Min svärmor kommer från Uppsala till Stockholm en gång i veckan och hämtar våra tre barn på 1, 3 och 5 från dagis. Min mamma kommer från Karlstad varannan vecka och hjälper till med lämning och hämtning.

Det finns många aspekter som gör att de vill göra detta. En viktig del är att de uppfostrat självständiga, ambitiösa döttrar som utbildar sig, jobbar hårt, klarar sig själva ekonomiskt osv (som de själva inte gjorde). Och nu ser mormödrarna att om döttrarna dessutom ska få ihop familjelivet och barnbarnen inte ska behöva vara orimligt länge på dagis, behövs hjälp. Och så känner de kanske någon slags överansvar för att döttrarna hamnat i en situation med krav på prestation på jobb, barn etc...

Maria

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag är en 60-talist som har fått mycket hjälp av mina föräldrar. Jag blir lite ledsen när jag läser 40-talisternas kommentarer om att vi skulle vara egoistiska och jag undrar om det bottnar i att ni själva inte fick någon hjälp när era barn var små?

Jag har ju nu fått fantastiska förebilder i mina föräldrar och jag kommer självklart därför, om och när jag själv får barnbarn, gladeligen ställa upp om de vill. Att mina föräldrar hjälpt mig, beror förmodligen på att de i sin tur fick stöd av sina föräldrar på båda sidorna när jag var liten. Signaturen ”Dibimi” frågade i SvD varför vi alls skaffar barn. Vi kan ju fråga den äldre generationen detsamma! Det är helt enkelt ett livslångt åtagande, man bör hjälpa sina barn även när de blivit vuxna. Är inte hela idén med familj och släkt, att man finns där för varandra?

Jag anser att det är en av mina uppgifter som förälder, för mitt barns skull, att skapa förutsättningar för en tätkontakt med mor- och farföräldrar. Nyckeln är den ömsesidiga respekten. Ingendera parten känner sig utnyttjad eftersom alla parter gagnas, både barn, mor- och farföräldrar och barnbarn. Jag har stor respekt för att mina föräldrar har sin egen tid, fylld av aktiviteter och resor, och jag accepterar utan sura miner ett ”nej, vi kan tyvärr inte då, men frågan är fri”, och de är glada över att bli tillfrågade. Jag har också respekt för att de inte behöver pekpinnar om hur de ska ta hand om barnbarnet. Och de i sin tur har respekt för mig som förälder.

Mina föräldrar vittnar om hur ovärderligt det är att få vara delaktiga. Minnesbilderna av snart 80-årige morfar, som matar ettåringen, byter blöja på tvååringen, sparkar boll med fyraåringen, berättar för sexåringen om hur det var förr i tiden eller går hand i hand från skolan med sjuåringen, säger allt. Han har förmodligen förlängt sitt liv med flera år! Och det bästa av allt; jag är övertygad om att min son har blivit en rikare person.

Lyckligt lottad

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Relationen mellan det lilla barnets mor- och farföräldrar förändras drastiskt när skilsmässa kommer in i bilden.

Först förenas man i en oändlig glädje och tacksamhet över ett nytt litet liv i respektive familj och släkt. När sedan skilsmässa blir ett faktum ställs allt på ända och man tvingas ifrågasätta den gemenskap som man en gång hade. Öppen konflikt är inte ovanlig.

I värsta fall bryts kontakten och då upplever antagligen barnbarnet det som oförståeligt och tråkigt eller också fortsätter man att ses i en något krampaktig och konstlad social kontakt. Vid födelsedagar och andra högtidsdagar måste alla hålla god min i elakt spel eller så undviker man det hela och uteblir, varpå barnet känner sig sviket av ena parten.

Säkert är att den förste att känna av och reagera på ett förändrat stämningsläge är barnet.

Lätt är det inte.

Mommo

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Tack för en intressant artikelserie! Det är viktigt att ta upp konkurrensen, eller vad man ska kalla det, mellan farmor och mormor. För det är inte alltid så att man samarbetar. Jag har många barnbarn och är farmor åt fler än jag är mormor åt och trots att jag och farfar alltid har ställt upp så mycket vi har kunnat och haft jättebra relationer med våra barnbarn, så är det tyvärr alltid svärdöttrarnas familjer som alltid kommer i första rummet.

Vi har en dotter som är självständig och vill vara rättvis, så hon försöker ägna sig lika mycket åt oss som åt svärmor, men det kan jag uppleva som lite orättvist, eftersom mina svärdöttrar väljer sina föräldrar framför oss. Trots att det är vi, utom i ett fall där vårt barnbarn bor i en annan stad, som alltid ställer upp.

Min egen svärmor har alltid valt sin dotter och hennes familj framför oss och jag bestämde tidigt att jag inte skulle göra skillnad mellan att vara farmor och mormor, men tyvärr ser jag att det ändå blir så - och tänker nu att jag själv ska vara egoist och välja mormorsrollen i första hand, men jag älskar ju alla mina barnbarn.

