Säg mig vad du heter och jag ska säga dig vem du är... Våra namn är inte bara kombinationer av bokstäver och ljud. Namn rymmer också föreställningar om bärarens person.

Medan Kennet stämplas som raggare från arbetarklassen, antas studenten Louise plugga på juristlinjen. Sabina förmodas jobba som damfrisör, medan lilla Tovas föräldrar antas vara engagerade miljöpartister – i alla fall enligt deltagarna i en diskussion på webbplatsen Namnsnack.

– Alla människor har ett namn. Man har inte hittat ett enda samhälle i världen, där medlemmarna inte har namn. Vad vi heter och varför vi heter så är däremot kulturbundet och spelar stor roll för hur vi kategoriserar varandra socialt och kulturellt, säger Charlotte Hagström, etnolog vid Lunds universitet.

För några år sedan skrev hon boken Man är vad man heter – Namn och Identitet. Inför den hade hon bland annat intervjuat människor om deras syn på namn och följt namndiskussioner på nätet och i pressen.

– Namn är inte neutrala. Ett namn betyder något för den som ger det, för den som bär det och för den som hör eller ser det, säger Charlotte Hagström.

Många namnforskare menar att namn fungerar lite som varumärken. Vare sig vi vill eller inte, ger våra namn associationer och ut­ifrån dessa skapar sig andra människor ett första intryck av oss.

– Vissa av associationerna kring namn hänger ihop med våra personliga erfarenheter. Har man haft en elak lärare som hette Lennart, kommer det namnet troligtvis alltid att ha en negativ klang, säger Charlotte Hagström.

Men vad vi förknippar med olika namn styrs också av kulturellt delade erfarenheter. De flesta skulle nog gissa att lilla Viljas föräldrar snarare är frilansande konstnärer på Södermalm än invandrare från Mellanöstern. På samma sätt antar nog många att en person som heter Elsa är runt fem år – eller 90.

– Men man behöver inte förflytta sig särskilt långt för att helt andra föreställningar kring namn ska gälla. I början av 2000-talet fick många danska barn namnet Magnus, så där förknippas det med småbarn. Men kommer man över sundet till Malmö, tror de flesta i stället att det är barnets pappa eller morfar man refererar till, säger Charlotte Hagström.

Namn kan också fungera som klassmarkörer. Vanligaste exemplet på det är ”y-namn” som Ronny, Conny, Jerry... De var vanliga under 50- och 60-talen och förknippas med arbetarklassen.

Även i diskussioner på nätet kommer klassaspekten ofta upp. Då är det vanligtvis namn som Kevin, Robin, Liam, Jasmine och Britney som stämplas som underklass eller ”white trash”.

– Många tycker att man gör sitt barn en otjänst genom att ge dem ett sådant namn. ”Kan du tänka dig en advokat som heter Liam?” frågar de retoriskt. Av någon anledning är det nästan alltid advokat, som används som kontrast mot ett ”trashigt” namn, säger Charlotte Hagström, som själv ofta får höra att hon har ett ”överklass-wanna-be-namn” – medan yngsta sonens mellannamn – Zeke – ses som just lite ”trashigt”.

Och även om det finns – eller i alla fall kommer att finnas –  advokater som heter Liam, kan man faktiskt se en viss koppling mellan namn och socialgrupp. När SCB i början av 2000-talet gjorde en sammanställning över de vanligaste namnen på barn till låg- respektive höginkomsttagare, fanns det skillnader, särskilt bland pojkar. Populärast bland höginkomsttagare var Erik, Carl och Gustav – medan listan bland låginkomsttagare toppades av Kevin, Mohammed och Alexander (som dock även kom på tionde plats på höginkomsttagarnas lista).

– De som är mest ängsliga och bryr sig mest om hur ett namn uppfattas är ofta personer ur medelklassen, säger Charlotte Hagström.

