Den värsta krisen är över. Efter en uppslitande separation har Sara Runesson tagit sig igenom de första tuffa åren och lyckats bygga upp en ny tillvaro för sig och sina två döttrar i London.

Men hon har fått kämpa. Utan morföräldrar som kan rycka in när barnens febertoppar sammanfaller med viktiga jobbmöten och utan ett stöttande samhälle som håller kostnaden för barnomsorg på en rimlig nivå, krävs en outsinlig energi och ett gäng pålitliga vänner för att vardagen ska gå ihop.

– Första tiden efter separationen satt jag mest och grät på kvällarna. Jag kände mig som den ensammaste personen i världen och ville bara fly hem till mamma och pappa i Sverige.

– Som tur var hade jag mina kompisar i föreningen Svenska mammor. Utan dem hade jag knappt klarat mig. De hjälpte mig med flytten och blir barnen sjuka finns det alltid någon som kan rycka in och ta dem några timmar. Det är verkligen en trygghet, säger hon.

Det var ett år efter studenten som Sara Runesson satte sig på planet till London för att jobba som au-pair. Medan de flesta svenska kompisarna åkte hem igen efter en tid, blev Sara kvar – i över ett decennium.

Hon skaffade jobb och träffade så småningom en engelsk pojkvän. De blev förälskade och flyttade snabbt ihop. Ett år senare var Sara gravid.

– Jag var 24 år och ganska naiv… Även om jag blev glad över graviditeten, hade jag ingen tanke på hur jobbigt eller dyrt det skulle bli med barn.

Men dyrt blev det. Under småbarnsåren levde de under ständig ekonomisk press. Saras sambo hade blivit av med sitt jobb inom it-branschen och körde taxi för att de skulle klara räkningarna under hennes föräldraledighet. Sara var anställd på Londonbörsen där hon arbetade med företagskontakter. Lönen, som var relativt bra, hade verkligen behövts, men när första dottern var tre månader blev Sara gravid igen. Först efter ytterligare en föräldraledighet, kunde hon börja jobba igen.

– Då hade vi båda barnen på dagis, vilket kostade oss 1 000 pund i månaden efter skatte­avdrag. Hämtade man tio minuter för sent fick man dessutom betala 10 pund i straffavgift. I en storstad som London riskerar man ju alltid att fastna i trafiken, så det var en ständig stress.

Efter att barnen kom blev också kulturkrocken mellan Sara och hennes sambo allt tydligare. Han är född i England, men hans familj kommer från Nigeria. När han var sju år flyttade han dit och bodde där tills han fyllde 21.

– Det finns ju många helvita engelska par som också lever ojämställt, men i den nigerianska kulturen är det extra mycket så att mammorna stannar hemma och tar hand om barnen medan papporna går ut och tjänar pengar.

– Trots att jag både var den som jobbade och tjänade mest, fick jag sköta allt kring hemmet och barnen. Han tog dem till exempel inte en enda gång på natten. Jag blev allt tröttare och allt mer besviken.

Även i synen på papparollen kände Sara av kulturskillnaden. Medan det i Sverige nästan ses som pinsamt att säga att man som pappa prioriterar jobbet och helt struntar i att vara hemma med barnen, är det fortfarande så männen förväntas agera i England, menar Sara.

– Som förälder jämför man ju med sin egen uppväxt. Min pappa jobbade väldigt mycket, men kom ändå hem och läste sagor för oss på kvällarna. För att få mitt ex att göra något med barnen var jag alltid tvungen att tjata och tjata. Han tog aldrig några egna initiativ.

Det stora lass som Sara drog hemma, blev ännu tyngre eftersom hennes arbetsgivare inte lade två strån i kors för att hon skulle kunna kombinera arbete och familjeliv. När Sara bad om att få jobba deltid, gick chefen ytterst motvilligt med på det. Efter något halvår sade hon upp sig självmant eftersom hon inte orkade med de sura minerna. I dag arbetar hon istället halvtid som personlig assistent till vd:n på en mäklarfirma.

– Engelska chefer förstår inte att man i vissa lägen måste prioritera sina barn. Om man ringer på morgonen och berättar att barnen har spytt, blir de jätte­sura. Är man hemma med ett sjukt barn får man heller ingen lön. Som ensamstående är jag i dag helt beroende av de pengarna, så jag får ta semester i stället.

En oförstående arbetsgivare i kombination med en icke ansvarstagande sambo, gjorde att Sara till slut fick nog. Skulle hon göra allt själv, kunde hon lika gärna leva ensam – och slippa konflikterna. En dag tog hon sitt pick och pack och drog.

I samband med separationen övervägde Sara att flytta hem till Sverige med sina döttrar. Med en stöttande familj och en svensk föräldraförsäkring i ryggen, skulle livet som ensamstående mamma bli betydligt enklare.

Samtidigt hade det känts lite som ett misslyckande att flytta hem till föräldrarna med två barn och utan jobb.

Dessutom fanns ju döttrarnas pappa i London. Samtidigt som hans och Saras förhållande hade kraschat, älskade barnen honom. Trots att Sara tycker att han har betett sig ganska taskigt, har hon därför försökt att höja sig över det och underlätta för deras relation. I dag bor döttrarna hos honom en dag i veckan.

– Men från samhällets sida har jag inte fått något som helst stöd för delad vårdnad. Sociala myndigheter, polis, advokat… alla har uppmanat mig att strunta i pappan och inte låta honom träffa barnen. Jag känner ett helsvenskt par här i London som har barnen varannan vecka efter skilsmässan. Engelsmännen tycker att de är helt knäppa.

Ett annat skäl för att stanna i London är att samhället är mer mångkulturellt. Med en vit mamma och en svart pappa är Saras döttrar ”mixade”, som hon själv uttrycker det. Och även om hon inte mött någon rasism i Sverige, är öppenheten inför nationella olikheter större där de bor nu. I döttrarnas klasser går barn från Kina, Indien, Irland…

– När äldsta dottern kommer hem och frågar varför hennes hår ser annorlunda ut än mitt, kan jag hänvisa till flera barn i klassen som har likadant hår som hon. Då slipper hon känna sig avvikande.

För ett halvår sedan träffade Sara en ny engelsk pojkvän och London kommer troligtvis att förbli hennes och döttrarnas hemstad, resten av livet. Även om det känns som ett riktigt beslut, längtar hon hem till Sverige. Varje dag.

Eftersom barnen går i skola och flygbiljetterna är för dyra i samband med helger, kan de inte åka hem så ofta. Någon Sverigejul blev det till exempel inte i år. Sara sparar istället pengarna för att kunna resa hem under sportlovet.

– Men jag har ändå valt rätt land. Skulle hemlängtan bli för stark, går det trots allt att ta sig snabbt till Sverige. Den geografiska närheten är viktig, inte minst psykologiskt.