från de rörelser som frigjorde sig från de koloniala makterna. På ett liknande sätt hämtar islamistisk extremism sin näring ur en upplevelse av förtryck av och orättvisor mot muslimer på skilda håll i världen.

Men det är svårt att hitta några regler för hur dessa vågor formas, säger Kjell Östberg. Den senaste tiden har exempelvis demonstrationer för olika ämnen samlat stora skaror människor runt om i Europa, och arabvärlden ser en upprorsvår utan like, men det avspeglas inte alls i Sverige.

– Radikaliseringsvågor tycks leva sitt eget liv, ha sin egen logik. Många gånger smittar de, men inte alltid. Nackdelen är att de inte går att förutse, fördelen är att man inte kan starta dem med några enkla medel.