Hotellet Katarina och hennes dotter bodde på under shopping­helgen låg vid Stureplan, nära alla märkesbutiker. Katarina köpte Rock & Republic jeans till dottern, Adidas- och Pumakläder till sonen och presenter.

–Jag vet inte hur mycket jag gjorde av med i Christina Schollins ängelaffär, säkert 5000 kr. På Dansmuseet köpte jag örhängen och på Nordiska museet handvävda dukar. När vi var på Skansens glasbruk köpte jag en vit duva för 1000 kronor som jag inte ens tyckte var fin. Men den var dyr och det som var dyrt ville jag ha.

Katarina kände sig otroligt lycklig och betydelsefull den där helgen. Hon och dottern åt gott på fina restauranger. I alla butiker var säljarna vänliga och trevliga mot henne.

–Inte konstigt att de är trevliga när man handlar för 4000–5000 kronor, men så såg jag det inte då.

När de skulle åka hem rymdes inte alla sakerna i resväskorna utan Katarina fick köpa fyra stora bagar för att få med allt.

Väl hemma smusslade hon för sambon, gömde grejer, sade att hon fått kläder, att det var second hand eller rea. Allt hon köpte var ”halva reapriset”.

Men smusslet inför sambon var värre än så. Katarina hade förfalskat hans namnteckning och skaffat kreditkort i hans namn. Det började med att hon såg rek­lam för Eurocard på nätet och tänkte ”man kan ju bara kolla ansökan” och så fyllde hon i en.

–Sedan damp kortet helt plötsligt ner i brevlådan. Givetvis – jag hade ju ansökt. Då kände jag ångest, detta är inte rätt. Men jag började använda kortet. Man kunde ta ut 15000 kronor och det gjorde jag, det minns jag så väl för jag brände alltihopa på en dag.

Katarina och dottern klippte sig och gjorde slingor, hon betalade av lite på sina skulder och gick ett varv på Åhléns med en manisk känsla av ”måste ha”. Badrumsmattor och påslakan, kläder till barnen och pynt – allt rafsade hon åt sig.

När krediten var upphandlad på Eurocard skaffade hon ett annat kreditkort i sambons namn. Hon tog lån på Ikanobanken och betalade gamla kreditskulder, men det ledde bara till att hon skaffade nya krediter.

Till en början handlade Katarina mycket på postorder. Sedan upptäckte hon Tradera, en auktionsajt där privatpersoner bjuder ut varor, allt från kläder till elektronik. På morgonen följde Katarina barnen till skolan och skyndade sig sedan hem, städade upp och satte sig med Tradera en fyra-fem timmar och lade bud på det mesta, men framför allt fina märken som Dior, Gucci och Chanel. Sedan blev det ofta en stund framför Tradera på kvällen också.

– Det var hysteriskt, herregud jag vet inte hur många solglasögon jag har köpt. Jag köpte mycket märkeskläder. Inte till mig, för jag är alldeles för tjock, men till min dotter. När sambon var hemma hade jag alltid dubbla webbsidor framme så att jag kunde klicka över till ­Aftonbladet eller Expressen om han kom.

Katarina lyckades effektivt förtränga vad hon höll på med tills hennes sambo en dag ringde från jobbet. Han berättade att kvinnan på lönekontoret kommit och berättat att kronofogden skulle göra en utmätning hos honom.

–Jag kommer inte hem i kväll, sade han i telefon.

Katarina blev iskall. Allt var kaos. Det första hon tänkte var vad hon skulle hitta på för ny lögn för att dölja vad hon gjort. Men den lögn som kunde täcka alla inkassokrav fanns inte. Hon fick erkänna sitt köpmissbruk. Sambon hade förstås anat och inte trott på hennes lögner om att alla kläder var second hand eller rea.

–Han hade haft sina misstankar, men tyvärr aldrig sagt något.

Katarina blev förlåten och det blev aldrig någon polisanmälan. Hennes exman, som är pappa till hennes ena barn, gick in med ett lån för att betala skulderna som Katarina skaffat sig i sambons namn. Nu betalar hon av 1200 kronor till exmaken varje månad. Sina egna skulder har hon ingen möjlighet att betala av på. I dag är hon 36 år och har skulder på runt 400000 kronor, exakt hur mycket vet hon inte.

