Ibland säger människor till Magnus Nilsson ”Ja, du cyklar och håller dig smal!”

Då kan han bli nästan lite förnärmad för att de tror att han cyklar av en så ytlig anledning.

–Det finns ingen människa som skulle cykla i 25 år bara för att vara smal, säger han.

Magnus Nilsson arbetar som husvärd på Familjebostäder. Direkt när man kliver in på kontoret förstår man att en cyklist arbetar där. Bland skrivbord och postfack står två cyklar, i ett hörn ligger extra däck och cykelväska.

Jobbarkompisarna har skojat med honom och klistrat svart- och gulrandig varningstejp i en ruta på kontorsgolvet. På väggen sitter en lapp ”Magnus Nilssons privata cykelruta. Respektera detta!” I rutan står hans röda Cannondale, långfärdscykeln som varit i bland annat Polen, Italien och Frankrike.

Till vardags cyklar Magnus Nilsson på en blå Scott racing, den står i ett annat hörn på kontoret. I dryckesbehållaren sitter en vanlig saftflaska med röd saft. Sportflaskor tycker han ger drycken plastsmak. Sin Scott, en mountainbike, beskriver han som en oöm cykel, inte märkvärdig men med bättre prestanda än genomsnittscykeln.

När Magnus Nilsson ska beskriva sin röda Cannondale blir han mer entusiastisk.

–Jag är väldigt nöjd. Den är mycket elegant, lite sportigare och aggressivare.

Magnus Nilsson har cyklat sedan han var barn, men började på allvar i 25-årsåldern. Då hade han utbildat sig till socionom på universitetet och börjat jobba som socialassistent. Men det blev en tuff start. Flera av hans kollegor blev sjukskrivna och Magnus fick för stort ansvar att axla som ung och nyexaminerad.

–Jag jobbade alldeles för mycket. Idag skulle man väl säga att jag gick in i väggen.

Det blev början på en svår period i hans liv med ihållande depressioner. Under de åren blev cyklingen ett andningshål. När han trampat några mil kunde tankar som malt i samma spår plötsligt ta en ny riktning.

–Alla som ägnar sig åt den här typen av monotont idrottande, cykling, löpning eller långa kanotfärder, säger samma sak: tankarna luftas på ett osedvanligt kreativt sätt. Det är något meditativt över det.

Varken mediciner eller terapi hade varit till någon större hjälp. I mitten av 1980-talet beslöt Magnus Nilsson att ta tjänstledigt från sitt jobb, flytta till Jämtland för att utbilda sig till fritidsledare.

–Jag hade en idé att miljöombyte och nya människor skulle vara sundare än att fortsätta söka hjälp inom sjukvården. Cyklingen bidrog säkert till att de här friska idéerna kom, säger han och tillägger att det inte är så vanligt att människor bryter upp mitt i en depression.

Flytten blev också början på tillfrisknandet. I slutet av 1980-talet flyttade han till Stockholm och ett jobb som fastighetsskötare, ett fritt och rörligt arbete som passade honom.

Nu ligger de svåra åren långt tillbaka. Magnus Nilsson är 50 år och cyklingen är inte ett sätt att överleva utan en källa till glädje. Åren på 80-talet är inget han vill önska ens sin värste ovän, men de lärde honom två saker; att hushålla med hur mycket ansvar han tar på sig och att bara göra det han själv vill.

–Det kan jag kosta på mig. Genom cyklandet har jag haft mycket roligt, fått se så många platser och träffat så många människor.

Magnus är med i ett kompisgäng på tolv personer som varje år gör en längre resa tillsammans. I demokratisk ordning bestämmer de resmål och sedan får några i uppdrag att planera turen. I år gick resan till Polen.

–Vi har jädrigt kul. Ofta cyklar vi sex-sju mil om dagen, stannar vid intressanta sevärdheter och äter lunch på något trevligt ställe. På kvällen tar vi en after bike-öl, varvar ner och duschar. Sedan går vi ut och äter tillsammans och umgås.

Det är under sådana turer han ibland kan uppleva stunder av total lycka.

–En dag hade vi cyklat nästan tio mil, det var inte meningen att vi skulle cykla så långt men vägarna var så dåliga att vi fick ta en omväg. Vi var på väg till Gniew och cyklade in i en allé. Solen höll på att gå ner genom träden, vi såg korsriddarborgen resa sig och kände doften av rapsfälten svepa in.

