Pontus Johansson anser att det är tack vare karaten han kan gå i dag. Nu driver han en karateklubb i Luelå och Boden där både funktionshindrade och icke funktionshindrade är med.
– Vi kör igång med lite löpning, säger karatetränaren Pontus Johansson och börjar springa runt i träningslokalen på ett lätt hasande, lite haltande sätt.
Han blir varvad gång på gång av sina elever. Med jämna mellanrum ropar Pontus japanska kommandon ut i rummet och springandet kombineras med olika armövningar. Sedan är det dags för armhävningar på knogarna och sit-ups. Han delar ut slag- och sparkövningar till eleverna, men sparkövningarna får han förklara och visa med armen, för själv kan han inte göra dem.
Det finns många sätt att beskriva Pontus Johansson på. Karatemästare med svart bälte och instruktör i egen karateklubb. Glad, positiv och driftig norrlänning. Framgångsrik simmare som har tävlat i flera VM, EM och två paralympics. Cp-skadad med specialanpassad bil och sjukpenning på halvtid.
Pontus Johanssons cp-skada beror troligtvis på syrebrist vid födseln. Han föddes för 35 år sedan med navelsträngen runt halsen. När han var sju månader började hans träning i form av sjukgymnastik. När han var sex år började han simträna i stället. Alla ungar i omgivningen höll på med någon sport och hans föräldrar var av inställningen ”låt grabben pröva, så får vi se hur det går”. Och simningen gick bra – trots att han fortfarande inte kunde gå utan kröp eller gick med rullator när han skulle ta sig fram. Gick gjorde han först vid tolv års ålder.
– Pappa släppte mig, han skulle bara hämta posten, och då gick jag. Det var fantastiskt.
Någon rullstol hade han aldrig.
– Då hade jag nog inte kunnat gå i dag, jag hade aldrig kommit ur den. Jag tror att man, precis som en elitidrottsman, måste sätta upp mindre delmål på vägen mot ett slutmål.
Pontus vet vad han pratar om. Elitidrottsman är precis vad han har varit inom simning. Hans främsta grenar var långdistans-frisim och bröstsim. Efter gymnasiet på simcentret i Älvsbyn – han är en av två funktionshindrade i Sverige som gått på ett simgymnasium – satsade han helhjärtat på simningen. Tävlandet tog honom världen runt och till två paralympics, Barcelona -92 och Atlanta -96.
Vilken simbragd är du mest stolt över?
– Det är nog EM -91. Jag tog brons i 100 meter bröstsim och har aldrig varit i så god form varken förr eller senare. I dag är jag äldre och det påverkar kroppen. Men jag tror inte att jag hade kunnat gå lika bra i dag om jag inte hade tränat karate, säger Pontus.
Karate har han tränat sedan han var 15 år. Han fick ett infall en dag när han gick förbi Bodens karateklubb. Fönstren stod öppna, träningen hördes ut på gatan och Pontus blev nyfiken. Träningen pågick på andra våningen i en byggnad utan hiss. Efter att ha kämpat sig upp för trappan, en ansträngning han jämför med att bestiga Mount Everest, blev han kvar.
– De tänkte väl att ”han slutar nog snart, vi låter honom hålla på”, säger Pontus och skrattar.
Är det något du inte kan göra?
– Jag kan göra det mesta, det tar bara mer tid. Men samtidigt så försätter jag mig inte i för svåra situationer.
Jag tror honom inte.
Pontus säger att han började på karaten för att utvecklas inom simningen, men märkte att träningen även påverkade hans vardagsliv positivt.
– Det tog några månader innan jag märkte någon skillnad, men jag fick ju vänta några år på att börja gå också ... Med tiden märkte jag att det blev lättare att till exempel lyfta ett glas eller att knyta skorna.
Men framförallt förbättrade han sina simtider. Simningen hade första prioritet i Pontus liv. Förutom att simma själv var han även tränare för icke funktionshindrade i många år ”först trodde de inte att jag kunde undervisa dem”. Efter att ha simmat i 19 år lade han ner tävlandet ”jag hade blivit så bra jag kunde bli” och karaten kom mer i fokus.
– Jag tror att jag tränade karate i tio år med vitt bälte. Varken jag eller de andra tänkte att det var möjligt att jag skulle kunna graderas.
Men med tiden började hans instruktörer fundera. På karatelägren hamnade Pontus hela tiden i fel grupp. Han fick träna och tävla med de andra med vitt bälte trots att de var nybörjare och Pontus hade tio års erfarenhet.
– När proppen väl gick ur graderades jag upp varje år, säger Pontus.
Vid brunt bälte tog det stopp igen.
