Nederländskan Leontien Zijlaard-Van Moorsel framför tätklungan under söndagens OS-lopp i Athen. (Foto: Charles Platiau/Reuters)
OS i Aten hann knappt starta förrän den första dopningsskandalen var ett faktum. Två grekiska sprinterlöpare råkade påpassligt ut för en lättare olycka, vilket förhindrade dem att infinna sig till dopningskontroll.
Inför OS har den internationella antidopningsbyrån WADA, World Anti-Doping Association, haft hög svansföring. Det är nu det ska vända. I den särskilda idrottsgren som heter dopning är kontrollanterna på väg att hämta in fuskarnas försprång.
Men Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och mångårig idrottsdebattör, menar att gapet snarare växt än krympt.
- Dopningen har försatt hela idrotten i gungning. WADA måste upprätthålla myten om att man är framgångsrik. Den dolda sidan av problemet är alla experter som jobbar på att hitta nya dopningslösningar och alla individer som är beredda att ta riskerna.
Han är övertygad om att alla som sprungit 100 meter under 10,0 sekunder har dopat sig. Den övertygelsen tror han att många fler delar efter de många dopningsfallen i årets amerikanska OS-uttagningar.
- Jesse Owens sprang på 10,2 i mitten av 30-talet, det kanske inte ska gå snabbare. Han är kanske den snabbaste löparen vi haft.
I dag arbetar forskare för att kunna bota sjukdomar på genetisk väg. Idén är att man byter ut den trasiga, sjukdomsalstrande genen mot en hel. Tekniken skulle teoretiskt kunna användas av idrottsmän för att öka tillväxten eller förbättra blodets syreupptagningsförmåga. För dopningskontrollanterna skulle det vara en mardröm.
- Gendopning är praktiskt taget omöjligt att spåra. Det krävs i princip vävnadsprover för att man ska upptäcka det, och det ses som alltför integritetskränkande.
- Man säger att det är så riskabelt att ingen idrottare vågar prova, men är det nånstans folk är villiga att ta risker så är det inom idrotten. Å egna eller andras vägnar.
På längre sikt kommer vi inte att kunna behålla illusionen om den rena idrotten, tror Torbjörn Tännsjö. Hela idrottscirkusen håller på att falla ihop under trycket från dopningsskandaler, steroider och stimulantia.
Kanske får framtidens idrott drag av dagens Formel 1-tävlingar, där olika stall tävlar mot varandra. Bilarna och motorerna fäller avgörandet. Om dopning släpptes fri kanske vi skulle se idrottaren som förare av sin egen kropp i en tävling där läkemedelsbolagen står mot varandra, föreslår han.
- Jag är inte så säker på att folk skulle ta avstånd från det, det är fortfarande resultaten som är det viktiga.
En grundtanke inom dopningskontrollen är att medicin bara ska användas för att bota sjukdomar och skador. Det är en gräns som visat sig synnerligen töjbar i sportens värld, menar Torbjörn Tännsjö.
- Ta cykelsporten till exempel, där cyklisterna ligger och får näringsinfusioner på nätterna för att orka köra på dagarna. Det överskrider alla gränser för medicinsk behandling.
Så kallad bloddopning är ett annat intressant gränsfall. Det är tillåtet att träna på hög höjd, till och med att träna i en konstgjord höghöjdskammare. Den syrefattiga luften gör att kroppen producerar fler
röda blodkroppar för att förbättra syreupptagningsförmågan, vilket ger idrottaren en fördel när det är dags att tävla i vanlig luft.
Samma effekt kan uppnås genom att injicera epoetin, ett hormon som används för behandling av bland annat njursvikt, men det klassas som dopning.
Ett relativt nytt område är att man skräddarsyr kost och medicin efter den enskilda idrottarens genetiska förutsättningar. Utan att den tävlande behöver sätta i sig något som står på WADA:s svarta lista över förbjudna preparat, uppnås den optimala mixen, baserat på medicinsk vetenskap.
- Allt mer av medicinen mobiliseras för att höja prestationerna. I längden kan man inte upprätthålla tanken på att medicin bara skulle användas för att bota sjukdomar.