Magnus Nilsson leder cykelresor för Cykelfrämjandet och ett reseföretag. I sommar leder han två turer i Dolomiterna, sambon följer med på en av dem, och ett par turer i Toscana. Det blir även en del cyklande i Sverige.

Magnus och hans sambo Greta träffades första gången på en cykeltur. Greta har ägnat sig åt långdistanslöpning tidigare och hennes uthållighet imponerade.

–Det är bra med någon som har ett lugnt och jämnt humör, är tålig och inte börjar pipa om det tar emot eller blir sur om det börjar regna – då blir det plus direkt!

Han är glad över att Greta delar hans intresse.

–Jag vet karlar som åker långfärdsskridskor varje lördag och söndag under vinterhalvåret och planerar nya turer däremellan. Jag beundrar förhållanden som håller under sådana betingelser.

När Magnus och Greta cyklar tillsammans bryr de sig inte om att ta tid eller mäta hur långt de cyklar. Magnus Nilsson är inte tävlingstypen och har aldrig lockats av till exempel Vätternrundan.

–Jag cyklar så pass mycket att jag inte behöver betala tusenlappar för att bevisa att jag kan cykla 30 mil på raken.

Vid några tillfällen när h­­an varit ute på cykelresor har det hänt att han missat ett pendeltåg eller en färja och tvingats göra dagsetapper på drygt 20 mil.

–Men det är inte roligt.

För Magnus Nilsson är cykling en social sport. På 1980-talet, när han kom till Stockholm och inte mådde så bra, var cykelturerna ett sätt att knyta kontakter. Under en cykeltur kan man behålla sin integritet och vara precis så social som man själv vill. I dag har större delen av hans vänkrets anknytning till cyklingen.

–Jag har träffat så många roliga människor genom cyklingen Alltifrån folk som städar tunnelbanan till ambassadörer och näringslivschefer. När man cyklar så är man väldigt jämlik. Det gör att det blir väldigt lättsamt. Det spelar ingen roll vem du är för som regel blir du trött och hungrig och vill ha mat.

När Magnus träffar sina cykelvänner talar de sällan cykel, möjligen om han köpt en ny cykel och det gör han ungefär vart tredje år när den gamla blir stulen. På cykelresorna diskuterar de politik, mat, historia och annat. Människor med olika bakgrund gör att det blir spännande samtal.

Det är mer cyklandet än cykeln som intresserar Magnus. Han reparerar och servar sin cykel själv, men är egentligen inte särskilt road. Inte heller plöjer han cykeltidningar eller surfar på cykelsajter.

–När jag köper ny cykel läser jag inte på. Jag provar två-tre cyklar och den som känns bäst att åka på väljer jag. Om man kommer upp i en prisklass på 6000–7000 kronor eller mer så får man en kvalitetscykel. Det som till syvende och sist avgör om du trivs med din cykel är om den är rolig och bekväm.

Varje vardag trampar han två mil mellan bostaden i Sundbyberg och jobbet. Totalt cyklar han 1000-1500 mil per år, i snitt blir det 3-4 mil om dagen. Det ska till en decimeter blötsnö för att Magnus ska ställa cykeln. En februaridag för ett par år sedan cyklade Magnus omkull på en isfläck på väg hem från jobbet och bröt lårbenshalsen. Men det hindrade honom inte från att försöka hoppa upp på cykeln och cykla vidare.

–Jag blev förbannad när benet inte ville följa med. Till slut insåg jag att det inte gick och ringde min arbetskamrat som kom för att hämta upp mig. Men han kunde inte få in mig i bilen, jag hade så ont. Vi fick ringa ambulansen.

Efter sju veckors sjukskrivning fick han nog av stillasittande och gav sig av på cykeltur i Finland – sammanlagt 70 mil.

–Det var ett uppdämt behov.

När Magnus till exempel varit på konferens i tre dagar, utan tillfälle att cykla, tycker han att han hamnar i ett mer dämpat stämningsläge och att tankarna går långsammare, en erfarenhet som han delar med andra cykelkompisar.

–Det blir som ett behov att cykla, de är väl endorfinkickarna!