Engagerad mormor och farmor

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag och min fru har två pojkar. De kommer aldrig att lära känna sina mor- och farföräldrar, eftersom vi har brutit kontakten med dem alla. Vi vill inte att de ska behöva uppleva samma kärlekslöshet, övergrepp och empatibrist som vi har gjort. Vi vill inte att de ska lära sig att deras föräldrar accepterar att bli illa behandlade - och ta efter detta beteende. Vi vill att de ska älska sig själva - inte lära sig att det är okej att trampa på andra.

Givetvis var det jag och min fru som var ”oresonliga” och ”elaka” när vi bröt kontakten. Ingen av våra föräldrar var särskilt intresserade av att tala om grunden till vårt beslut utan ville mest få oss att ”sluta dumma oss”. Ett seriöst och respektfullt bemötande hade kanske fått oss att ompröva några av brytningarna. I stället snyftades det och ojades åtminstone från min mor över att hon inte fick träffa sina barnbarn. Inget som helst intresse för våra bevekelsegrunder.

Det slog mig under brytningsprocessen hur många människor det är som tycks tro att det var ett lättvindigt och enkelt beslut. Som om vi inte ville ta tag i problemen utan bara ville ”fly”. Kommentarer som ”men det är ju trots allt dina föräldrar”, ”ni förstår väl att de vill träffa sina barnbarn” eller ”kan ni inte hitta någon som kan medla mellan er” hör till vardagen när ämnet kommer upp. Det är som om många inte vill inse vilken destruktivitet vissa människor bär inom sig. De gamla talesätten snurrar till det. Ibland är det faktiskt ens fel när två träter. Att inse det innebär att släppa mycket skam- och skuldkänslor. Det är svårt att växa upp med en narcissistisk mor.

Att bryta var otroligt svårt. Hela livet påverkas. Allting man tagit för naturligt förändras. Vi tar om hand barnen ensamma och det innebär givetvis en påfrestning. Men framför allt är det jobbigt med tanke på barnen. Att de aldrig får uppleva glädjen av att ha kärleksfulla och omtänksamma äldre släktingar som bryr sig om någon annan än sig själva. Jag hoppas att jag och min fru på egen hand lyckas fylla de behov av uppmärksamhet, trygghet och glädje de har.

Tvåbarnspappa

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Vi pensionärer brukar beskrivas som problem och som en belastning för samhällsekonomin och vi fyrtiotalister är ju proppen Orvar. Då brukar jag på skoj travestera en gammal slogan för bilar, och säga att Utan mor- och farföräldrar stannar Sverige.

När jag vid ett tillfälle på tåget hem från några dagars barnbarnpassning mötte en f d kollega som åkte i samma ärende, talade vi om det och han sa att vi borde räknas in i BNP.

Med dagens stressiga arbetsliv och de krav som ställs på båda föräldrarna är det i många fall helt nödvändigt att mor- och farföräldrar kan hjälpa till. Det vore väldigt intressant om någon ekonom räknade på detta.

Sedan är det en helt annan sak att vi så gärna gör det, för det är underbart att få ha kontakten med barnbarnen och det är med stor tacksamhet man tar emot förtroendet.

Att få barnbarn det är:

- obeskrivlig glädje

- goa kramar

- roliga situationer

- glada skratt

- väldig oro

- nya impulser

- hjälp med datorn

- ångest för framtiden

- intensiv aktivitet

- kamp i Wordfeud

- tacksamhet utan gräns

- för långa avstånd

- och så mycket mer som man aldrig annat...

Mormor i Småland

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Varför det är så tyst om ”barnbarnlöshet”, det vill säga att inte få några barnbarn. Jag tror att många kvinnor liksom jag lider att detta problem. Vart man än kommer i samhället pratas det om barnbarn. Framför allt kvinnor pratar om sina barnbarn och jag förstår att det är en mycket stor del av deras liv, att det ger mening åt deras liv.

Jag är 69 år och har två barn i mitt första äktenskap, men inga barnbarn och det smärtar mig väldigt mycket. Så mycket att jag har svårt att vara i miljöer där det pratas om barnbarn utan att det gör väldigt ont i själen.

Barnbarnslös

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Med två söner i familjen har jag fått höra att inget av det som är möjligt med döttrar är möjligt med söner. Med facit i hand vet jag att allt har varit möjligt! Det senaste som var omöjligt var att få vara farmor på samma sätt som mina väninnor skulle få vara mormödrar. Jag bestämde mig för att det var ingen skillnad, jag ville vara en välkommen farmor och så har det blivit.

