Carl-Johan de Geer tog tidigt avstånd från aristokratiska krav, som att lära sig jaga. ”Det stod en uppstoppad räv i hallen hos farfar, som norm för vad unga män förväntades göra. Jag tyckte bara det var otäckt.

Hans hustru är övertygad: En gång aristokrat, alltid aristokrat. Klassresan nedåt är nog bara möjlig i nästa generation - eller nästnästa.
- De som vuxit upp i en viss samhällsställning vet att de har en plats i världen. Den grundkänslan tappar man inte bara, menar Marianne Lindberg De Geer.
Men maken, konstnären Carl Johan De Geer, är inte säker på att hon har rätt. Han känner nämligen aldrig igen sig i schablonbilderna av överklassen - även om han är av friherrlig ätt, kan kalla sig baron och växte upp med en 26-rummare som enda trygg punkt i livet: somrarna hos farmor och farfar i ett mindre slott i Skåne.
- Jag har aldrig fått dyra saker, aldrig fått hjälp med bostad eller jobb. När pappa dog ärvde jag 3 000 kronor. Jag är en self made man - men det fattar inte folk. Var har de fått det ifrån, att man skulle haft en gräddfil? Från engelska tv-serier?

Han sitter i favoritstolen på konditori Vetekatten i Stockholm, en stol som liknar en han själv designat. Carl Johan De Geers konstnärskap rymmer allt
från möbler, tygtryck, fotoböcker, romaner och målningar - till hans senast omtalade verk, filmen Med kameran som tröst II.
Det är en självbiografisk dokumentär om hur det är att vara barn i en aristokratisk miljö med excentriska anfäder, adliga titlar och tjänstefolk. Men här fanns också en kringflyttande pappa och en neurotisk mamma - och deras skilsmässa i äldste sonens tidigaste tonår. Vid det laget hade han gått i åtta olika skolor.
- Jag stammade så mycket när jag växte upp att jag knappt kunde tala. Min lillebror också. Än i dag när vi pratar i telefon kan vi börja bägge två.

Enligt adelskalendern, däremot, är hans bakgrund som följer: Släktgrenen fick friherrlig status och namnet lyder i sin helhet De Geer af Finspång - från den vallonske industrimannen Louis De Geer som adlades 1641 och hans bruk i Östergötland. Ättlingarna i rakt nedstigande led var överkammarherre, hovmarskalk, justitiestatsminister, landshövding. Enligt Nationalencyklopedin var de höga ämbetsmän och politiker på den
liberala fronten allihop.
Först när det kommer till farmor finns en kvinnlig anmoder nämnd: Brita von Dardel. Pappa Carl Johan Louis var ambassadör och hans hustru Ulrika född Wallberg flyttade med honom runt världen.
Äldsta barnet Carl Johan föddes i Kanada 1938. Familjen bodde i Köpenhamn under kriget, följde med pappa till Stockholm, Bryssel och Warszawa. Första gången Carl Johan De Geer blev medveten om klasskillnader var på legationen i Paris när han var elva år. Han hade tydligen förolämpat den jämnåriga privateleven, ty guvernanten tillrättavisade: ”Så säger man inte till en ministerson!”
- Min far var underordnad hans, utreder Carl Johan De Geer den diplomatiska hierarkin.

Men du var väl van att röra dig med överheten från uppväxten?
- Jo, det kan man ju säga. De som dök upp hos farfar i Skåne var riksdagsmän, grevar och baroner. Samtidigt uppfattade jag ingen skillnad på dem och andra.

Hur menar du då?
- Om jag var på granngodsen och lekte med barnen där eller om jag var kvar och lekte med
gårdens barn - det var ingen skillnad för mig.

När blev du klassmedveten?
- Först på 1960-talet. Dessförinnan hade jag på ett omedvetet plan fattat att jag kunde gå in i salongerna utan att tänka på det. Sedan började jag umgås i vänsterkretsar där överklassen var lågstatus. Man skulle skämmas om man var adlig.
Snart övergår han till att berätta om hur han och dåvarande hustrun Marie-Louise Ekman blev 1960-talets centrala konstnärspar i en tvårummare i Bromma. Hur de tio formgivare som bildade kollektivet Tio-gruppen turades om att stå i butiken, på den tiden nästgårds med Vetekatten. Att konditoriets stol är så lik den han designat - och plötsligt ser han hur rangliga armstöden blivit. Carl Johan De Geer halar upp en kryssmejsel och skruvar åt.
Nej, överklassen som samtalsämne fångar honom inte. Han svarar på frågorna, men fördjupar sig knappast - kanske för att han inte odlar någon aristokratisk identitet. Ändå är han förvånansvärt kunnig om adelns utveckling i Sverige: Reglerad av en statlig
författning så sent som 1975, sista privilegiet avskaffat 1 juli 2003, den egna släktens vapensköld och introduktionsbrev
- Men jag har aldrig haft en tanke på att använda min högadliga titel. Och jag har nekat till att betala kapitationsavgiften till Riddarhuset under alla år.

Adelns palats får sig en rejäl känga i filmen. Inne bland vapensköldarna uttrycker han en sådan ilska mot de patriarkala ordningarna att den som spelar reporter undrar om han inte är arg på sina föräldrar. Egentligen.

