Ett exempel: I en Cadillac Eldorado från 1960 sitter det under motorhuven en behållare som reglerar bilens luftfjädring. Från behållaren går en slang som sedan förgrenar sig vidare till två andra slangar. Dessa slangar förbinds med ett T-format munstycke tillverkat av metall.

Det kan inte ha kostat många ören att tillverka en gång i tiden och det är klart att det går att ersätta ett sönderslitet T av metall med ett av plast. Men om man bestämt sig för att göra det på Christer Malms vis är det förstås uteslutet.

Han hade tur och hittade en rätt sliten Cadillac i USA som bland annat hade ett helt intakt T-munstycke – original och av metall. Det är klart att han var tvungen att köpa kärran.

I dag går det att hitta detta lilla T för försäljning på Internet, oanvänt och i originalförpackning. 923 dollar är den senaste noteringen.

–Där går till och med min gräns. Tror jag. Jag är i vart fall mycket glad över att jag har ett och att jag inte behövde utsätta mig för den valsituationen.

Christer Malm i lilla Axvall strax utanför Skövde renoverar Cadillacbilar från 60-talet. Den regel han följer är mycket enkel: En Cadillac Eldorado från 1960 ska bli exakt så som den var när den rullade av monteringsbandet i Cadillacs fabrik på Clark Avenue i Detroit.

Exakt alltså.

Ett exempel till: På alla gamla Cadillac­bilar är förstås gummit på gaspedalen en av de mest slitna delarna. Pedalen är långsmal och ungefär två decimeter bred. På den sitter två dynor med räfflad hårdgummi. Hur gör man för att få dynorna som nya? Christer Malm tillverkade trämodeller som han fräste till så att de exakt liknande nya gummidynor med de precisa måtten för räfflorna. Så gjorde han en gjutform och lät gjuta nya gummidynor som han ersatte de slitna med.

Varför då?

–Jaa…, säger han när vi sitter i villaträdgården i Axvall, blir tyst en stund och svarar egentligen inte på frågan.

–Hade jag inte börjat med det här hade jag kanske samlat frimärken i stället. Eller fortsatt med hockey.

Christer Malm växte upp och gick i skolan i Skövde. Pappa var bilhandlare och redan innan han fyllde moppe köpte han begagnade Puch Dakota och Zündapp som han började pilla med. Han skickade efter ”grejer” från Hobbex i Borås som gjorde det möjligt att trimma mopparna så att de gick i 75 knyck.

–I dag finns det mer avancerade saker och jag vet en som fått upp en moppe i 110. Men det höll inte drevet för.

I början av 1970-talet gick han på Volvos industriskola i sta‘n och köpte en begagnad Volvo till förmånspris när han fyllde 18.

–Det var en fin bil. 144 GL, metallic med soltak. Jag kommer fortfarande ihåg registreringsnumret. Den lever än och har hälsan i Göteborg.

Så hände det, i Stenstorp 1976.

En privat importör hade varit över i Staterna och hämtat hem tre Cadillacbilar som nu stod där på en gård i Stenstorp framför honom.

En röd Cadillac De Ville cab från 1967. En metallicgrön De Ville cab från 1969. En vinröd De Ville cab från 1970.

– Jag hämtade farsan och visade honom. 35 000 kostade den vinröda. Det var en obeskrivlig känsla. Den hade så många finesser. Två liter milen drog den. Men det var ju inga problem då på 1970-talet. Jag hade så det räckte till mat, bilskatt, försäkring och bensin.

När han var några och tjugo 1981 åkte han över till Los Angeles med en kompis – för att titta på Cadillacbilar. De gick runt på bilskrotar och letade delar och hittade också affärer som sålde nya originaldelar som man bara kunde drömma om hemma i Sverige.

Till slut hittade han en guldfärgad Hardtop Sedan De Ville från 1967.

