Nabi Soumah och Jenny Ajland med adeptere dansar så att svetten dryper till den taktfasta musiken som tar kropparna i besittning.
Det är högt i tak. Väggarna är dekorerade med stora verklighetstrogna plastväxter och mörka afrikanska masker. I hörnen står tända ljus. Mellan danslokalens fyra väggar kastar sig de tre trummornas pulserande slag utan att tröttas.
Mitt på golvet står vi, en grupp kvinnor i olika åldrar, och rör frenetiskt på armar, ben, huvuden och höfter. Det enda som existerar är lärarens instruktioner och den taktfasta musiken som tar våra kroppar i besittning. Och glädjen, som syns, hörs och rör sig mitt ibland oss. Den som gör att man inte längre känner att musklerna är tunga som potatissäckar och att kläderna dryper av svett.
- Snälla, snälla, bara en gång till, säger en av mina medadepter och slänger sig på knä innan rytmslingan ens har hunnit tänka tanken på att klinga ut.
- Nej, nej nu är det andra halvan av gruppens tur, svarar dansläraren Nabi Soumah med ett leende och radar upp ett nytt gäng framför trumslagarna.
Platsen vi befinner oss på är Urkraft, en rymlig källarlokal som under terminerna tar emot
uppemot 60 danssugna per dag i olika former av afrikansk dans samt nyare influenser som afrostreet och reggaeton. Majoriteten av lärare och musiker är afrikaner. Inredningen och stämningen gör också sitt bästa för att förflytta oss till kontinenten i söder.
- Jag ville ha en plats med ödmjukhet och värme, där folk kunde vara konstruktiva, kreativa och mötas utan det här tuffa, balla, coola som jag är uppväxt med.
Det säger Jenny Ajland, som startade Urkraft 1999 efter att ha tillbringat ett halvår i Västafrika. De guineanska rytmerna slog rot i henne från första början och trots att hon inte tidigare var dansare kände hon direkt vad som var hennes kall.
- Första gången jag dansade var det en rent andlig upplevelse, som om jag hamnade i extas. Jag upptäckte att jag helt enkelt mådde bra av det. Senare kunde jag med hjälp av den afrikanska dansen ta mig ur min anorexi.
Men Jenny berättar att det för henne inte bara handlar om dans utan om ett sätt att leva som hon kom i kontakt med genom resan till Guinea
och Gambia.
- Min första tanke var att de levde i en sådan materiell fattigdom, men ändå var så rika i sig själva. De har dåligt med kläder, de bor otroligt torftigt och drabbas av jättemycket sjukdomar, men de har mat och klarar sig. Och de lever för att vara lyckliga, försöka må bra, och inte köra ner sig i en massa ytliga saker.
Jenny upplever att hon liksom många andra i västvärlden har tröttnat på materialismen och i stället söker sig till frågor om varför man finns till och vad det är för mening i det man gör. Afrikansk dans, de västafrikanska naturreligionerna, kulturen och filosofin kan vara en helhetsupplevelse som bidrar med en del av svaren. Jenny Ajland talar mycket om att hitta en motpol till den stressiga svenska tillvaron.
- Att komma i kontakt med sig själv har blivit väldigt viktigt i vårt samhälle, och afrikansk kultur har lätt att förmedla det eftersom människorna där lever ganska nära sådana värden.
Men hon betonar också att var och en ska kunna komma till Urkraft på sina egna
villkor, om man söker träning, historia, kontakt, koreografi eller andlighet.
Ylva Höckerlind är en av dem som varje vecka dansar afrikanskt hos Urkraft, efter att ha prövat på under en termin i Luleå.
- Det var kärlek vid första danssteget! säger hon entusiastiskt. Jag tilltalades otroligt mycket av uttrycket, rytmerna och de levande trummorna. Det förmedlar sådan glädje.
Just glädjen tycks vara den brännpunkt kring vilken diskussionerna om afrikansk dans kretsar. Alla som rör sig i Urkrafts lokaler pratar om den: rusiga lyckokänslor, leenden och skratt som plötsligt och helt naturligt letar sig fram, också detta sug in i frigörande rytmer där kontroll och hämningar löses upp i svettångorna. Det är något vi behöver i det svenska samhället, säger Ylva Höckerlind bestämt. Jenny Ajland talar också med inlevelse om behovet av att väcka glädje och spontanitet hos människor som sitter som robotar framför datorer hela dagarna.