Jag känner mig precis lika välkommen i sonens hem som hans svärmor. Jag tillfrågas lika ofta om råd och blir lyssnad på och får med fullt förtroende och tillit ta hand om mina två barnbarn. Nu när jag får tillfälle att fundera över varför så tror jag att grunden är den relation till sönerna som jag arbetat på att bygga under hela vårt liv och det förtroende vi visat våra svärdöttrar. Man kan inte bara ta för givet, det är ett ömsesidigt ansvar. En annan bidragande orsak till vår relation är en genrös och prestigelös mormor och svärdotter.

Gunilla Mejrud Davéus

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Det är roligt att Farmor och Mormor uppmärksammas och diskuteras. Jag har tio barnbarn och jag kallar mig Farmormor.

Vilken roll vill vi ha? Det har sagts att barnbarnen är livets efterrätt. Jag håller inte med. Barnbarnen är en repetition av hela livet, hela måltiden. I alla fall om vi vill. Jag ville och jag är så glad åt mina barnbarn. Jag har också haft det stora privilegiet att ha dem alla i samma stad och även tillbringat somrarna med dem.

Att vara vikarie för Mamma och Pappa blir självklart, vi finns som barnvakt för friska eller sjuka barn, men vi kan vara något mer. Vi kan skapa en egen nisch med våra barnbarn. Helt beroende på intresse och tid kan vi söka gemenskap med dem utan att deras föräldrar är en pusselbit. Själv kom jag på en god idé en regnig sommar när barnbarnen behövde sysselsättas. Jag bjöd in dem som ville till att komma och handarbeta. Att det blev så berodde nog på att jag hade material till hands.

Barnen fick rita en teckning, som jag kalkerade över på enkelt linnetyg. Sedan broderade de med egna stygn och färger. De hade väl knappast hållit i en nål, ännu mindre sytt ett efterstygn, men skaparglädjen var stor. Vi hade klubbmöte en gång i veckan och det blev så populärt att de ville fortsätta även soliga dagar. Då satt vi ute i trådgården.

Sommarens spontana idé växte till en Syklubb som fortsatte under vintern och så småningom under många år. Jag hämtade vid skolor och fritis, men att de kom hem överlät jag åt föräldrarna. Vi hade ett schema: handarbete en timme, högläsning och middag (alltid makaronipudding och glass). Till läsningen valde jag klassiker som Oliver Twist, Tsarens kurir eller Det Blåser på Månen. Man fick börja i klubben när man fyllt sex år och det var rörande att se hur de yngre längtade efter den dagen.

Till slut måste jag dela klubben efter ålder; inte bara mina barnbarn utan en bästa kompis eller min systers barnbarn ville vara med. Lilla klubben fick bli för barn mellan sex och tio, Stora klubben de äldre. Pojkarna var lika roade som flickorna och motivet för barnens konstverk varierade från hemska monster till fjärilar i vackra färger. Jag skulle kunna berätta mycket om många roliga år, men avstår och uppmanar alla som har möjligheten att göra något liknande. VAD klubben ägnar sig åt, beror ju på Farmor eller Mormor. Matlagning, snickeri, sångkör? Det finns inga gränser. Ni kommer att ha roligt och barnen också!

Mycket gemenskap på andra sätt följer med av bara farten.

Herdis Molinder

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag tycker det är mysigt att vara mormor, dels att få höra ordet från de små när dom vill prata. ”Mormor” ”Mormor”. Plötsligt är man inte något namn utan bara mormor och det är en härlig känsla.

Jag önskar att jag kunde bo nära dom alla tre så att dom skulle kunna komma över bara så där och hälsa på när dom vill rymma hemifrån någon timme då och då.

Lagom är alltid bäst.

Eva Maria Smith, Vårberg

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Barnbarnen räddade mitt liv! Ja, det är faktiskt ingen överdrift. Jag bor i samma stad som mina två söner. När den yngste fick sitt första barn var jag mycket sjuk. Jag var svårt utbränd och hade förlorat den sista droppen hopp. Hade blivit tvungen att sluta arbeta, ådragit mig fysiska sjukdomar och var svårt deprimerad. På grund av sjukdomen var det också nödvändigt att säga upp alla engagemang jag haft i olika föreningar.

Kretsen av vänner tunnades ut i snabb takt, jag orkade inte träffa dem och jag orkade inte förklara. Vännerna tolkade det som att jag funnit nya intressen. Sjukhusvistelser, mediciner och terapi hjälpte kanske något, men inte tillräckligt, jag kände att jag inte orkade leva. För vems skull måste jag leva? Jag var frånskild sedan länge och sönerna var vuxna och inte beroende av mig. Det var mycket nära att jag lyckats genomföra ett självmord.