– För svart kunde jag ju inte ta. I alla fall inte om man tittar på det tekniskt. Rent tekniskt är jag inte bättre än en nybörjare som inte är cp-skadad. Men samtidigt är graderingen även en slags hedersgrad eller förtjänstmedalj. Jämför en person som inte har de fysiska förutsättningarna, men som kommer på alla träningar, är dedikerad, motiverad och anstränger sig med en person som är atletisk och har lätt för sig men inte tränar så mycket. Vem har gjort den största bedriften? Vem har utvecklats mest? frågar Pontus.
År 2001 graderades Pontus och fick Shodan, svart bälte, i karate inom stilen Wadokai. Att Pontus har svart bälte är inte helt okontroversiellt i karatevärlden.
– En del klubbar tycker inte att funktionshindrade ska hålla på. Men vi har haft turen att få det sanktionerat på högre ort.
På högre ort i Sverige – och
i Japan. För sex år sedan fick Pontus ett stipendium och gick ett år på Budouniversitetet i Tokyo där han tränade alla former av budosporter för Japans toppinstruktörer. Det blev början på ett intensivt kunskapsutbyte.
Två år tidigare hade Pontus och hans kollega startat projektet ”Budo för funktionshindrade” och i Japan blev intresset stort.
– Karaten kan vara en form av rehabilitering. Hos oss uppnår man samma saker som på sjukgymnastiken, men har roligare. Sjukgymnastiken fokuserar på skadan istället för att fokusera på att ha kul. Och vi har tagit det ett steg till – även icke funktionshindrade tränar hos oss, säger Pontus.
Nu reser Pontus till Japan flera gånger om året och föreläser om hur funktionshindrade kan träna karate och andra budosporter. Åhörarna är budoinstruktörer, vårdpersonal och anhöriga. Och högt graderade japaner reser över halva jordklotet för att delta i Pontus verksamhet i Boden och Luleå. I Japan har man nu startat flera klubbar för funktionshindrade – något som inte fanns tidigare – efter Pontus modell.
– Ja, hade jag inte dykt upp hade det väl tagit något år till innan någon annan galning hade kommit med idén, säger Pontus blygsamt.
I Sverige har intresset inte varit lika stort. Ännu. Pontus hoppas att idén ska sprida sig till andra klubbar i landet. I Pontus klubb, Luleå Wadokai Karatedo, som är en del av en större budoklubb, tränar i dag 40 personer. Av dem har ungefär 90 procent någon form av funktionshinder som till exempel cp-skador, ryggmärgsbråck, reumatism, syn- och hörselskador samt mentala funktionshinder.
– Jag är övertygad om att det finns en kampkonst för varje funktionshinder och att alla stilar går att anpassa till varje persons förutsättningar. Det är det jag gillar med karate. Det spelar ingen roll hur gammal man är, man kan alltid bli bättre och utvecklas hela livet.
Själv menar Pontus att han har blivit rörligare och har fått bättre balans tack vare karaten.
Och dina elever, märker du någon skillnad på deras rörelseförmåga och balans?
– O ja. Men jag hoppas att de märker det själva. Men först och främst är de här för att träna karate. Det är en bonus att må bättre.
Vad är din styrka inom karaten?
– Jag vet inte. En del brukar säga att jag är bra på att instruera. Och en svaghet är väl att jag inte kan visa allt.
Han tänker.
– Jag är född med det här så jag är någorlunda van. Jag tänker inte så ofta på mitt funktionshinder. Jag vet inte om jag hade varit en annan människa om jag inte hade haft ett funktionshinder. Jag kanske inte hade haft samma driv. Jag kan välja på att göra det bästa av situationen eller bara lägga mig ner och tyna bort.
Efter lektionen frågar jag Pontus elever hur han är som tränare.
– Det är svårt att hitta en större optimist. Han är jämt glad. Och kunnig, säger Anders Aronsson.
– Jo, han är bra, hemskt duktig. Han kan ju allt. Han har hållit på så länge. I Japan skulle man se honom som en sensei (mästare) men här ser vi honom som en kompis, säger Maria Hansson, som även hon är född med en
cp-skada.
Tidigare på kvällen har hon undervisat barngruppen och ungdomar som har assistent – fyra rullstolsbundna cp-skadade killar i 20-årsåldern. Då frågade jag Axel Bengten hur det gick till när han fick gult bälte.
– Vill du att jag svarar? frågar en av Axels två assistenter och väntar tills Axel med möda svarat ja.
– Han fick visa vad han kan göra med armarna, olika nackgrepp och uppdragningar. Axel kan inte göra traditionella övningar så Pontus har tagit fram nya. Och Axels armmuskler har blivit avsevärt större av träningen, säger assistenten och visar Axels bulliga biceps på en tunn arm.
Andreas Westbom, även han cp-skadad sedan födseln, följde motvilligt med sin assistent till karateträningen för två år sedan. I dag har även han gult bälte.
– Jag var lite skeptisk i början för jag trodde inte att det gick att en handikappad kunde träna handikappade. Men nu ser jag ju att det går.
