Visst kan man skaffa sig statusprylar: Mercedesbilar, lantställen, bonusavtal. Eller förse barnen med Canada Goose-jacka och Louis Vuitton-väska. Men om attributen bara är till för att säkra en grupptillhörighet - vad händer då när man ska leva upp till vad prylarna är tänkta att stå för?
- Att skaffa sig en dyr jacka är inte detsamma som att fylla ut rollen som gåsjackan signalerar I stället kan det bli väldigt tydligt att man aldrig kan köpa sig ett liv på djupet. Bara på ytan.
Vi ska prata status, Iréne Grönwall och jag - i betydelsen ställning på samhällsstegen. Kunskap ger knappast någon status längre, enas vi om, däremot kändisskap och pengar. Samt prylar, noterar hon från sin roll som kursledare i ämnet Levnadslära på Rudbecksgymnasiet i Sollentuna. Därför har hon tagit upp prylarnas symbolvärde till diskussion bland sina elever: Hur mycket bidrar dessa till att ge statusroller mellan olika grupper?
Att status blir till roller i vuxenvärlden är helt klart, menar hon, och av precis samma skäl som
för ungdomarna. Vi är livrädda för att inte tillhöra någon grupp. Att detta i sin tur handlar om att slippa mänsklighetens värsta skam - nämligen att inte vara värd att älskas - ska Iréne Grönwall få återkomma till. Först:
- Vi vuxna skaffar oss mobiler, datorer och fulla agendor för att markera att vi tillhör den mest eftertraktade gruppen i samhället. Men medan vi jobbar ihjäl oss gör ungdomarna likadant och tror de måste vara framgångsrika redan som 15-åringar

Varför är det så viktigt?
- Förmodligen för att det ger status att vara framgångsrik.

Och att få status är viktigt. Eller?
Iréne Grönwall är teaterlärare och snart färdig processkonsult inom Gestaltakademien. När hon utbildar blivande skådespelare gör hon ibland improvisationsövningar som bygger på de klassiska stereotyperna ”högstatus-person” respektive ”lågstatus-person”. Generellt ska den som spelar en högstatusroll vara öppen i sitt kroppsspråk, aldrig korsa benen - och kanske titta och tala nedlåtande. Den som spelar en lågstatusroll
ska istället prata fort, staka sig något och lägga armarna i kors, som om kroppen vill gömma sig. Här handlar det om att försätta sig i underläge.
När eleverna väljer roller i övningarna brukar det sällan bli några mellanting - de spelar omväxlande antingen hög- eller lågstatus. Men vissa känner en nästan fysisk omöjlighet att spela den ena eller den andra
- För mig är det mest naturligt med högstatusroller - av en anledning jag helst inte vill ta reda på säger Cecilia Lindgren som haft Iréne Grönwall som lärare i scenframställning på Folkuniversitetet.
- Samtidigt är jag mest intresserad av lågstatusrollerna.
Det innebär att ge andra hög status. Man passar upp på dem, rättar sig efter dem och blir väldigt uppmärksam på omgivningen, förklarar Cecilia Lindgren. Lågstatuspersoner flackar med blicken och tittar ofta ned. Med kroppens osäkerhet får de ingen riktig tyngd i sitt sätt att föra sig; det illustrerar Cecilia genom att vanka av och an, och stryka längs väggen.

Hur känns det i den rollen?
- Jag lämnar fokus på mig själv och försöker verkligen ge andra all uppmärksamhet. Jag finns till för dem. När man agerar osäkert, känner man sig också väldigt osäker: Jag vet knappast vad jag tycker Jo, förresten Nej vänta, jag tycker som du

Finns det några fördelar?
- Javisst. Man ser andra när man inte bara har sitt fokus på sig själv. I lågstatusrollen blir man bra på att lyssna och vänta in andra.
Högstatuspersonerna å sin sida har en säkerhet i rörelsemönstret, en tyngd i hur de för sig. De håller huvudet stilla när de talar och gör lugna och tydliga gester. Med fast blick och fötterna stadigt på jorden befäster de sin position. Personer som har hög status i gruppen behöver ofta inte säga mycket för att påverka, eftersom andra redan riktar sin uppmärksamhet mot dem. Ibland räcker det med en nick.