Under tiden kom då detta lilla kryp till världen. Till en början betydde det inte så mycket. Men när hon började på dagis insåg jag att jag kunde ha en roll - och en anledning att gå ut. Jag började hämta henne på eftermiddagarna. Det blev lättare att gå på stan när jag hade ett mål. På hemvägen tog vi oss mycket tid. Jag lämnade vagnen och lät henne gå och hon drog mig med på avstickare hit och dit. Vi hittade oändligt många saker att upptäcka och vänliga människor. Det är få som kan motstå ett litet barn - eller barnets farmor. Ibland köpte vi en glass eller dricka och satt på någon trappa och tittade på folk och trafik. Ibland badade vi (eller åtminstone hon) i en fontän. När föräldrarna kom hem var vi redan där, flickan nöjd och glad.

En hel del motstånd mötte jag från sonhustrun. Jag är inte en svärmor som lägger mig i, kommenterar eller styr och ställer. Men enbart detta att jag fanns där hos barnet, väckte svartsjuka - så tolkade jag det. Ofta blev jag direkt illa bemött. Men ingen föreslog att jag skulle sluta med mitt självpåtagna uppdrag.

Efter ett par år kom ett barn till och sedan ännu ett. Med den yngste behövde föräldrarna börja arbeta deltid ganska tidigt. Då tog jag en hel dag i veckan tillsammans med babyn och hämtade också de stora barnen på eftermiddagen. Jag kände mer och mer uppskattning från svärdottern, hon sa det också till mig och ibland kom hon med en blomma eller en liten present. Ofta får jag också höra att jag har ovanligt bra hand med barn och jag känner ju också responsen från dem.

Sedan bildade även äldste sonen familj och jag fick ännu fler ”uppdrag”. Hans fru har ett mer lättsamt sätt och relationerna var okomplicerade redan från början.

Antagligen har jag en något annorlunda bakgrund, som gör att det kändes naturligt från början att ställa upp för barnbarnen och deras föräldrar. När mina barn var små bodde vi långt från både mina och makens föräldrar, 30 - 40 mil åt olika håll. Ändå kom de ofta resande när barnen var sjuka, ibland tog de med sig barnen hem till sig om vi som föräldrar var sjuka eller mycket trötta. Även mor- och farfar ägnade mycket tid åt barnen.

Detta är en tradition som jag vill föra vidare och jag hoppas att mina egna barn gör likadant när det är dags.

Det har gått drygt tio år nu. Min rehabilitering tog flera år och den har verkligen inte varit lätt. Nu är jag folkpensionär, även om jag skulle orka är det är svårt att få nya vänner. De gamla söker kontakt ibland och jag söker dem, men det blir inte likadant; vi har vuxit åt olika håll. Att det gått framåt med min hälsa har jag till mycket stor del barnbarnen att tacka för. Dels har jag fått en legitim uppgift i livet, dels kan jag slösa med omsorg och fantasi, de lär mig nya saker om den nya världen och, ärligt talat, kroppskontakten är också viktig. Ibland känner jag mig nästan hög när jag kommer hem efter att ha träffat dem.

Tacksam farmor

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag och min man har ingen förälder som vill vara med våra barn. Min mans föräldrar träffar dem ibland, när vi är med. Någon enstaka gång under dessa 14 år har de sovit där. Nu är äldsta barnet 14 år och yngsta 12 år. Jag tycker min mans föräldrar är värre, mina föräldrar håller sig bara undan så våra barn förväntar sig inget av dem. Min mans föräldrar, som dessutom bor i samma område som vi, ”luras”.

De kan komma förbi en måndag kväll, stanna i fem minuter (dem har alltid bråttom härifrån), säga till barnen ”Vi hämtar er nu på fredag vid 17.00, så åker vi till landet och myser”. Sen kan det ta två månader innan de kommer förbi fem minuter igen. Något landetmys har det aldrig blivit. Eller en annan klassiker: De ringer söndag kväll ”Vad synd att vi haft så ont i huvudet för jag hade planerat att gå på bio med er i helgen, men nu blev jag så dålig att jag var tvungen att vila. Men någon annan gång ungar, typ nästa helg.

Men jag reserverar mig om jag får ont i huvudet igen.” Sånt är livet! Jag tycker mest synd om mina barn: Ju fler vuxna som älskar en desto bättre. Sen att vi aldrig haft barnvakt är mindre viktigt.

Eva

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Ett reportage gav exempel på den vuxna dottern, som inte ville att hennes barn skulle ha kontakt med morföräldrarna. Detta är helt fruktansvärt för den äldre generationen som inte kan förstå vad de gjort för ont för att drabbas av denna förlust av barnbarnen.

Tyvärr känner jag till flera fall av sådana förluster och det är helt obegripligt vad som kan ha hänt mamman till barnbarnen, som medför en sådan ”bestraffning” utan att kunna berätta varför. I vårt eget fall handlar det om en dotter, som sökte hjälp hos en leg. terapeut i en livskris. Denne terapeut förklarade för henne att alla hennes bekymmer berodde på ”förträngda övergrepp i barndomen”.

Detta förde med sig hemska beskyllningar och en separation med oss föräldrar. Det finns inga belägg alls för att några övergrepp ägt rum. Vår dotter har ”tillfrisknat” och vi har numera utmärkta kontakter igen.