–Ägaren kom till vårt hotell med den. 350 dollar ville han ha. Jag köpte den på stående fot. Sedan åkte vi från Los Angeles till Virginia i ett sträck. 480 svenska mil tvärs över USA. Vi turades om att köra. 52 timmar tog det.

Hemma i Axvall plockade han ner Cadillacen till sina minsta beståndsdelar, skruv för skruv, bricka för bricka. Precis som i dag fanns det en bil som var den viktigaste, ”moderbilen” i vilken han monterade in de bästa detaljerna, de finaste originaldelarna.

Han har aldrig läst manualer eller gått på kurs utan lärde sig Cadillacbilarnas anatomi genom att helt enkelt plocka isär dem. Och sätta ihop dem igen.

Delarna – ner till minsta lilla skruv – gör han rena, blästrar om det behövs eller lägger i syrabad, ytbehandlar och zinkar om.

I ett slags loggbok dokumenterar han varje enskild mutter och skruv för att ha koll på var de satt från början.

Han erkänner att han är pedant och att han vill ha var sak på sin plats. Flera gånger har han fått pris för de bilar han renoverat.

Det finns bara en detalj som är en vit fläck för honom, en detalj som han inte gett sig in i. Ännu.

–Diffen i bakaxeln (växel som fördelar krafterna mellan bak­hjulen, reds. anm.) Cadillac vill inte att man ska gå in och peta i den. När den är utsliten ska man helt enkelt bara byta till en ny. Men det är klart att jag ska ta mig in i den någon gång när jag har tid.

Genom åren har det blivit många resor till USA och ett antal Cadillacs som han tagit hem och plockat med. Hur många vet han inte exakt, men en 30-35 kanske.

Och alltid årsmodeller från 1959 fram till 1970.

–Senare modeller är ointressanta.

Varför det blev Cadillac och inte något annat märke beror inte minst på bilens kvalitet – fram till 1970 alltså.

–Jag känner några som gick över från att renovera Chrysler till Cadillac. De sa att om en detalj sitter fast med en bult i en Chrysler hålls den fast med tre i en Cadillac.

Christer Malm öppnar så garaget för att visa oss sin svarta Cadillac Eldorado Seville, ”moderbilen” som han köpte 1994, plockade ner och nu sätter ihop igen, bit för bit. Han är som sagt noggrann och detta har han hållit på med i tolv år nu.

Muttrarna glänser som om de var av guld och allting är kliniskt rent som om det tillverkats i går.

På luftslangen finns en gul kontrollstämpel.

Den var förstås borta när han började renovera bilen. Men han vet att den fanns där när bilen rullade av bandet.

Därför tillverkade han en stämpel, skaffade den rätta gula färgen och satte dit en ny.

Till och med det som inte syns vill han ha precis som när bilen var ny. Allra längst ner i bilen, mot karossen har han lagt in en isolering med exakt de stämplar som fanns där från början. När mattor och säten kommer på plats syns ju förstås inte detta.

–Det liknar arkeologi väldigt mycket det jag håller på med.

En gång köpte han en gammal Cadillac i stort sett för rattens skull.

När Sevillen är klar om några år kommer den att vara värdefull på samlarmarknaden. Men Christer Malm gör det inte för pengarna och även om så vore skulle det bli en förlustaffär med tanke på alla arbetstimmar han lagt ner. Pengar till mat och amorteringar tjänar han som resemontör, specialiserad på att reparera truckar.

– Jag sålde en blå 64:a cab för några år sedan som jag renoverat. Men det var till en som visste att uppskatta det. Att sälja till någon som bara vill investera sina pengar kan jag inte tänka mig.

Snart fyller han 50 och då åker han med hela familjen återigen till Cadillacens hemland. Den resa han drömmer mest om kommer han dock aldrig att kunna göra eftersom det är en tidsresa till 1960-talets Detroit.

–Då skulle jag vilja gå in i fabriken på Clark Avenue, vandra runt och titta på när de monterar ihop bilarna.