Det som fick Christina att äntligen bryta upp från Peter var en fjällsemester där hon blev slagen sönder och samman. Rättsintyget från sjukhuset berättar om decimeterstora blåmärken, rodnader och svullnader över hela kroppen. Två dagar senare flyttade hon till en väninna.

- Jag hade svårt att lämna honom. Han bröt ner mig psykiskt och fick mig att känna mig värdelös. Under den första lyckliga tiden fick jag enormt starka band till honom och jag är inte en person som gör impulsiva saker. Jag sticker inte bara iväg. Dessutom var jag väldigt rädd.

De hade då varit gifta i fyra år. När de träffades var Peter allt Christina hade drömt om. Med ett äktenskap bakom sig och singelliv i fem år var hon inte säker på att möta kärleken igen, men Peter gjorde henne verkligt lycklig. Men det tog inte lång tid innan Peter förändrades. Perioder när allt var som vanligt varvades med raseriutbrott och våld, psykiskt
som fysiskt.

I dag har det gått knappt tolv år sedan fjällsemestern - enligt Christina tolv år av fortsatt misshandel, trakasserier och förföljelse. Hon har flyttat flera gånger för att få vara i fred och polisanmält sin exmake minst sex gånger.
Första gången hon berättade för polisen var efter händelsen i fjällen. En utredning inleddes och både Christina och Peter förhördes. Samtidigt flyttade Christina till en temporär lägenhet. Ganska snart märkte hon att hon var bevakad.

- Han skaffade sig en lägenhet i närheten. Gömde sig i trappuppgångar, i buskarna utanför och i andra hus. Ibland satt han utanför i bilen eller i parkeringshus och väntade på mig. Han skrek saker in i min brevlåda och haffade mig överallt, vad jag än försökte göra. Jag levde i mörker. Tände aldrig lamporna för att han inte skulle se att jag var hemma. Ibland fick jag skjuts av en väninnas son som körde taxi, det var enda gången jag vågade mig ut.

I samma veva blev Christinas mamma sjuk och gick bort. Dessutom blev Christina
plötsligt arbetslös på grund av nedskärningar i psykvården där hon arbetade.
- När mamma skulle begravas ringde jag till polisen och sa att jag inte orkade. Vi lägger ner. Tänkte att om jag tog tillbaka allt skulle han sluta. Han skulle inte våga göra om det, han hade fått sitt straff. Det var mitt livs misstag.
Efter att ha varit tyst en kortare period började Peter återigen höra av sig. När Christina fick nytt jobb uppmärksammade föreståndaren efter en tid att hon var förföljd.
- En dag sa han: ”Nej, det här håller inte, du kan inte ha det så här.” Han följde med till polisstationen och vi gjorde en anmälan med honom som vittne.

Ingenting hände. Christina blev alltmer desperat. Under de kommande åren fortsatte Peter med förföljelsen. Han bedyrade att han älskade henne och att han ville ha henne tillbaka. Vid två tillfällen tog Christina tillbaka Peter. Första gången levde de ihop i drygt en månad, andra gången i drygt två år. Christina försöker förklara varför.
- Jag har varit bevakad hela tiden. Jag
har inte haft kontakt med någon som har hjälpt mig att komma ur det här. Man klarar inte det själv. Om inte vårt rättsväsende tror på mig så gör jag det inte själv heller.

Ulla Andersson på kvinnojouren i Lidköping berättar att misshandlade kvinnor ofta blir isolerade av mannen och lever i sin egen värld. Vännerna som skulle kunna ge stöd och råd saknas. Det första mötet med polisen är därför i många fall avgörande.
Många poliser vill, av ren välvilja, lugna ner kvinnan och säger att det som har hänt inte låter så allvarligt, säger Ulla Andersson. Kvinnan upplever då att hon inte tas på allvar och börjar tvivla på det hon har varit med om.
Samtidigt kan det vara svårt för polisen att se helheten. Många olika poliser får in anmälningar om händelser som var för sig kan verka helt ofarliga, men sammantaget kan de göra en förföljd persons liv outhärdligt.
Ulla Andersson poängterar att det har skett en förändring. Kvinnor är starkare nu än för några år sedan, och poliser och åklagare förstår allt bättre
mekanismerna bakom våld i nära relationer.

Tio år efter misshandeln i fjällstugan polisanmälde Christina sin exman ytterligare tre gånger på bara några månader, utan att förundersökning inleddes och utan att exmannen fick besöksförbud. Christina kom till slut till en punkt när hon kände att hon hade två alternativ: få hjälp eller ta sitt liv.
- Mitt liv bestod inte av något annat än rädsla. Jag vågade inte ens gå utanför dörren. Jag ringde till regeringskansliet och frågade vad jag skulle göra. De slussade mig vidare till en person på kvinnojouren.
Hon fick stöd och en advokat kopplades in. Trots det kände hon sommaren 2004 att enda utvägen för henne var att gömma sig. Polisen på orten bekräftade att risken att hon skulle bli ”utsatt för brott, trakasserier och förföljelse” var så stor att hon behövde skyddad identitet.

Christina försvann ur folkbokföringen. Hon fick en lägenhet i Lidköping med ett nummer på dörren och Skatteverket vidarebefordrade hennes post. Att leva med skyddad identitet jämför hon
med att leva som flykting i sitt eget land. Att få ett jobb när man är förföljd är nästan omöjligt. Socialbidrag eller sjukpenning blir då enda inkomsten.

Polisen på orten där hon bodde innan hon flyttade till Lidköping har svårt att kommentera fallet, de vill inte eller minns inte. Våld i nära relationer är alltid komplicerat, förklarar en tjänstvillig polisman. Personerna i förhållandet förtalar varandra och det finns sällan vittnen. Att Christina fick gömma sig i en annan stad, utan att någon av hennes anmälningar ledde någonstans beror på åklagaren, säger polisen. Åklagaren fattar det beslutet.
Åklagare Catrin Ångman Mlinaric är en av dem som har beslutat att inte inleda förundersökning mot Christinas exman och som har nekat att bevilja besöksförbud. När SvD berättar att Christina fick skyddad identitet ett halvår senare blir Catrin Ångman Mlinaric först förvånad och säger att det är häpnadsväckande.

Sedan ändrar hon sig och säger att det bör vara svårare att få besöksförbud än skyddad identitet.
En skyddad identitet påverkar ju bara den som begär att få det, medan ett besöksförbud inskränker en annans fri- och rättigheter.
Enligt henne handlar det också om hur brottet beskrivs av polisen.
- Det är klart att det är ett problem när olika poliser har hand om de olika anmälningarna. Det blir en lucka i informationen. Jag tar bara ställning till den anmälan som har gjorts. Om det inte finns vittnen och jag inte kan se att ett brott är begånget kan jag inte göra något.

I dag har Christina flyttat tillbaka till den ort där hon senast blev förföljd. Hon vill ta kontroll över sitt liv och sluta vara rädd.
Hon har vid ett par tillfällen stött ihop med mannen som förföljde henne men rädslan har förvandlats till ilska. Under tiden med skyddad identitet träffade hon många andra förföljda kvinnor med samma erfarenheter och det gjorde henne stark säger hon.
Hon har startat en stödförening för andra utsatta och hoppas att kunna arbeta med det i framtiden.

Christina och Peter heter i verkligheten något