Hela denna process tog flera svåra år av vårt seniorliv. Vi tog kontakt med Socialstyrelsen och fick bekräftat att denna namngivna leg. terapeut fått flera anmälningar av både ”tillfrisknade” patienter och deras föräldrar. Det var skönt att höra att just denna terapeut var anmäld av flera. Men vad hjälper det mot de förfärliga lidanden som många personer, både patienter och deras anhöriga, går och har gått igenom och hur barnbarnen drabbas?

Ledsen mormor

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag blir lite beklämd när jag läser läsarinlägg i dagens SvD angående Barnbarnsliv. Ska man inte få sätta sig själv i första rummet efter pensioneringen?” undrar någon.

Som jag ser det kan ett eget liv kombineras med ett rikt och nära barnbarnsliv. Det sitter mer i hur man tänker. Du kan ju aldrig ”tvingas” att ta hand om dina barnbarn, bara se det som en möjlighet till närhet och kontakt med det som är viktigt i livet. Barn har en förmåga att leva här och nu, att ställa de grundläggande och viktiga frågorna på ett direkt och vardagsnära plan. De har nära till kramar och reservationslös kärlek.

Du får också en chans att leva med i den förändring som ett samhälle hela tiden är inne i. Du får kontakt med dagispersonal, kompisar och kompisars föräldrar.

Du kan också unna dig att vara totalt närvarande med dina barnbarn något som inte var möjligt på samma sätt när dina egna barn var små. ”Skansenbesök” och andra upplevelser i all ära men det är inte det barnen främst lider brist på idag.

Tillsammans med mina barnbarn försöker jag att vara närvarande så mycket som möjligt och att lyssna på vad de önskar. De älskar när någon är med dem i leken, lyssnar på dem totalt uppmärksamt och finns där för dem inte bara i fysisk mening. Vi leker, läser böcker, pratar, har en massagesaga som de älskar att bli masserade till, dukar och lagar mat tillsammans. Som mor- eller farförälder har man förmånen att kunna göra detta mätt och utvilad istället för som förälder hungrig och trött efter en lång arbetsdag.

Nog finns det rikligt med tid till eget liv om man nu väljer att se det som olika saker. Att välja att vara med barnbarnen är för mig en stor och viktig och underbar del av ett eget liv. När jag arbetade hade jag aldrig samma möjlighet att välja.

Mina barn kräver aldrig hjälp. Vi är ömsesidigt tacksamma för tiden vi får, jag tillsammans med barnen och de till annat som de behöver ordna för att få arbetsliv och familjeliv att fungera. Och barnen får fler vuxna att ty sig till och lita på.

Mormor och farmor

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Under cirka tio års tid har jag inte haft kontakt med min yngste son förutom ETT samtal. Då lyfte jag luren och gratulerade honom på hans 35-årsdag. Detta efter lång betänketid och med stor vånda. Vi samtalade under 15-20 minuter och han verkade, efter vad jag tyckte, glad över samtalet. Men jag var så nervös så jag kunde ha missuppfattat hans känslor. Med mitt samtal trodde jag på en öppning. Jag har skrivit brev och även varit inne på Facebook, men som tidigare inget svar. Isen var inte bruten. Han har nu tre barn. Min äldste son får varje år julkort medfoto på barnen. Dessa kopierar han till mig.

Allt är ett stort Varför? Sonhustrun har ingenting med detta att göra, det har hon uttryckligen sagt till om. När min son var omkring två år stannade han kvar hos sin pappa efter separationen och jag flyttade med den äldre sonen. Den yngste sonen och jag hade bra kontakt och vi träffades regelbundet. I gymnasiet och än mer under KTH-tiden glesades kontakten ut. Jag var ledsen för det och jag hade förmodligen agerat på ett annat sätt idag än jag förmådde då.

Sättet att samspela förs förmodligen vidare från generation till generation. Jag bär minnen med mig som genomtränger hela mig. Saknaden efter en far har format en karta som jag navigerat efter. Det känns som en stor skavande sorg.

Jag sörjer också otroligt mycket över att inte få träffa min son och lära känna barnbarnen. Säkert viktigt också för deras utveckling att hålla kontakt bakåt och få träffa farmor. Jag kunde ju även vara en avlastning för de stressade småbarnsföräldrar som de troligen är. Vi är ju alla delar i livets kedja. Om en länk är svag blir hela kedjan svag.

Sorgsen

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Tack för en fin artikelserie om min generations kontakt med barnbarnen, som är helt annorlunda än när jag var barn, då min kontakt med farföräldrarna var minimal, mina morföräldrar var redan döda, när jag föddes. Mina tre söner hade dock god kontakt med sin farmor och bodde ofta i hennes lägenhet, sex mil från barndomshemmet. Deras kontakt med morföräldrarna var också god.