Många sociologer förklarar detta med att överklassen redan har uppnått en statusfylld position och därför kan strunta ganska mycket i vad andra tycker. Och eftersom underklassens chanser att röra sig uppåt i samhällspyramiden ofta är små, har inte heller de särskilt mycket att förlora på ett namn som uppfattas som opassande.

– Medelklassen däremot, strävar både efter att närma sig dem som socialt sett står över dem – samtidigt som de vill distansera sig från dem som står under. De är därför måna om att inte ta ett namn som förknippas med arbetarklassen – eller som sticker ut för mycket inom överklassen, förklarar Charlotte Hagström.

Namn kan alltså väcka associationer kring allt från klassbakgrund till politisk åskådning. Men samtidigt handlar det ju bara om fördomar och undantagen är förstås många. Så har namnet egentligen någon praktisk betydelse för hur våra personligheter och liv utvecklas? Ja, många namnforskare menar att vissa namn rent statistiskt kan ge dess bärare en liten fördel – eller nackdel – under livets gång:

– I USA fick ett antal lärare i uppdrag att betygsätta okända elevers uppsatser. Innehållet var likvärdigt, men uppsatserna hade försetts med olika namn. De uppsatser som var märkta med åtråvärda namn fick då högre betyg än dem med mindre populära, visade en studie.

– I Florida undersökte en amerikansk ekonomiprofessor studieresultaten för 55  000 elever. Barn med förnamn som hade låg status fick i genomsnitt 3 – 5 procent lägre betygspoäng jämfört med dem som presterade likvärdigt, men hade mer traditionella namn.

– En annan studie visade att sannolikheten för att amerikanska flickor ska studera fysik och matte på högre nivå är mindre om deras namn uppfattas som väldigt feminina, till exempel Isabelle eller Elizabeth.

– En svensk undersökning har visat att invandrare, från exempelvis Afrika eller Mellanöstern, som i mitten av 1990-talet bytte till mer svenskklingande namn, ökade sin årsinkomst med i genomsnitt mellan 10  000 och 15 000 kronor.

Så vad beror det här på? Delvis handlar det om att de föreställningar som finns kring vissa namn, färgar omgivningens första intryck av personen och påverkar det bemötande som han eller hon får.

I en svensk studie från 2006 fick drygt 300 högstadielärare bedöma namn på fiktiva elever utifrån kriterierna: framgångsrik, populär bland kamrater, social förmåga, maskulin/feminin och socioekonomisk status. Det visade sig att namn som Carl, Ebba, Sara och Fredrik genomgående gav positiva associationer hos lärarna, medan namn som Kevin och Mohammed ledde till mer negativa omdömen.

Som en konsekvens kan man ju tänka sig att när en lärare inför terminsstarten får se namnet Kevin på klasslistan, förbereder han eller hon sig mentalt på att det kan bli problem. Redan första dagen bemöts Kevin därför lite annorlunda än de andra eleverna.

Risken är också att de här stereotyperna kring vissa namn blir till självuppfyllande profetior. Om omgivningen alltid har förväntat sig att Isabelle ska bry sig mer om sina naglar än algebra, kommer hon kanske inte att anstränga sig lika mycket för att lyckas på matteproven. Hon blir därför aldrig särskilt bra på matte.

Den som tidigt – bland annat genom namnet – fått stämpeln ”väldigt feminin” och införlivat detta i sin självbild, har inte heller så många förebilder på matematikområdet. Det är ju inte för inte som en av de fraser som den talande barbiedockan Teen talk Barbie uttalade var just: ”Matte är svårt!”

Källor:

Studien om lärarnas uppfattning om namn kommer från examensuppsatsen Kevins konnotationer – skillnader i högstadielärares associationer till tio olika namn, Örebro universitet, 2007.

Studien om invandrares namnbyten heter Måste alla heta som Svensson? och är skriven av professor Mahmood Arai och docent Peter Skogman Thoursie, Stockholms universitet, 2006.