För varje kristet liv som gick till spillo skulle ett muslimskt liv avslutas, tyckte jag. Och särskilt avskydde jag den unge muslimske ledaren och hatpredikanten Muhammed Ashafa.

James Wuye, pastor.

På en blixtvisit i Sverige föreläser imamen Muhammed Ashafa och pastorn James Wuye på Rinkebyskolan i Stockholm inför en grupp niondeklassare. Temat är vänskaplig samlevnad. Många elever samlas efteråt kring Muhammed Ashafa, Imamen. En tjej vill veta mer om jihad.

– Alla här snackar om jihad. Att jihad kan vara rätt och så. Men vad är det egentligen som gäller? Ingen verkar veta.

Ashafa tar ett djupt andetag och fokuserar blicken på utfrågaren. Efter att ha tagit reda på hennes namn, Fatima, talar han lugnt och koncentrerat.

– Fatima. Du kunde ha varit min dotter. Du ska veta att jihad betyder framför allt ”inre ansträngning”, att man försöker bli en bättre människa. Våld är bara tillåtet som yttersta självförsvar. Alla som påstår att man har rätt att döda i religionens namn är inte annat än förvirrade.

Orden tycks göra intryck. Så har också Muhammed Ashafa också egen erfarenhet av extremistiskt religiöst våld. Han har utsatt kristna för blodiga attacker och sett vänner och släktingar bli dödade.

För honom är ”hatets teologi” inte bara ord, utan han har direkta upplevelser av dess brutalt smärtsamma konsekvenser. Till en sådan man lystrar man när han talar.

Jag följer med Muhammed Ashafa och James Wuye under de två dagar de befinner sig i Stockholm. I en paus i det digra programmet får jag bland annat veta att Muhammed Ashafa växte upp i en konservativ muslimsk familj i norra Nigeria på 1960-talet. Hans far var en lärd imam och så hade förfäderna varit tretton generationer tillbaka.

Det var en kaotisk tid. Nigeria hade just blivit självständigt, fast landet var sedan länge splittrat i en nordlig fattig del, dominerad av muslimer, och en sydlig oljerik del, dominerad av kristna. Ett hundratal år av brittiskt kolonialt styre hade bäddat för konflikter som består än i dag.

Muslimerna i norr kände sig eftersatta och de religiösa ledarna där upplevde sin position hotad eftersom engelskan höll på att tränga ut både de lokala språken och det religiösa språket arabiska. Dessutom missionerade de kristna.

– Jag fick i mig en djupt liggande misstänksamhet via modersmjölken gentemot allt som hade med västerlandet och kristendom att göra, säger Muhammed Ashafa.

Som ung man följde han familjetraditionen och utbildade sig till imam. Samtidigt anslöt han sig till en militant grupp vars syfte var att driva ut de kristna från norra Nigeria och skapa ett rike enkom för muslimer. Det var den enda lösningen, tyckte han då.

James Wuye å sin sida växte upp i en kristen enklav i samma del av Nigeria som Muhammed Ashafa. När han, som enligt egen utsago gillade puben bättre än kyrkan, såg att de kristna attackerades, bildade han en militant motståndsrörelse. I en av striderna förlorade han sin högra underarm.

– Mitt hat mot muslimerna kände inga gränser. För varje kristet liv som gick till spillo skulle ett muslimskt liv avslutas, tyckte jag. Och särskilt avskydde jag den unge muslimske ledaren och hatpredikanten Muhammed Ashafa.

Fast första gången de träffades öga mot öga var under fredliga former. En nigeriansk journalist, som var vän med båda, förde dem samman. En het sommardag år 1995 fick han dem att skaka hand.

James Wuye och Muhammed Ashafa berättar att det kändes mycket underligt. De gjorde det med stor motvilja, men något hände inom dem då de berörde varandra och såg varandra i ögonen.

Tre veckor senare satt Muhammed Ashafa i en moské och lyssnade till en predikan om förlåtelse. Imamen påminde om att Profeten Mohammed hellre förlät än angrep, borde då inte vi också göra det? Orden fick Ashafa att gråta.

Strax efteråt sökte han upp James Wuye i den väckelsekyrka där James vid den tiden var pastor. Muhammed Ashafa föreslog att de inte bara borde stifta fred, utan att de också borde få andra att leva fredligt sida vid sida.

James Wuye berättar han gick med på Ashafas förslag. Även han var trött på all blodspillan. Sedan dess har de tillsammans arbetat för fred och försoning, inte bara i Nigeria, utan även i andra delar av Afrika, som Kenya och Sudan.

Under besöket i Stockholm föreläser de även på ett möte anordnat av Salaams vänner, som består av Svenska muslimer för fred och rättvisa och Kristna fredsrörelsen.

Muhammed Ashafa ritar upp ”intoleransens stege”, som mer liknar en källartrappa. Den börjar med dålig självkännedom och leder sedan nedåt: Först förnekar man existensen av den Andre, den grupp man ogillar. När det inte längre fungerar drar man sig undan, segregerar sig.

Sedan börjar man demonisera, svartmåla och skylla alla problem på den Andre. Det kan i sin tur leda till diskriminering, förtryck, fysiska attacker och till slut folkmord.

”Toleransens stege” börjar också med självkännedom, fast med en vilja att öka den. Man rannsakar sig själv och sitt liv. Ser med större klarhet vem man är och vad man har för egentliga värderingar.

När man känner sig själv kan man börja se och förstå den Andre. Man vill börja lära sig mer om den Andre, som återigen blir till en människa, så som man själv är. Man kan se vad som är lika, och olika, och till och med glädjas åt olikheterna.

Vid ett annat tillfälle under Sverigebesöket berättar James Wuye för mig att det tog honom lång tid, närmare tre år, innan han kunde börja tycka om Muhammed Ashafa. Han såg mest samarbetet som ett nödvändigt ont.

– Vi reste tillsammans och sov till och med i samma rum. Hatet var kvar i mitt hjärta och jag minns att jag hade fantasier om att kväva honom med kudden då han sov.

Vändpunkten för James kom då en äldre pastor sa till honom att man kan inte hjälpa andra förrän man hjälpt sig själv. Om man inte förlåtit i sitt hjärta så som Jesus förlät, då kan man inte få andra att förlåta.

– Det klack till inom mig. Jag gick hem, grät, bad och nådde snart en försoning.

I dag säger Wuye och Ashafa att de älskar varandra.

– Vi lever i ett slags äktenskap, skojar James Wuye.

Det innebär att de kan ha olika åsikter och att de bråkar ibland, men eftersom de kan se sin egen del i grälet och kan förstå den andre, och eftersom de har ett gemensamt viktigt projekt, kan de alltid komma tillbaka till varand­ra och sluta fred. Gång på gång.

– – –

Två dokumentärer har gjorts om Ashafas och Wuyes fredsarbete. Den första, ”Imamen och pastorn”, har tidigare visats på SVT.