Jag är farfar till nio barnbarn och barnens farmor och jag har hela tiden varit mycket aktiva farföräldrar. Men så dog farmor, min hustru, hastigt, vilket förändrade min relation till barnbarnen. Min fru och jag hade utan att tänka på det olika roller i förhållande till barnbarnen. Hon lagade mat, bakade och var mycket tillsammans med flickorna, säkert eftersom hon bara hade söner. När barnbarnen hälsade på mig märkte vi alla hur stor saknaden var efter farmor, när hon inte fanns längre och besöken blev mer sporadiska. Men tiden läker alla sår, så även sorgen över farmors död och barnbarnen lärde även mig så småningom att leva vidare. Deras sorg och saknad är mera påtaglig och lättare att tala om än vad den är för oss vuxna.

Så träffade jag en ny kvinna, som har egna barn och barnbarn. Hon har upplevt samma smärtsamma förlust som jag. Hennes barn bor grannar med oss och jag har lärt mig att umgås med barnbarn som inte är mina biologiska barnbarn. Det fungerar ändå ovanligt bra och de vet redan som mycket små att deras ”riktiga” farfar är död. Barn är generellt mycket bättre på att förstå verkligenheten än vi som är äldre och kanske till och med gamla.

Lars Hjertén

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag läste i morse i SVD om ”När mormor inte bryr sig”. Jag är själv mormor till tre barnbarn som bor i USA. Det är väl jag som är ”boven i dramat” för efter en skilsmässa från min amerikanske man för ca 10 år sedan, flyttade jag hem till Sverige av social trygghet. Jag flyttade till Sverige och visste att jag inte skulle få uppleva mina barnbarn dagligen, men istället har jag gjort allt jag kan för att träffa dem flera gånger per år.

Jag reser över till USA åtminstone en eller två gånger under vintern och under sommartid har jag t.o.m. skaffat mig en liten stuga i en stugby i östra USA där mina döttrar bor, så att jag kan träffa döttrarna och de tre barnbarnen. Men allt som är guld glimmar inte. Många gånger har inte mina döttrar tid för mig när jag vistas närmare 3 månader per sommar i stugan. Då gäller det att ha tillgång till sina vänner och ha andra intressen att ägna sig åt.

Dock känner jag att jag har en underbar kontakt med mina barnbarn och får ofta vara barnvakt under helgerna så att mina döttrar får lite ledigt och kan ägna sig åt annat.

Jag har ständigt dåligt samvete för att jag bor i Sverige och barnen och barnbarnen i USA. Jag trivs oerhört bra i stockholmsområdet som har ett otroligt utbud av kultur. Dessutom har jag underbara vänner i Stockholm att umgås med. Flickorna vill förstås att jag flyttar över till USA och jag känner mig självisk som inte gör det. Livet, tror jag, skulle bli ganska trivialt på landsorten i USA. Men en vacker dag blir det nog så för att vara närmare dem i ålderdomen.

Jag blir ledsen när jag läser i dagens SvD (2012-01-26) att en mormor inte bryr sig om sina barnbarn och gör skillnad på sina döttrar. Sommaren 2010 bjöd jag min ena dotter och hennes familj till Sverige så barnbarnen fick uppleva hur mormor bor. Vid den tidpunkten hade inte min yngsta dotter fått barn ännu. Hon var här i Sverige några år innan med sin man.

Summan av kardemumman är att jag har dåligt samvete även om jag vet att jag gör allt för att träffa mina barnbarn. Olyckligtvis har de äldsta barnbarnen inte någon kontakt med sin farmor i USA och det smärtar mig när jag läser dagens artikel i SvD. Min yngsta dotter fick barn i juni 2011 och nu bygger jag upp relationen med det lilla barnbarnet och min dotter har lovat mig att jag ska få barnvakta mycket i sommar. Hennes svärmor är mycket involverad i sitt barnbarn också

Annika

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag är halvfransyska och mormor till knappt 2-årige Elliot. Jag pratade franska med min dotter och hon är helt 2-språkig. När hon och hennes svenske, ickefransktalande man fick Elliot bad jag om tillåtelse att få prata franska med Elliot.

Men min dotter själv ville inte prata franska med honom. Jag hade en mycket nära kontakt med Elliot, speciellt under hans första år, men sedan september är han på dagis och jag träffar honom 2 gånger i veckan. Vi har en härlig kontakt.

Han blir så glad när han ser mig. Han förstår redan att han använder sig av 2 olika språk, 1 med mormor och 1 med de andra och det verkar helt naturligt för honom. Det känns fantastiskt att få ge mitt barnbarn ett språk på ett naturligt sätt. Det visar också hur oerhört receptiva små barn är för kunskap och språkinlärning. Kanske det hjälper också att jag själv är pedagog.