- Den medicinska utvecklingen gör att man inte kan upprätthålla oskulden, och det vet alla, mellan skål och vägg.
Torbjörn Tännsjö hör till idrottens mer kontroversiella debattörer. Efter ett samtal med honom framstår idrottens själ närmast som svart. Eller snarare brun.
Han ser vår beundran för vinnaren, den starkaste, som ett utslag av samma ideal som genomsyrar fascismen. Visst finns det andra saker vi kan uppskatta inom idrotten, tillstår han: Juán Torrenas vackra löpsteg, en handikappidrottare som presterar trots sitt handikapp, eller det faktum att idrottaren kommer från vårt eget land.
- Men jag kan inte komma ifrån - och det blir tydligt nu under OS - att det som överväger är vår beundran inför den starkaste. Vi har en fascination inför styrka. Jag vill hellre se herrarnas hundrametersfinal än damernas, jag vill se den snabbaste människan i det snabbaste loppet, jag vill se rekord av Ben Jonsson-slag. Det är kärnan av publikens förväntningar.
Folk vill inte förstå att det är en moraliskt problematisk beundran, menar han. Den mest optimistiska tolkningen, enligt Torbjörn Tännsjö, är att idrotten utgör ett reservat där vi kan leva ut inneboende behov av att vara nazister. Ett sätt att handskas med de låga sidorna i vår natur, helt enkelt. Men själv delar Torbjörn Tännsjö inte den optimismen.
- Jag tror inte att det fungerar så, jag tror såna värderingar spiller över till andra områden i livet. Vi borde vara medvetna om detta, för det är osunt, vi bör försöka minska vårt intresse för vinnaren.
Vi behöver helt enkelt en ny syn på idrott. Önskan att tävla är harmlös i sig, samhället skulle inte kunna existera utan att människor tävlade, säger han. Men det är en sak att springa om en annan person, en helt annan sak att utkora den bäste.
- Skillnaden är att jag kan tävla mot en annan för att jag tycker det är kul, men det blir något annat när en tredje person tittar på och hyllar vinnaren.
Nu blir man ju inte professor utan att hävda sig i hård konkurrens, varje professorstillsättning är en tävling där den mest lämpade vinner. Men, påpekar Torbjörn Tännsjö, det finns en grundläggande skillnad mellan idrott och all annan form av konkurrens.
- Jag har blivit anklagad många gånger för dubbelmoral, att jag ifrågasätter elitismen inom idrotten, men accepterar den inom den
akademiska världen. Men inom vetenskap och kultur kan du skilja mellan personen och prestationen, du kan uppskatta musik och konst i sig utan att veta vem som står bakom. Så fort det handlar om idrott kan du inte längre göra den åtskillnaden.
Han illustrerar sin tes med ett exempel: en skytt som är lite osäker på handen tar betablockerare för att bli stadigare. Men det får han inte, det är fusk att kompensera ett naturligt handikapp på det sättet. Men om en darrhänt konsertpianist tar betablockerare för att kunna framför ett stycke av Chopin så har vi inga synpunkter på det. Det förtar inte hans prestation, snarare tvärtom.
- Det man tävlar om, det man egentligen mäter, det är vem som har de bästa genetiska förutsättningarna för en viss prestation, säger han.
Men, invänder vän av ordning, talang kan aldrig slå hård träning och målmedvetenhet. Visserligen, kontrar professorn, men alla elitidrottare tränar hårt, också de som inte vinner. Dessutom är själva förmågan att tåla träning också genetiskt
bestämd. En kropp som tål mera träning kan bli bättre än den som tål mindre.
Tävlingen mellan genetiska förutsättningar ger upphov till en rättviseuppfattning inom elitidrotten som avviker radikalt från vad vi i allmänhet betraktar som rättvist, menar Torbjörn Tännsjö.
- Vanligen menar vi med rättvisa att folk bestraffas eller belönas utifrån vad de gör. Utgångspunkten är att vi bara är ansvariga för det vi kan påverka. Det är ju meningslöst att lägga ansvar på någon för det han inte kan påverka. Men inom idrotten premierar vi det man inte kan styra över själv, nämligen de genetiska förutsättningarna.