Hur känns det i den rollen?
- Det är alltid intressant att se hur långt man kan gå i att påverka folk. Men man kan också vara trygg i sig själv och positivt dela med sig. En harmonisk person som tål när det gungar - klart man vill vara det!
En del blir dock dubbelbottnade. De verkar ha hög status men är i själva verket lågstatuspersoner. Omvänt finns personer med attribut som en lågstatusperson men som i själva verket har en hög status i gruppen.

Hur märks det?
- De kan ha osäker kroppshållning och flackande blick, men ändå få mycket uppmärksamhet från gruppen runt omkring. Med bara en eller två kommentarar kan de styra en hel händelseutveckling. Fastän de uppträder som en lågstatusperson har de makt att påverka andra.
När någon försöker vara en högstatusperson och peka med hela handen kan det hända att de ändå inte blir tagna på allvar. Osäkerheten som finns i grunden märks alldeles för mycket.

Hur reagerar man på det?
- Jag blir själv osäker, för jag förstår inte vem personen är, säger Cecilia Lindgren. Helst vill man ju facka in folk så de blir förutsägbara Samtidigt blir jag intresserad och nyfiken.
Iréne Grönwall menar att skillnaden är tydlig:
- En äkta högstatusperson vet sitt eget värde och är
bara sig själv - trevlig och öppen. De flesta falska måste hela tiden bevisa för världen att de är högstatus. En äkta lågstatusperson tycker inte den är värd något. Och så finns det sådana som vill leka lågstatus och påstå att de också hade det svårt när de växte upp. Men det märks lång väg att de har kvar sitt högstatusbeteende.
Under en annan övning ska eleverna byta roller med varandra, från hög- till lågstatus eller vice versa. Vissa kan absolut inte gå in i den sortens spel. De fastnar i den ena polariteten, som Iréne Grönwall kallar det: De kan antingen inte förlora sin status eller - för sina liv - höja sig över andra - Jag kan se direkt hur svårt de har. Som om det vore fysiskt omöjligt att byta roll.

Varför, tror du?
- För att det är alltför skamligt att vara fattig och ha lågstatus. Eller alltför fult att domdera, vara chef och ge order. Ibland är det bara Jantelagen som hindrar oss från att ta plats och ta för oss.
Innerst inne handlar hög respektive låg status om stolthet respektive skam, menar Iréne Grönwall. De är varandras polariteter, som gestaltterapeuter skulle uttrycka det.
- När vi känner skam tror jag det fattas något av stolthet Om man ersätter sin självkänsla med prylar, riskerar man att få skamkänslor så fort man inte kan fylla ut rollen som den dyra saken förknippas med.
Det sunda och friska, påpekar hon, är i stället att med lätthet kunna röra sig mellan hög och låg status. Det är bara vanlig social kompetens, som handlar om att inte fastna mellan dessa polariteter - utan kunna skifta status utifrån vad som är bäst i sammanhanget.

Exempel?
- Att vara kvar i låg status om man vet att man inte kan fylla ut västen i en högre status som erbjuds. Att som chef kunna gå ned på verkstadsgolvet och veta att man inte ska brösta sig. Det handlar om att kunna förlora status en stund utan att förlora sig själv.
Många fastnar i sin roll, skådespelare så väl som präster och läkare. Och visst kan man göra det ett tag, men inte i en hel livstid. Det är mänskligt slöseri - och faktiskt osunt, tycker Iréne Grönwall.
- Det är klart att det också finns en positiv sida av statusjakten, annars skulle ingen bli företagsledare, läkare eller kändis. Det som är viktigt är att sedan kunna ta sig ur den stereotypa rollen.

Är statusjakt den starkaste drivkraften bakom att man vill klättra uppåt?
- Nja, jag tror många hoppas på att därigenom bli sedda och älskade. Egentligen tror jag all statusjakt beror på samma sak. Att man tror att man är tvungen att prestera för att förtjäna kärlek.

Fotnot: Improvisationsövningarna är hämtade ur boken Impro av Keith Johnston.