MS

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Mina barnbarn är det bästa i mitt liv. Att Alva kom in i mitt liv var en stor lycka. Lyckan varade i två år och 9 månader. Då fick Alva stroke, ja, det är cirka 20 små barn om året som får det. Veckorna som följde var de värsta i mitt liv. Ett barn med hängande högersida, dreglande och inget språk.

Efter cirka två veckor på Astrid Lindgrens sjukhus fick Alva komma hem. Blek och några kilo lättare, men trots allt hemma. Ett halvår med blodförtunnande medicin och biverkningarna därav följde. Men Alva började att återhämta sig, språket återkom bitvis.

Alla längtade efter ett vanligt liv med jobb och dagis. Hur få till det? Jo, jag som mormor med gott om tid ville mycket gärna hjälpa till med att Alvas dagisdagar ska bli lagom långa och hennes föräldrar ska få ta hand om sig själva. Tiden som följde har gett mig och Alva en mycket nära relation. Hon mår nu tre år senare mycket bra: cyklar, åker slalom, simmar… Alva har efter omständigheterna dragit en vinstlott i livet.

Britt

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag har följt er artikelserie om barnbarn med stort intresse. Jag är mamma till fyra barn. För 1 1/2 år sedan dog min man i cancer och jag blev ensam med barnen. Jag upplever oerhörda svårigheter att få en fungerande relation mellan mig och barnens farmor/farfar. Vår naturliga länk, mina barns pappa-min man, finns ju inte längre mellan oss och hans föräldrar. Hur hanterar man det?

De talar om sina behov av att träffa barnbarnen och jag förstår dem. Mina barn blir förlängningen av deras döda son. De vill gärna hämta de yngsta på förskolan 1 gång per vecka. Och de vill vara själva med barnbarnen, så jag håller mig borta den kvällen. När jag kommer hem går de direkt. När mina föräldrar var friska umgicks vi ihop - vår familj och mina föräldrar. Ofta i flera veckor i deras sommarhus och på vardagarna åt vi middag 1 gång/ vecka. De var intresserade av att träffa oss som familj. Mina svärföräldrar har alltid velat att jag ska hålla mig borta.

Mina yngsta barn älskar när deras farmor/farfar kommer, men de två äldsta tycker inte längre om det. Min äldsta dotter säger att hon hatar sina farföräldrar och min son säger detsamma. Min dotter och hennes farfar hamnar ofta i bråk när jag inte är hemma. Han är mycket auktoritär och hon upplever att han vill bestämma över henne och min son gråter över att farfar bråkar med honom under läxläsningen. När jag kommer hem sena kvällar och farmor/farfar varit barnvakt är de två äldsta ledsna. Det knyter sig i magen på mig, för jag hörde ju om precis detta av min man under alla de år vi levde tillsammans

Jag har försökt prata om detta flera gånger, men det slutar bara med att de låtsas att de inte hör, går ut genom dörren, säger till mig att vara tyst eller går in i ett annat rum. När jag tagit upp det via sms, mail eller i telefon slutar det på samma sätt. De låtsas att de inte hör.

Jag vet att de behöver träffa sina barnbarn och vid varje tillfälle, varje vecka säger barnens farmor till mig att det är mötena med barnbarnen som får henne att vilja fortsätta leva. Men, är det bra att barnbarnen ska vara livets mening? Är det sunt att det är barnbarnen som ska vara ALLT och det viktigaste? Är det verkligen positivt? Är det bra för barnen? Eller blir de bärare av behov av omsorg och närhet som binder på ett konstigt sätt? Jag tycker att det är viktiga frågor. Ska barnbarnen fylla tomheten? Ibland kan det bli komplicerat... Jag kan tycka att det finns en manifesterande och skrytsamhet mellan en del far-/ morföräldrar. Det är status att träffas ofta och att barnbarnen vill göra egna saker med sin farmor när de blir större. Min dotter drar sig undan från sina farföräldrar, men upplever att det inte är acceptabelt. Hon sa igår kväll innan hon gick in på sitt rum:

– Hon har en man, hon är gift för fan! Det är han som ska stå henne närmast, inte jag!, om sin farmor.

En del av dagens farföräldrar kan ju ha en tendens att vilja vara så nära, allt ska vara bra och perfekt, men med närhet följer ju också det svåra. Det kan vara svårt att kräva samma närhet som i ett föräldraskap, men med skillnaden att det skall vara HELT konfliktfritt och samtidigt vara med och bestämma, uppfostra och ha starka åsikter om allt från gymnasieval till klädsel...., men inte vara beredd på att bli motsagd.

Jag tycker att mina föräldrar var fantastiska som mormor/morfar, just för att det fanns ett ”lagom” och sunt engagemang. Det fanns en naturlighet och trygghet. Det fick vara vardag och samtidigt gjorde de på sitt sätt och efterliknade inte mig. De kom inte med presenter varje gång vi sågs, de frågade inte äldsta dottern om killar eller om första mensen, de bara ”var”.

