Skådespelaren Niclas Lendemars skugga rör sig långsamt till musiken i en nästan ordlös 50 minuter lång soloföreställning om kärlek och svek, det är sinnligt och suggestivt. Niclas Lendemar har Downs syndrom och har arbetat som skådespelare på Moomsteatern i 15 år.

Malmöbaserade Moomsteatern gästspelade på Teater Tre i Stockholm några dagar i april. I pausen är det flera i publiken som pratar om hur tagna de är, medan de fumlar med papptallriken med rulltårta som bjuds.

Efter paus är det dags för Ronnie Larssons monolog ”Det måste ju va nåt som inte är fel” som handlar om Aspergers syndrom, vilket Ronnie själv har. Också han får förutfattade meningar om funktionshinder i gungning. I monologen rabblar han upp kännetecken för Asperger: svårt för stora sammanhang, svårt med empati och svårt att förstå skämt.

Samtidigt är hans rollfigur Ronnie på scen varm, humoristisk och i ständig dialog med publiken.

”Vill det sig riktigt illa kan jag bli som ett spurtstridsreferat som håller på i 90 minuter. De e säkert. Fast nu är det lugnt, nu har jag manus.”

– När jag står på scen ser de inte att jag har Asperger, då är jag professionell. Efteråt, när de kommer fram och frågar, blir de förvånade, berättar Ronnie Larsson efter föreställningen.

Per Thörnqvist har skrivit manus, men Ronnie såg till att få med sina erfarenheter, som mobbningen i skolan.

”Jag har tänkt på hur det skulle ha varit om jag hade fått min diagnos när jag var barn, i stället för vid 20 års ålder. Så annorlunda mitt liv hade varit, då hade jag kanske sluppit alla dom där amatördiagnoserna som haglade över mig när jag gick i skolan: Dumskalle, pucko, idiot, galning, psykopat, jävla dåre. För att inte tala om alla amatörordinationer som jag fick: Du borde spärras in, medicineras, dra åt helvete. Vilken mobbing.”

I pjäsen berättar rollfiguren Ronnie att han har fått en roll på Dramaten.

– Vi får se, man kan alltid drömma om att få spela där, säger Ronnie Larsson.

Dramaten har inte ringt än, men Göteborgs stadsteater presenterade i går en samproduktion med Moomsteatern.

– Det är ett viktigt steg att samarbeta med en institutionsteater, säger Kjell Stjernholm, som arbetat med skådespelare med funktionsnedsättning sedan 1978, de senaste 24 åren som konstnärlig ledare på Moomsteatern.

De fem skådespelarna med funktionsnedsättning har lön enligt Teaterförbundets avtal och har utbildats på Teaterhögskolan. Redan från starten 1987 bad Kjell Stjernholm om att få bannlysa alla sociala, pedagogiska och terapeutiska mål. Han ville bara ha konstnärliga mål.

– Jag upplevde det som att alla de pedagogiska och terapeutiska målen byggde på att de som uttryckte sig genom teater var objekten. De fick aldrig vara subjekten som skulle påverka en annan grupp, säger han.

Att det skulle ha blivit så förfärligt många fler människor med funktionsnedsättning i film och teater i dag fnyser Kjell Stjernholm mest åt.

–  Det vi nu ser är en ökning från ingenting till pyttelite. Men ”Glada Hudik” och ”I en annan del av Köping” har haft ett enormt medialt genomslag. Jag kan omöjligt bedöma om det är en liten puckel eller om det är ett trendbrott, det får framtiden utvisa.

Kjell Stjernholm ställer frågan om film och tv håller på att producera en ny stereotyp.

– I syfte att utplåna gamla stereotyper som utmålade den utvecklingsstörde som mindervärdig och hjälpkrävande och dreglande så producerar man en annan schablon av en människa som är go och glad, tycker om att kramas och har rytmkänsla.

Det finns jättemånga jättegoa människor som har Downs syndrom och så finns det andra som inte är lika goa.

Kjell Stjernholm

Han anser att problemet inte är att ”I en annan del av Köping” och ”Glada Hudik” visar upp charmiga människor med funktionsnedsättning, utan att bilderna av människor med funktionsnedsättning fortfarande är så få.

– Personer med intellektuell funktionsnedsättning har sämst inkomster i samhället, lever kortast, är mer sjuka än andra, saknar tillträde till högre utbildning eller arbetsmarknad. Om antalet personer med funktionsnedsättning i film och teater blir fler, så ökar i alla fall chansen att en mer mångfasetterad bild ges.

En annan het fråga inom handikappvärlden är vem som spelar den funktionshindrade. Kjell Stjernholms ståndpunkt är att det måste finnas en konstnärlig frihet, alla måste få göra sina egna val vem som ska spela rollen, men om det betyder att den funktionshindrade skådespelaren alltid väljs bort så är det ett problem. Han refererar till samma debatt USA där det jämförts med ”blacking up”, när vita skådespelare målades för att spela svarta, som Al Jolson på 1920-talet.

– Ingen kritik mot Bill Skarsgård, men nog blir hans skildring av en person med Asperger platt och endimensionell jämfört med Ronnies, som själv har Asperger, säger Kjell Stjernholm.

Moomsteatern har under sina 25 år fått både ros och ris, prestigefyllda priser, men också dåliga recensioner och kritik i en granskning av ett EU-projekt för att ställa för höga krav på skådespelarna. Kritik som i debatten fick mothugg av bland annat Niclas Lendemars anhöriga.

– Bland de lyckligaste dagarna var när vi fick vår första sågning. De första fem åren vågade inte recensenterna kliva in i salongen för de visste inte hur de skulle göra om de inte tyckte om det.

– Det hade varit väldigt kul att uppleva skarp personkritik mot en skådespelare med utvecklingsstörning, det är nästa steg. Jag hade givetvis lidit med den av våra skådespelare som hade fått den, men när vi är snälla och tar hänsyn, då bygger vi strukturer som gör att de här människorna aldrig kan vara med på lika villkor.

Sitt långa arbete för att ge människor med funktionsnedsättning plats på scen har gjort Kjell Stjernholm till se-individen-fundamentalist. Det är stört omöjligt att få honom att säga saker som ”det är så härligt att jobba med utvecklingsstörda för de är så spontana” eller ”arbetet med människor med funktionsnedsättning har fått mig att se nya värden i livet”.

– En av vår tids stora schabloner och stereotyper är ”jag får så mycket av de här människorna”. Man målar upp dem som väsen som är rena och goda och förändrar människan. Det är en gammal stereotyp som finns med i filmer och sagoberättande. Vi som jobbat mycket med det här vet att det finns jättemånga jättegoa människor som har Downs syndrom och så finns det andra som inte är lika goa.

I nästa andetag buntar han ihop alla journalister som han träffat som teaterchef för Moomsteatern under 25 år genom att säga:

– Alla journalister frågar skådespelarna: är du nervös? Så är bilden, personer med funktionsnedsättning ska vara nervösa.