Meri Liljegren är överläkare på Sveriges enda specialmottagning för könsstympade kvinnor. Hon hävdar att kunskapen om könsstympning brister i den allmänna sjukvården.
- Allra första gången jag såg en könsstympad kvinna var på mödravården i Vantör, någon gång i slutet på 80-talet, berättar gynekologen Meri Liljegren.
Hon bjuder på te i sitt vackra vardagsrum på Söder i Stockholm, och vi talar om en flertusenårig ritual, en sedvänja som först på 80-talet började synas i Sverige, i och med invandringen från Afrikas horn.
- Jag förstod inte alls vad det var. Vad hade hänt henne? Hur hade det gått till? Hon var somaliska och förklarade för mig, med hjälp av tolk, att ”detta är vår tradition. Så här gör vi i mitt land.”
Numera arbetar Meri Liljegren som överläkare på Södersjukhusets kvinnoklinik och är bland annat ansvarig för landets enda mottagning för könsstympade kvinnor.
- För det mesta är de väldigt rädda och oroliga när de kommer till mig - oroliga för att jag inte vet vad det handlar om, för att det är obehagligt att bli undersökt och för att det eventuellt kommer att göra ont.
Kvinnorna bär på ett trauma från själva stympningen, och nästan allt som har att göra med underlivet blir en smärtsam påminnelse om det som en gång ägde rum.
Merparten av hennes patienter är somalier, en av de minst integrerade invandrargrupperna i Sverige, och många av dem har tidigare levt som nomader i sitt gamla hemland. Att uppsöka en svensk gynekolog, att på ett plan ifrågasätta den egna traditionen, kan utgöra ett mycket stort kulturellt steg.
- Jag har förstås tystnadsplikt, och det säger jag med en gång.
I början sökte kvinnorna enbart för fysiska svårigheter. De hade problem med att kissa, vilket kunde ta upp till en halvtimme att göra, eller problem under mensen, eller det gick inte att ha samlag, för öppningen var för liten, eller mannens penetrering gjorde alltför ont.
Under den första tiden var det ingen som kom för psykosexuella besvär. Men det har förändrats, kanske i takt med att förtroendet för mottagningen har ökat, kanske på grund av påverkan från den svenska kulturen.
- Några kvinnor är rasande på sina föräldrar. De känner sig djupt svikna. Hur kunde ni? Vad har
ni gjort mot mig? En del säger att de absolut inte kommer att föra denna tradition vidare, och somliga har egna döttrar som de noga tvingas att bevaka. Alla i släkten är inte ense.
Ibland vill kvinnorna berätta om hur själva könsstympningen gick till, framför allt de som fördes bakom ljuset, och trodde att något helt annat skulle äga rum.
- De som har lurats har det allra värst.
Under förra året var majoriteten av patienterna under 20 år, för första gången, och Meri Liljegren berättar om somaliska tonårstjejer som har upptäckt att de inte ser ut som de flesta andra gör - och att de har berövats något stort och viktigt, utan att någonsin kunna få det tillbaka.
- Hur hjälper man dem att acceptera? Och hur förhindrar man orealistiska förhoppningar på vad vi på mottagningen kan göra?
- Vi kan inte återskapa ett underliv, eller bygga upp nya blygdläppar, eller transplantera en klitoris. Men vi klarar att öppna ett hopsytt sköte, och ta bort ärrvävnader och cystor, och stänga igen falska passager.
Därutöver hoppas man framöver kunna frilägga området kring klitoris, som sällan har helt skurits bort, för att på så vis öka kvinnans möjligheter till sexuell njutning.
Några få av Meri Liljegrens över 100 patienter har rapporterat att de har upplevt orgasm, och hon blev ”oerhört glad” första gången det hände. Hon tror att fler skulle kunna göra det, men det kräver att kvinnorna lär sig mer om vad sexualitet egentligen är, liksom männen.
- Mina patienter har aldrig förut talat om sex med någon. De kan inga ord för förspel, onani och orgasm, och vet kanske inte att sådana saker finns, därför att de kommer från en tradition där sex främst handlar om barnalstring och mannens njutning.
- Förspel kan då vara två kyssar och inget mer.
Inför de kirurgiska ingreppen visar man exakt hur kvinnans underliv kommer att se ut efteråt. Hon ska kunna godkänna det nya utseendet.
- Här finns också en estetisk sida. Jag minns till exempel en somalisk kvinna som låg i gynstolen och skrattade högt åt mig och sa: Hemma hos oss ska man se ut som jag gör. Att se ut som du betraktas som mycket fult.
- Många av våra möten präglas av närhet och självklarhet. Vi är kvinnor, och vi har mer gemensamt än sånt som skiljer oss åt.
Nyligen bidrog Meri Liljegren till den rapport som har initierats av Stockholms Läns Landsting och som syftar till att presentera ett antal rekommendationer till läkare, kliniker och sjukhus i området.
- Det behövs. Många läkare och barnmorskor vet faktiskt ingenting om könsstympning. Även om det är förhållandevis få kvinnor som är drabbade - det borde ändå ingå som ett moment i all vårdutbildning. Dessutom måste vi börja utvärdera de plastikkirurgiska ingreppen, och framför allt ta reda på vilka som förbättrar kvinnans sexualliv. Men det är svårt, inte minst för att det rör sig om så subjektiva upplevelser.
Slutligen önskar hon att vi satsar mer på psykosexuell rådgivning - och att vi inte enbart ser på dessa kvinnor som offer.
- Det gör de inte själva. I själva verket är de synnerligen starka, det är min erfarenhet, trots allt de har varit med om.