Jag har funderat så mycket på skillnaden och jag tror att den ligger i att, för mina föräldrar så var barnbarnen ett plus. De skulle inte fylla en tomhet, känslan av att vara behövd, känslan av att bli bekräftad, omtyckt och oumbärlig. När min far ringde om söndagskvällarna till oss döttrar för att fråga om veckans barnvaktsbehov fanns undermeningen hos honom klar: han ville hjälpa oss och vara med barnen för att det roade honom. Men, han ”taggade Ner” och drog inte så höga växlar och fortfarande stod min mamma honom närmast och inte hans barnbarn.

Jag lyssnar naturligtvis på mina barns kritik och frustration, men är alltid noga med att försöka nyansera ilskan mot deras farmor/farfar och se det i ljuset av att deras far dött och att farmor/farfar förlorat en av sina söner. Jag önskar bara att det skulle fungera lite smidigare.

Ensam förälder

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Med anledning av notisen om Allas Barnbarn och läsbefrämjande generationsmöten vill jag berätta lite om hur det är att vara Sagomormor.

Varje fredagmorgon promenerar jag över till min förskola. I ryggsäcken har jag min sagosjal som jag lägger om axlarna, när jag ska berätta eller läsa ur den utvalda sagoboken.

Jag väljer helst böcker som kan ge barnen en föreställning om hur livet tedde sig förr i tiden. Sagostunden börjar med att jag berättar någon av de klassiska sagorna för gruppen 5-6-åringar, som sitter i en ring på golvet. Jag ser sagorna som en viktig del av kulturarvet och jag är inte så förtjust i de ”disneyfierade” versioner som barnen oftast får möta. Det är en stor glädje, när barnen fångas av sagans magi.

Efter berättarstunden får barnen komma två och två och vi sitter tätt ihop med den uppslagna boken mellan oss. Jag läser och visar bilderna och vi får en pratstund i lugn och ro.

Jag är så glad att jag för några år sedan läste om Allas Barnbarn och att föreningen ordnar studiecirklar, så att an får hjälp att komma igång och stöd och råd om man behöver.

Petra Sernulf

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Alla har dessvärre inte en god relation med sina föräldrar/sina barn mor- och farföräldrar. Ni borde skriva om alla de egoistiska, frånvarande mor- och farföräldrar som ska förverkliga sig själva i pensionsåldern. De som flyr utomlands både genom att sina oändliga resor, sina uppbokade agendor med diverse kurser och möten eller de som till och med bosätter sig utomlands större delen av året.

De 40-talister som själva fick stöd och råd av sina egna föräldrar, men som inte delar med sig till sina barn och barnbarn. De som inte ägnar oss tid och stöd, men som samtidigt förväntar sig att deras barnbarn ska älska dem och sätta sig i knäet när det passar dem.

Som småbarnsförälder känner nog fler som jag att det hade varit bra att ha sina egna, pensionerade föräldrar till hjälp i stället för att få ett vykort då och då från deras bostad utomlands eller från deras resor.

Besviken förälder

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Pappas nya kvinna då? Vikarierande mormor? I dessa tider vore det intressant att ta upp hur det är med kvinnorna som kommit in sedan barnen blivit stora och som själva tycker att de har rätt till mannens barnbarn. Jag har hört flera som anser att barnbarnen är gemensamma, trots att de är de enda som tycker det. Mannen tiger dock för husfriden och de vuxna barnen vill inte såra pappa.

Den ”andra kvinnan”, pappas nya, vill ha huvudrollen, men är inte mormor, farmor. De som utan att ha ”bytt blöjor och jagat tonåring” vill ha räkmackan och njuta av andras barnbarn - när det passar dem, på sitt sätt. Henne har barnbarnens mamma svårt ställa krav på - det är helt på den nya kvinnans villkor.

Bella

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

För sju år sedan blev min man och jag faddrar till en flyktingfamilj från ett afrikanskt land. Ett år senare föddes en flicka i familjen.

Det är underbart att följa hennes utveckling! Vi träffas kanske var tredje vecka, då hemma hos oss så att vi har varandra för oss själva. Det är litet av ritual över det hela, hon har sitt förkläde på en speciell krok och bakar tillsammans med min man. Medan brödet eller muffinsarna är i ugnen gör vi något annat som har med årstid eller högtider att göra. Eller läser en bok tillsammans, och målar.

Vad pratar vi om? Sist vi sågs sa hon plötsligt: Jag har vita ögon! Jag tittade på hennes stora ögon med lysande ögonvitor. Någon timma senare mumlade hon att dom varit dumma mot henne i klassen. Hon är den enda som har mörk hudfärg, och först då förstod jag att hennes trotsiga utrop handlade om det.

Att ha den här kontakten med vårt fadderbarnbarn är en glädjefylld gåva.

Britt-Marie Wallin, Sollentuna