Det är väldigt farligt när man sätter likhetstecken mellan muslim och terrorist. Mindre än en procent av alla teror­dåd i Europa de senaste åren har haft muslimsk anknytning.

Första gången vi träffades var ute i Rinkeby. Alla vet att denna förort ligger i Stockholm. Många tror att den kryllar av skäggiga islamister, som försöker stoppa ungdomar från att festa och istället värva dem till terrorism. Det har det påståtts i nästan alla svenska medier.

– ”Mörkermän styr i Rinkeby med järnhand”, skrev en journalist, sa Rashid Musa vid det tillfället, inte helt utan ironi i rösten.

Den mediebilden stämmer inte alls, menade han. Vid en närmare granskning (som bland annat P1 gjorde) visade det sig att den byggde enbart på hörsägner och rykten. Och anledningen till att medierna köper falska bilder av muslimers situation är van­föreställningar om muslimer och islam som är väl ingrodda även hos journalister. Till syvende och sist handlar det om rasism.

I ett första utkast till min artikel skrev jag att Rashid var arg på att det sker en svartmålning av muslimer i tidningar, radio och tv. En undersökning vid Göteborgs universitet visar att kontexten där islam och muslimer förekommer är negativ i fyra artiklar av fem. Och Rashid räknar raskt upp ett antal ledarskribenter och ”terroristexperter” som han anser ger en extra skev bild.

De använder sig av en ”kolonial retorik”. Vad han menar är att deras ”vanföreställningar” sitter mycket djupt och går långt till­baka i tiden och att den innehåller en hög dos av en förtryckande attityd.

När jag sänder honom utkastet får jag tillbaka det med det korta beskedet att Rashid inte längre vill medverka i min artikel. Utan att ta hänsyn till att han är akademiker – Rashid Musa har en examen i It- och kommunikations­vetenskap och håller nu på att plugga journalistik vid Umeå universitet – och att han har väl underbyggda argument, hade jag framställt honom som en stereotyp ”ung arg muslim”.

Vi börjar om.

Jag fick rannsaka mig själv. Det var sant att jag flera gånger i artikeln lagt till att han sa något ”irriterat” eller ”argt”. Skulle jag ha gjort det om jag intervjuat en vit chefredaktör om islamism och terrorism?

Ett uttalande av Rashid Musa återkom gång på gång till mig.

– Muslimer kan släppas in i medierna och få säga något, om de instämmer helt med vad som anses vara PK i Sverige, annars ställs de utanför, och blir kanske utpekade som extremister.

Han syftade bland annat på att en organisation som han själv är engagerad i, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, MMRK, blivit anklagad för att försvara terrorism. Förra året lät MMRK terroranklagade Munir Awad föra sin egen talan på en konferens.

Nästa gång jag träffar Rashid Musa är i cyberrymden. Vi mejlväxlar och talar i telefon om denna händelse.

Munir Awad hade 2007 gripits i Somalia efter att somaliska myndigheter fattat misstanke om att han samarbetade med terrornätverket al-Qaida. Han släpptes efter tre månader utan att åtal väcktes. Två år senare greps han i Pakistan, anklagad för samma sak, men även denna gång blev han friad.

– Munir Awad fick på konferensen berätta om sina egna upplevelser, bland annat om att han utsatts för tortyr. Det är det ingen i Sverige som intresserat sig för, inte ens UD. I svenska medier har han hängts ut som terrorist, trots att det bara rörde sig om misstankar.

Men vad tänkte du när Munir greps igen den 29 december 2010, tillsammans med tre andra personer i Köpenhamnsområdet, misstänkt för att ha förberett ett attentat mot tidningen Jyllandspostens redaktion?

– Han är fortfarande bara misstänkt, inte fälld. En person förblir oskyldig tills han är dömd. Det finns en farlig tendens att muslimer döms på förhand.

Han tänker bland annat på de svensk-somalier som oskyldiga hamnade på USA:s terrorlista efter elfte september och på de unga svenskar med somaliskt ursprung som först fälldes i tingsrätten för stämpling till terrorbrott och som nyligen friades i hovrätten. Indicierna var för svaga.

– Vad blir konsekvenserna av att muslimer utmålas som ett hot mot riket eller enskilda personer? Jo, att moskéer vandaliseras, bränns ned och att enskilda muslimer attackeras fysiskt, hånas, mobbas och diskrimineras.

Men man måste väl ändå skriva om problemet med islamistisk extremism och att problemet med att en del unga muslimer i Sverige radikaliseras?

– Det finns större problem.

Här är jag nära att ge upp. Är inte Rashid Musa lite väl låst i en försvarsställning? Men när han förklarar vidare och berättar om fall på fall av faktiska angrepp på muslimer, mjuknar jag.

– Problemet med ”extremism” och ”radikalisering” hänger ihop med den diskriminering och de orättvisor som muslimer utsätts för i Sverige. Det är väldigt farligt när man sätter likhetstecken mellan muslim och terrorist. Mindre än en procent av alla teror­dåd i Europa de senaste åren har haft muslimsk anknytning. Jag vill bara nyansera debatten.

Vi börjar om.

Tredje gången vi träffas är på Söder, där MMRK har sitt kontor. Eftersom Rashid är lite försenad börjar jag prata med en kollega till honom, Kitimbwa Sabuni.

När jag berättar att jag ”försöker förstå extremism ur psykologisk och socialpsykologisk synvinkel” tänker jag att han nog ska tycka att det verkar intressant. Istället reagerar han negativt.

– Så du tänker reducera så kallad extremism och terrorism till handlingar utförda av sjuka människor? Då är du fel ute. Det är politiska handlingar, legitima eller inte. Det här handlar ju om olika intressen som står emot varandra i en konflikt som är våldsam från båda sidor och att då sjukdomsförklara motståndaren är en billig taktik för att slippa möta hans argument.

Rashid Musa, som just kommit in i lokalen, hör detta och är beredd att hålla med. Han tar Somalia som ett exempel där väl motiverade politiska handlingar tolkats som något annat.

När Islamiska domstolarna tog över makten i Somalia 2006 stöddes de av många somalier och exil­somalier, berättar han. Ordning skapades för första gången på femton år och det föddes ett framtidshopp för det svårt sargade landet. Sedan invaderades Somalia av etiopiska trupper, med hjälp av amerikansk militär.

– Då var det rätt att ansluta sig till al-Shabab, en ungdomsgren av Islamiska domstolarnas högsta råd, vars främsta syfte var att driva bort de etiopiska trupperna. De som gjorde det var hjältar.

Om det nu är så, vilket Rashid betonar att ingen tycks veta med säkerhet, att några av krigarna var unga svenskar, var det fel att peka ut dem som antingen vilsna stackare eller terrorister.

– Det är inte konstigare att de valde att göra detta än att svenska unga män och kvinnor väljer att bli soldater i Afghanistan.

Att al-Shabab senare utvecklades till en faktisk terrororganisation, som nu har förlorat sitt stöd hos svensk-somalierna, är en annan sak, menar han.