Varför är du så arg?
- För att hela adeln står för ett feodalt system som utövar förtryck, säger han och blir lika upprörd som i filmen. Om man bara får döttrar anses släkten utdöd. Men jag har ökat adligheten i Sverige, ha ha ha, för jag har producerat fyra friherrinnor genom att gifta mig
Han tillägger att han också är arg på ett personligt plan. På föräldrarnas malliga sätt att framhäva sin adliga status.
- Mamma ansåg att hon personligen stod över andra. Hon var inte från släkten De Geer, men ansåg sig ha
extra nobelt blod och presenterade sig med ”detta är friherrinnan De Geer ” Jag hatade det! Jag ville sjunka genom jorden!
Och pappa, vid något av de sällsynta besöken i Sverige, påpekade hur Carl Johans kläder från second handbutiken Myrorna kunde försämra hans karriär på UD.
Vilken bluff, stönar sonen, förljugna titlar som inte betyder någonting. De är inte märkvärdigare än andra.

Vad fick du med dig från din aristokratiska uppväxt?
- Att ingen sa något om hur man bör uppträda i världen - varken i fråga om beteende, klädsel eller artighet. Grevar och baroner kunde gå med hål i kavajerna och äta hur som helst, med armbågarna på bordet och kniven i mun. Överklassen är inte så korrekt som man tror. Vi åt under bullersam konversation och tjöt av skratt tills vi fick hostanfall
Carl Johan De Geer funderar lite.
- Det var ingen dämpad elegans, precis.
Till slut kommer han fram till att koden för att uppträda handlat mer om att alla gör som de vill och har rätt att tala fritt, var som helst. Och att man
inte behöver känna någon blyghet.
Resultat: Carl Johan De Geer kan möjligen bli nervös i privata sammanhang - offentligt är han aldrig rädd.
Hustrun Marianne Lindberg De Geer skrattar gott:
- Rädd? Han älskar det! Alla blir intresserade och det tar han dessutom för givet.
Det är precis det här som märks hos överklassen, menar Marianne Lindberg De Geer. De känner att de har en självklar plats i världen och behöver aldrig skämmas för att de finns. De vet hur de ska använda ett språk som folk lyssnar till - vilket är en större tillgång än att ha pengar, poängterar hon.
Då kanske man har råd att hitta sin egen väg? Carl Johan De Geer hade ingen levande kontakt med släkten på kanske 30 år. Så här i efterhand vet han att första avståndstagandet handlade om att vägra lära sig jaga.
- Det stod en uppstoppad räv i hallen hos farfar, som norm för vad unga män förväntades göra. Jag tyckte bara det var otäckt.
Han hoppade av gymnasiet, började på Konstfack och skaffade sig en ny familj - vännerna som han valde själv
och fortfarande har daglig kontakt med.

Hur hanterade du att du borde skämmas för din uppväxt?
- Mer privat än politiskt, tror jag. Jag såg inte på ursprunget som mitt nätverk. I stället kunde man bilda ny släkt med dem man träffade och upplevde som själsfränder. Teaterfolk, musikfolk och andra konstnärer blev min nya familj.
När föräldrarna skildes slutade barnen följa med pappa runt om i världen. Mammans psykosomatiska sjukdomar ledde till att Carl Johan De Geer bodde ett år på slottet i Skåne, gick i folkskolan i Kviinge och såg sin farfar skjuta en hare genom ett fönster på övervåningen
- Min farmor bestämde egentligen. Och där rådde harmoni. Hon var född von Dardel och kusin till konstnären Nils. Jag är mer lik Dardlarna än De Geer-arna, säger de. På bilderna ser man att det är hennes näsa som går igen
Paret Lindberg De Geer har en gemensam 14-årig son - Örni, döpt till Ernst Louis.

Vad händer i nästa generation?
- För kompisarna betyder ett adligt namn ingenting i dag, tror Carl Johan som
givit sitt medgivande till att även styvsonen Anders, som förut hette Lindberg, bytt till De Geer.
- I hans kretsar har han bara fått ett ovanligt namn, säger Marianne. De kan stava det Döjär om det är så. De har ingen känsla för att det skulle vara viktigt.

Och att Örni också fått ättens förnamn Louis - är det en överklassmarkör?
- Kanske. Men Carl Johan heter Louis, precis som sin bror, sin far och farfar. Jag tror mest vi tyckte det var kul att föra en framgångsrik släkts tradition vidare. Örni har ingen känsla för den överklass han härstammar från.

Är det vad mamma Marianne menar med att klassresan nedåt kan ske först i nästa generation? Eller vad tycker pappa Carl Johan?
- Jag håller inte med. Jag bär som en tagg i mig att känna mig utsatt och otrygg, och oroar mig fortfarande för om jag ska ha pengar till hyran. Men Marianne menar att jag aldrig skulle kunna bli uteliggare, för att mitt nätverk finns vad jag än gör.
Sedan hittar han ytterligare argument: Han har en outsiderattityd som han njuter
av.

Och det känns inte som ett straff att vara utestängd från släkten?
- Nej, säger Carl Johan De Geer. Det har jag valt. Att bli konstnär är ett val, och då kan man inte ha båt, eget hus, bostadsrätt eller bil.

Vad är överklass i dag?
- Skandiadirektörerna som ordnar lägenheter åt sina barn på Strandvägen. Det är överklass för mig. Då känner jag mig som en socialist.