Men bilden av den afrikanska glädjen som kontrast till det moderna svenska samhället
riskerar också att cementera gamla fördomar. Ebrima Kamara som är utbildad etnolog och själv hobbymusiker menar att det finns en dubbelhet i den afrikanska dans som marknadsförs i Sverige.
- Å ena sidan är det en gammal kolonial idé som härjar när man säger att Afrika bara är glädje och att släppa loss. Det finns i jämförelse få bilder av afrikansk intellektualism. Om det enda Afrika kan tillföra till det svenska samhället är glädje så antyder det att afrikaner befinner sig på en lägre civilisationsnivå. Å andra sidan implicerar det ju att det saknas motsvarighet på den andra sidan. Finns det någon glädje i det svenska samhället? Kan man släppa loss? Kan man vara sig själv?
- I slutändan finns många som behöver leva på afrikansk dans och det kräver förstås marknadsföring, tillägger han.
Jenny Ajland säger att marknadsföring blir lite förenkland emellanåt, men att en del annars inte skulle hitta till ställen som Urkraft. Själv marknadsför hon sig efter sammanhanget. Vid Danshögskolan lägger Jenny fokus
på koreografi och konstnärliga värden, men på ett företag lyfter hon snarare fram möjligheterna att släppa loss, våga mer och framförallt ha roligt.
Ebrima Kamara anser också att dansen kan fungera som en positiv kraft. Han ger exempel med fångar i ett kvinnofängelse, som fått pröva på afrikansk dans för att höja sitt självförtroende.
- Problemet uppstår när man försöker beskriva en ny kulturell företeelse med gamla berättelser om Afrika. Då faller man lätt in i stereotyper där man talar om människor som är nära naturen och ursprunget.
Ebrima Kamara menar att afrikansk dans per definition bara finns utanför Afrika. Själva namnet är ett exempel på det. Afrikansk dans är en hybridform som har uppstått i mötet med väst. Det är svenska förhållanden, svensk mentalitet och svenska förväntningar som rör sig till trummornas toner när afrikansk dans lärs ut i Vasastan i Stockholm. Och det är inget fel, menar Ebrima Kamara, bara man är medveten om det.
- Av den anledningen är det naturligt att svenska tjejer
håller i dansskolorna. Ofta kan de bättre än många afrikaner den typ av afrikansk dans som efterfrågas i Sverige.
Afrikansk dans kan också bli en öppning till ett vidare intresse för Afrika. Så har det varit för Ylva Höckerlind. Hon hade aldrig tidigare varit i kontakt med något afrikanskt, men nu har hon börjat läsa om den afrikanska kontinentens länder, historia och kulturer.
- Jag tror att man lätt bär på en glorifierad bild av det här happy Africa. Svenskar åker ner, dansar lite, och reser hem igen. Men Afrika är ju en stor kontinent. Om man vill se lite mer finns det djupare och mer komplexa bilder.
Stämningen på Urkraft är väldigt personlig och öppnar för möten, men Ylva är inte säker på att kurser i afrikansk dans är den rätta arenan för att förmedla en bredare bild av Afrika.
- Hit kommer folk i första hand för att dansa. Men personligen skulle jag absolut inte rygga för att mötas även på andra plan. Jag är enormt nyfiken att diskutera större frågor med de afrikaner som undervisar och skulle gärna se att det fanns information om föreläsningar och diskussionsforum.
Dagens urladdning går mot sitt slut. Sekou Kamara slår ett sista bestämt slag på sin djembétrumma och alla applåderar. Tystnaden och lugnet som följer förefaller nästan lika öronbedövande som de intensiva trumrytmerna gjorde till en början. Några av eleverna småpratar med musikerna. Svetten rinner i det lilla rummet, men lyckan stiger mot taket.
Jenny Ajland släcker ned och slår på lite lugn västafrikansk musik. Medan maskerna blickar ned på oss från övervåningen sluter vi sakta ögonen och tar in det sista av danspasset. Upplevelsen är slut men berättelserna om Afrika, de fortsätter.