–Det är helt sjukt när man ser det så här framför sig.

Hur kunde det bli så?

–Jag fick en kommentar i går när någon sade ”det är ditt inre barn som ropar efter kärlek” och det är nog så. Som barn bodde jag ensam med min mamma. Jag var alltid tvungen att vara väldigt duktig för att bevisa att jag också kunde saker. Alla andra var alltid mycket bättre, enligt mamma. Har du pengar eller saker så är du bättre, det fick jag itutat i mig. Riktigt bra var man om man gav bort saker.

Hon beskriver sin mamma som väldigt dominant, även sedan ­Katarina blivit vuxen. Mamman såg alltid till att få följa med på resor och utflykter när Katarina levde med sin första man.

Katarina är uppvuxen på landet och när hon började i en skola i stan köpte hon godis till sina klasskamrater för att komma med i gänget.

–Jag var sådan att jag kunde ge bort alltihopa och strunta i mig själv. Det jobbar jag med, man är inte egoist bara för att man tänker på sig själv.

Men köpberoende är något relativt nytt i hennes liv. Det var i samband med att hon inte orkade med jobbet som städare och blev sjukskriven för en utmattningsdepression för fyra år sedan som det började. Plötsligt hade hon hur mycket ledig tid som helst.

Katarina började handla på postorder och upptäckte till sin glädje att hon hade kredit på 10000 kronor. Det var mycket pengar för henne, som sjukskriven får hon bara ut cirka 9000 kronor i månaden efter skatt.

– Jag kände mig lite betydelsefull när jag shoppade. Jag fick tackbrev från Ellos där det stod att jag var en trogen kund. Det får ju alla, men då kände jag mig värdefull.

Katarina kan se hur hon har påverkats av all reklam om snabba lån och kända människor som ­ berättar om sin shopping.

–Inget ont om Charlotte Perelli som människa, jag känner inte henne. Men jag reagerade en gång hon sade ”jag har ena foten i leran och den andra i en Diorsko”, det där har jag hängt upp mig väldigt mycket på. Det kände jag påverkade mig. Jag är också från landet och tänkte att jag ska minsann också shoppa och ha sådana grejer.

Katarina brydde sig inte särkilt mycket om grejerna när hon väl köpt dem, det handlade inte om att imponera på vännerna.

–Det skiter jag fullständigt i. Bara jag får gå där och plocka, gärna bland de dyrare grejorna. Det är känslan ”Ha, jag kan köpa det här fast det är så dyrt!”.

Nu har Katarina inte mycket kvar av alla märkesgrejor hon köpt. En del har hon sålt, mycket har hon gett bort. Idag har hon bara kvar ett par väskor, ett par solglasögon och en klocka från Dyrberg Kern som kostade 2500 kronor. Den har hon på sig varje dag. De andra sakerna hon köpt, för några hundra tusen, skulle hon nog egentligen kunnat vara utan.

Idag har hennes sambo ansvar för ekonomin. De har några tusen kronor i kontanter en låda. I den tar Katarina pengar när hon ska köpa mat och annat. Hittills har hon lyckats låta bli att handla upp alla pengarna.

–Men har jag 200 kronor i plånboken och ska gå till affären och köpa mjölk så är det ytterst svårt för mig att inte handla upp allting. Det är jättejobbigt, jag vill bara rycka åt mig och handla. Julen blir en pärs. Samtidigt är jag så bestämd att jag ska klara det här, jag tänker inte förstöra detta. Jag tänker inte förstöra detta.

Katarina hoppas att en självhjälpsgrupp för köpberoende ska starta i hennes stad.

–Vissa dagar är jättejobbiga. Men det gäller att hitta andra ­saker som ger samma kick. Jag har börjat med stavgång och ­ bakar väldigt mycket, det gäller att hitta lite andra saker som är roliga. Att man ser att det faktiskt finns annat än shopping.

Fotnot: Katarina heter i verkligheten något annat.