I dag är vi förmodligen många som suckar över höstmörkret, inte minst därför att sommartiden upphörde i söndags. Med ens faller kvällsmörkret plågsamt tidigt, långt innan middagsdisken är avklarad. Farväl ljusa sommarkvällar på balkonger och altaner. Dags att tända utebelysningen.

Eller kanske inte. Vi kanske ska låta utebelysningen förbli släckt och välkomna mörkret genom att gå ut i natten och betrakta stjärnhimlen.

Men då infinner sig nästa problem: ljusföroreningar, det vill säga oönskat artificiellt ljus utomhus nattetid. Ljus som kan störa och påverka djur, natur och människor på ett negativt sätt. Det kan vara gatlyktor, trädgårdsbelysning, reklamskyltar och vägbelysning som är dåligt avskärmad och spiller ljus uppåt mot natthimlen. Skyglow kallas det på engelska och kan ses på avstånd som en orange kupol över en stad.

Enligt beräkningar av amerikanska och italienska forskare från början av årtusendet har hälften av befolkningen i Väst­europa förlorat möjligheten att se Vintergatan och 90 procent lever i ett konstgjort månsken nattetid. Några särskilda beräkningar för Sverige har inte gjorts, men alla vi som bor i tätorter går runt i ett ständigt mysljus och uppfattar bara en mycket liten del av stjärnhimlen.

– Vi har förlorat kontakten med natthimlen och i en mening vårt ursprung som en del av universum, säger Tom Callen, astronom och programproducent vid Cosmo­nova på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

Många av oss vet inte längre vad som finns där uppe, eller har i varje fall ganska dimmiga begrepp om stjärnhimlen: Månen – ja, Karlavagnen – jodå, Polstjärnan – kanske, Orion – hmm …

– Men, faktum är att jag stött på folk som haft problem med att känna igen månen. Har man bara sett månen dagtid eller strax efter solnedgången är det inte alltid lätt att veta vad man ska tro om man ser månen mitt i natten. Särskilt inte om väderomständigheter gör att man inte kan se hela månen tydligt och klart, säger Tom Callen.

Han har exempel på folk som har ringt föreningen Ufo Sverige för att rapportera mystiska fenomen på natthimlen när det i själva verket bara var månen som tittat fram bakom en molnslöja.

Frånvaron av en ren och klar stjärnhimmel har också betydelse för människors själsliv, hävdar han.

– Folk som bor i städer med ett ständigt töcken som döljer stjärnorna går miste om en viktig inspirationskälla. Se bara på litteraturen och annan konst där det finns gott om referenser till stjärnhimlen.

Ett exempel är berättelsen om den gamle Abraham som uppmanades att räkna stjärnorna på himlen men tvingades konstatera att han inte kunde räkna dem alla. En stadsbo i dag skulle kanske gå i land med uppgiften eftersom de för ögat synliga stjärnorna har blivit betydligt färre.

Tom Callen ansvarar för planetarieföreställningar på Cosmonova, museets kupolformade biograf och planetarium, där publiken är omsluten av rörliga bilder. Den vanligaste frågan han får av besökare, skolbarn såväl som vuxna, är om det finns liv någonstans därute i den mörka världsrymden.

– Det är svårt att låta bli att fundera över det. När man tittar upp mot stjärnorna är det naturligt att fråga sig om någon står därute på en annan planet och tittar mot oss.

Huruvida våra eventuella grannar i universum lider av ljusföroreningar kan vi bara spekulera om. Nere hos oss är det i varje fall så illa ställt att det bildats organisationer världen över för att arbeta mot problemet. I Italien finns ett vetenskapligt institut som enbart arbetar med frågan och somliga regeringar och regio­ner har agerat. Mer eller mindre begränsande lagar mot ljusföroreningar finns i Tjeckien, Lombardiet (Italien), Katalonien (Spanien) och vissa områden i USA.

Så här skriver International Dark-Sky Association, den ledande organisationen i arbetet mot ljusföroreningar,:

– Den djupt mänskliga erfarenheten av natthimlens inspirerande skönhet är i fara, inte bara för vetenskapen, då ljusföroreningar förstör vår sikt ut i kosmos. Den spektakulära åsynen av natthimlen, som våra förfäder hade under klara nätter, finns inte längre.

Folk är oftast omedvetna om att de lever i en ljusförorenad värld, enligt Tom Callen.

– Och det beror på att de flesta har växt upp i en sådan miljö och därför inte vet vad de går miste om.

Inte heller arkitekter, byggare och stadsplanerare förefaller vara särskilt medvetna om problemet, anser han.

– Det verkar som om ströljus från utomhusbelysning är det sista de beaktar när de bygger. Särskilt illa är det med de fasadbelysningar som lyser upp en del byggnader i staden och där strålkastarna riktas uppåt.

Tom Callen vill inte lägga hinder i vägen för upplysta fasader, men har ett förslag:

– Varför använder de inte nedåtriktad belysning i stället? Det är minst lika spektakulärt och spiller inte en massa ljus upp mot himlen.

Att helt bli kvitt ljusföroreningar är inte möjligt i ett modernt samhälle, det är astronomerna medvetna om. Däremot kan vi med ganska enkla medel minska problemet genom att använda utomhusarmaturer som enbart lyser nedåt och vara lite mer sparsamma med ljuset.

Många är mer eller mindre rädda för mörkret. För rädda, enligt Tom Callen. Få av oss gör sig mödan, eller har modet, att gå ut i natten och stanna där tillräckligt länge för att ögonen ska vänja sig vid mörkret. Det tar 45 minuter att successivt ställa om till mörkerseende, men när det väl är gjort kan även den till vardags mest neonbländade stadsbo uppleva överraskande mycket av det natthimlen har att erbjuda. Med bra mörkerseende och lite hjälp av månen eller kanske reflekterat ljus från snö på marken förvandlas kolmörkret efter en stund till en dunkel gråskala som avslöjar mer än man tror.

Tom Callen rekommenderar den som vill betrakta stjärnhimlen att täcka en vanlig ficklampa med röd plast och använda den för att hitta sin väg i mörkret. Ögonen är nämligen inte så känsliga för rött.

Man behöver inte resa långt in i vildmarken för att uppleva mörker. Det räcker att söka sig bara någon mil utanför städerna, där natten trots allt är tämligen mörk.

– Jag bor på Rindö utanför Vaxholm och har bra utsikt där. Visst, om jag tittar söderut mot Stockholm har himlen blivit ljusare genom åren på grund av att staden har växt. Men jag kan fortfarande se Vintergatan, planeter, stjärnhopar, nebulosor och olika galaxer, Andromedagalaxen exempelvis, som under goda omständigheter ser ut som ett ovalt stråk av ljus.